Då var det kalas

Jag bläddrade idag bland gamla bilder och fick för mig att skanna in en del av bilderna. Samtidigt skrev jag vad de handlar om, vem, var och när. Som vanligt kom minnen fram från flydda dagar. Dessa bilder har visserligen bara 20 år på nacken men man kan ändå se hur landskapet förändrats på dessa år. Även personer som gått bort finns så levande med på bilderna. Nästan så att man tror att de lever än.

Det är höst och jag kom att tänka på de tröskningskalas vi brukade ha här i byn. Visserligen hittade jag inte någon sådan gammal pappersbild, ej heller de bilder jag vet att jag har i datorn när grannen fick sitt alldeles eget tröskverk av gammal modell bara för något år sedan. Det hade passat bra som bild till detta inlägg. Så är det när man har 10 000-tals bilder att leta bland. Skulle jag bara veta året.

Den tiden (början av 1960-talet) var det sällsynt med skördetröskor på byns sädesåkrar. Istället skars säden för hand eller slogs med lie. Även självbindare kunde anlitas men de kostade och fanns oftast utbys. Åkrarna pryddes av pjånkar (finns omtalade på denna utmärka blogg Gamla talesätt och dialektord) innan sädeskärvarna samlades in och kördes till tröskningsstället. Det var där tröskningskalaset gick av stapel, oftast på gården eller vid någon ria. Rior fanns fortfarande den tiden, nu är de tyvärr borta, de gamla timrade, ståtliga riorna. Vad jag önskar att åtminstone en fått stå kvar!

Tröskverket kom kvällen innan och installerades. Remmar monterades mellan tröskverk och elmotor. Traktor kunde också användas som kraftkälla. Sirap var en viktig sak som användes för att smörja remmen och ge den dragförmåga istället för att slira. Olika såll användes för olika sädesslag.

Folk samlades från olika gårdar och gjorde arbetsbyte. Arbetsuppgifterna fördelades och så startades elmotorn och tröskverket drog igång. Ett par karlar matade tröskverket med sädeskärvar, vid utkastet stod ofta kvinnor och tog emot halmen som skulle kastas in i lada eller ria. Halmen var viktig för djurhållningen. Säden kom ut vid sidan av tröskverket och det fordrade sin man att hantera säckarna som fylldes. De var tunga och ibland skulle de bäras upp på någon bodvind. Vi småpojkar fick ofta ta hand om agnarna som kom ut baktill på tröskverket. Det gällde att kratta undan så att det inte samlades för mycket av varan vid tröskverket. Vad agnarna användes till minns jag inte riktigt, kanske som strö men säker är jag inte. Dammigt var det emellertid att arbeta med agnarna. Vi fick också hjälpa till när halmen skulle packas i ladorna. Vi fick krypa in i ladan och trampa ihop halmen så att det rymdes mera. Halm var bättre att trampa än hö. Halm var ”renare” och luktade godare. Oftast var det inte heller så varmt i skördetid av säd varför det var mera uthärdligt att jobba med halm.

Till tröskningskalaset hörde också mat och förplägnad. Ofta bjöds köttsoppa men även köttsås och potatis var vanligt förekommande. Kaffe med dopp hörde också till. Maten vid tröskningskalaset var för det mesta lite bättre än till vardags. Det var härliga tider när man ser i backspegeln men det var nog ett slit och tungt arbete om man riktigt minns till.

Idag finns stora skördetröskor som sveper över åkrarna och det som förr gjordes på en dag av ett halvt dussin bybor görs idag av ett par man på en kort stund. Jag undrar vad den tidens husbönder skulle säga om de vidunder som idag utför skördearbetet på åkrarna. Breda är de och möter man dem på en smal väg är det bara att backa och invänta passage. Det är så att riksvägens ena körfil ens räcker till för de största.

Då var det kalas, nu sitter de i sina luftkonditionerade hytter och lyssnar på radio. Visserligen hårt arbete den tiden men bygemenskap och samling vid soppkastrullen. Visst är det något unikt jag fått uppleva som liten gosse?