Vem är de? Var är de nu?

Hur lång tycker du att den optimala väntetiden mellan två flygningar är? Två 2 timmar? Jo, det är en passlig tid inom Europa tycker jag. Det finns tid för lite förseningar och i bästa fall hinner man äta en bit mellan flygen. Det beror naturligtvis på hur stor flygplastsen är och om det finns flera åtskilda terminaler.

I går tisdag blev min väntetid i Helsingfors hela 4,5 timmar och det är för länge. Jag hann bli uttråkad men som tur är fanns gratis wifi och ett ställe där man kan sitta i fåtölj med litet svängbart bord för datorn. Eluttag för både dator och laddning av mobilen eller annan elektronisk utrustning. Perfekt, tänkte jag och slog mig ned för att slå ihjäl tiden.

Men jag hann också sitta och glo på folk. Ja, inte dumglo utan mera sitta och iaktta folk, hur de beter sig, hur de är klädda, om de stressade eller ser vilsna ut.

En stor del var säkert affärsresenärer, det kunde man se på klädsel och handbagaget. Resvana såg de också ut. Speciellt lade jag märke till en man med sydeuropeiskt utseende, kanske italienare, inbillade jag mig. Snygg kostym i blå ton, proper slips, perfekt kammat hår och skorna var inga vanliga tofflor. Självsäkerhet strålade omkring honom. Säkert en framgångsrik affärsman eller högre chef av något slag, fantiserade jag. Med all säkerhet en man som åker business class. Jodå, mycket riktigt satt mannen i den blå kostymen i första klass och talade i telefon när jag tillsammans med andra billighets-resenärer fick gå ombord och söka oss till de bakre regionerna i flygplanet. Vem var han, varifrån kom han, vart skulle han? Sådant kan jag sitta och fundera på medan människor strömmar förbi mot sina resmål någonstans. – Inte bara på flygplatser utan rent allmänt när jag har en stund över på offentligt plats.

Första klass-mannen reste från Kastrup till Helsingfors.

I Helsingfors lade jag märke till en äldre kvinna i kappa. Klockan närmade sig midnatt och vi väntade på att få äntra flyget till Vasa. Hon såg trött ut och gick lätt böjd framåt när hon fick syn på en ledig stol där jag satt. Hon kom fram, granskade snabbt stolen, det såg ut som om hon suckade, vände och gick. Hon ställde sig bland andra väntande, förmodligen raska och friska.

De båda stolarna var speciella på så sätt att de var märkta med två bilder som föreställde en rullstol och en person som går med käpp. Helt tydligt avsedda för personer med rörelseproblem eller funktionshinder av något slag.  Eller bara för äldre folk som behöver vila sig en stund i kön till gaten.  – Varför satte hon sig inte? Eller varför satte sig ingen annan i dessa enkla trästolar? Varför satte jag mig i den ena stolen? Vem var hon denna trötta kvinna? Varför reste hon?

Ok, jag är nyfiken på människor och ibland får jag en obändig lust att intervjua för mig helt okända människor. Han affärsmannen, den trötta kvinnan eller varför inte hon som satt jämte mig i flyget från Köpenhamn. En effektiv, stiligt klädd kvinna i medelåldern. Hon läste sina papper, gjorde anteckningar och först sista stunden i flygningen bläddrade hon förstrött i en av tidningarna. Hon pratade perfekt engelska. Vem var hon och vad stod i hennes papper? Var är hon nu?

Frågor, ren nyfikenhet eller ett äkta människointresse? Har du sådana later?

Det moderna Malmö

Stolen

Ett vykort som jag sände. Ibland skickar jag vykort.

Billetten!

På sena eftermiddagen igår skulle jag åka till Emporia köplada ute vid Hyllie i södra Malmö. Där har de byggt ett imponerande komplex av köpcenter, tågstation, stadion, hotell jag vet inte allt. Mycket expansivt område i Malmö. Första gången jag besökte området förutom för över 20 år sedan när jag brukade cykla där genom åkerlandskapet. Nu kände jag knappt igen mig.

Jag skulle besöka en bekant som jobbar på kontor i Emporia och vad var bättre än att jag fick se lite av det nya Malmö. Jag tog buss 8 från Gustav Adolfs torg för att sedan under färden få se något av det Malmö där jag tidigare bott och kände väl till.

Jag ville betala med kreditkort men chauffören bara ruskade på huvudet och vinkade jag skulle gå ombord. Tydligen är det lite krångligt att betala eller så var det något fel på betalterminalen. Jag fick i alla fall åka gratis. Fint tänkte jag ända tills jag kom att tänka på vad som händer om en biljettkontrollant stiger ombord och vill se biljetten och chauffören sedan nekar till att han släppt mig ombord gratis.

Nåja, sådan otur har jag inte, tänkte jag. Två hållplaster senare vid Centralen steg inte bara en utan två biljettkontrollanter på bussen och ville se att alla betalt på ett eller annat sätt. Alla hade biljett utom jag. Shit! Nåja, när han kom fram till mig visade jag mitt kreditkort och sade att chauffören inte kunde ta emot kortet. Kontrollanten tittade ett kort ögonblick på kortet och sedan gick han vidare utan ett ord som om ingenting hade hänt. Puh, där slapp jag att sitta med nesan ifall han varit nitisk. Möjligen kan det ha varit fel på betalningssystemet med kreditkort rent allmänt och kontrollanten kände till detta. Vad vet jag men saken löste sig till det bästa och gratis blev bussfärden. När jag sedan skulle tillbaka in till staden tog jag tåget som susade fram på några minuter. Jo då, en kontrollant även där men denna gång hade jag fått ut biljett i automaten.

Jag kom att tänka på Hasse Alfredson i en sketch på Gula Hund där han som gammal man blir tillfrågad om Billetten när han skall gå på bio. Möjligen tyckte biljettkontrollören igår att jag påminde om Hasses rollfigur, trots att jag inte har skägg, och lät mig passera inför hotet om ett evigt tjatande om billetten.

Jag kom också att tänka på den gamla man som i våras steg på tidiga morgonbussen Haparanda-Pajala och började tjata på chauffören på meänkieli om att han inte fått tillräcklig rabatt på sin biljett. Jag åkte ju den turen i våras och blev vittne till denna talföra, gamla man som skulle till vårdcentralen för en koll. Käpp hade han också. När sedan chauffören skulle ut för att lasta in lite gods i bussens underrede vände sig den gamla mannen till mig och anförtrodde mig på svenska att det kan löna att tjata om denna rabatt för han har fått flera gratis bussresor under årens lopp genom att trötta ut någon stackars chaufför med sitt tjat. Jo, jo, den luringen; den gången blev det ingen gratisbiljett men försöka duger ju alltid.

Jodå, jag har flygbiljett hem!

Både gammalt och nytt. Johanneskyrkan i bakgrunden och Triangelns tågstation under jord. Inte en resa utan kyrkbild. he, he

”Points of View”. Skulptör: Tony Cragg 

Skulpturer från Malmö i närheten av Johanneskyrkan.

Någon bild från Emporia blir det dock inte. Jag  orkade inte släpa med mig systemkameran och de bilder jag tog med mobilen blev inte så bra.

Fortfarande pumpor till försäljning på Möllevångstorget för de som fortsatte med Halloween-firandet. Jag tror inte jag släpar med mig en sådan på flyget så jag köpte ingen.

 

Haur du sitt Malmö haur du sitt varden

Hu så kallt det var i Malmö igår när jag steg ut från Centralstationen. Plusgrader visserligen men det kändes som -20. Jag känner till det. Den råa Öresundsluften. De flesta springer omkring i vinterkläder. Själv kom jag lite lättare klädd men extra tröja finns i kappsäcken.

Resan gick annars bra, bara en timmes försening i Helsingfors. Tekniskt fel på flygplanet. På Kastrup hade jag fint flyt. Inom en halvtimme satt jag på tåget till Malmö. I Hyllie stod tåget stilla i 6 minuter men någon Id-kontroll såg jag inte till.

Kvällens program bestod av 70-års jubileum för Malmö Kortvågsklubb. Några kända ansikten och flera nya. Klubben lever och mår. Själv har jag varit medlem i snart 25 år. Tiden går.

När jag låtit förstå att jag är på väg till Malmö har jag fått några kommentarer om det farliga i att besöka Malmö. Jag antar att det mesta är på skoj men det är sorgligt att Malmö förknippas med våld och skjutningar. Visst finns gängkriminaliteten här, precis som i andra städer i Europa. Jag känner mig dock fullt trygg i Malmö och väljer inte vart jag åker i stan. Med sunt förnuft och är man inte inblandad i kriminalitet, droger och gängmiljö skall man ha stor otur om man som vanlig resenär drabbas. Risken finns men jag bedömer att resan med bil till flygfältet i Vasa är klart farligare. T.ex. att möta en rattfyllerist på söndagsförmiddag är ingen omöjlighet även i trygga Vasa. För att inte tala om eventuell halka och vad den kan ställa till med. – Nej, jag har inte bytt till vinterdäck än men skall ordnas snarast jag kommer hem.

Jag tror att många som har åsikter om Malmö inte har varit här eller känner till staden. Man har hört i andra och tredje hand om hur dåligt det är och tar det okritiskt till sig. Besök Malmö, varför inte en solig vecka på sommaren när det är som bäst! Du blir inte besviken, jag lovar.

Situationen i Malmö kan säkert diskuteras ur många synvinklar men jag känner mig hemma i Malmö även om jag flyttade härifrån för 20 år sedan. Redan när jag satte mig på Öresundtåget och hörde den första breda malmöitiskan kändes det fint. När jag först flyttade till Skåne tyckte jag skånskan inte tillhörde de vackraste språken men småningom lärde jag mig att älska detta trygga språk. För det är tryggheten som utmärker skåningen trots alla litanior. T.ex. den kända frasen ”Haur du sitt Malmö haur du sitt varden” är så avväpnande. (Har du sett Malmö, har du sett världen).


Skånska ord och uttryck  – detta visste du inte!

Här startade luftfärden på söndagsförmiddagen

Snart nog välkomnades jag på Kastrup. Ta en cykel och cykla till Nyhavn och njut av en öl är budskapet.

Så blev det inte denna gång utan jag kom upp ur tunneln på Malmö Central kl. 14.30

För att en stund senare blick över kanalen mot Kronprinsen. Alla hjärtan fick jag i Facebook. Samma bild.

Helt vanliga höstbilder

Hösten fortskrider och den första lilla snön täckte härom kvällen marken som nu mist sin spänst och gröda. Även färgerna har mer eller mindre försvunnit och efter senaste natt med flera minusgrader så känns nu marken hård på sina ställen. Vad annat är att vänta?

Jag tog en kort promenad på eftermiddagen genom åkern och upp till skogen. Kameran fanns med men något riktigt bra motiv dök inte upp. Tyvärr. Inte en endaste fågel förutom en skata som höll låda i skogen en bit bort. Man kan inte ha tur alla gånger med ljus och motiv. Nåja, det kunde ha varit sämre. Det kan det nästan alltid.

Någon helt vanlig höstbild får det ändå bli.

Utsikt mot byn  från sisters place

Om inte annat så är löven ännu vackra även om de dalat till marken. Jag läste förresten i morse i en lokaltidning på andra sidan pölen en insändare som ondgjorde sig över timmertransport per järnväg. Normalt tar det bara någon enstaka minut för timmertåget att passera landsvägsövergången men nu tar det hela 20 minuter. Orsak är alla glatta löv som ligger på rälsen vilket gör att loken slirar sig uppför backarna och det tar tid. Är det inte det ena, så är det det andra.

10 musiktips en fredag

Nehej, Robyns nya album Honey föll mig inte på läppen. Dussinmusik skulle jag säga, inte dåligt men inte heller något som gör att jag hoppar jämfota av förtjusning.


Istället får jag rekommendera albumet Iran Irak IKEAmed bandet Les Big Byrd. Speciellt sist låten ”Mannen utanför” tycker jag är bra. En annan typ av musik än det som Robyn framför men som ändå borde gillas av yngre generationer.

Låten finns också på YouTube:

https://youtu.be/vdKPWXfRyrs

Annars lyssnar ni hela albumet på Spotify.
https://open.spotify.com/album/4bqTizeg0Uh5C1onQ93VwM 


Från det ena diket till det andra, har ni lyssnat på Ellen Sundberg med albumetDu sålde min biljett där hon sjunger låtar av Kjell Höglund? En ganska fin tolkning skulle jag säga och i modern tappning. Hon finns också på YouTube men jag tyckte ljudet där inte var så bra varför jag inte tar med någon länk därifrån. På Spotify är ljud fullt njutbart. Texterna är viktig del av dessa sånger.

https://open.spotify.com/album/5tpNygfXAZr4pr83W3M9yb 


Sedan har vi LP med albumet Lost in you med låten ”Lost in you” som flaggskepp. Så bra album!

https://youtu.be/wDjeBNv6ip0

Hela albumet finns på:
https://open.spotify.com/album/68buUXBzuIPvarXFWLvAzO


Vi travar vidare denna fredag och hamnar hos Ayla Shatz och albumet Ayla Shatz. Särskilt låten ”Beirut” tycker jag är jättebra. Finns inte på YouTube istället lyssnar vi på ”Amelie”

https://youtu.be/vpgyo2kZ_DE

Spotify: https://open.spotify.com/album/6KaAH9GOUf0rFbledhBK28


Nästa artist till rakning och denna är Det brinner med albumet Så låt mig vara. Matilda Sjöström är människan bakom Det brinner. Jag hoppas att vi får se henne på Urkult nästa sommar. Jag har i alla fall tipsat.

https://youtu.be/IhJoSznm-BY

Spotify: https://open.spotify.com/album/5sOn2vXwenShVEk5Y9jPp3


En av mina absoluta favoriter är Eivør Pálsdóttir från Färöarna. Hon har tidigare uppträtt på Urkult och visst vore det fint att få höra henne live på 25 års-jubiléet!

Här en video som jag bara älskar!
https://youtu.be/wsl-KHGe4Kk

Vi lyssnar på albumet Slør på Spotify: https://open.spotify.com/album/53AYmtuks6478cYx96EMDF


Så till lite annan typ av musik och Otis Taylor med albumet White African.

Spotify: https://open.spotify.com/album/72DZTpmYHKgg3wW7Ei4kIb


Vi fortsätter med ett finskt album Kaihon karnevaali av Tuure Kilpeläinen ja Kaihon Karavaani. Flera riktigt bra låtar i detta album även om jag inte är så slängd på finska. Det är jag ju inte heller på färöiska. He, he. Nej, det är musiken, helhetsintrycket som avgör.

Spotify: https://open.spotify.com/album/5uTtt5kBphMHH6aAqbSDHL


Nej, jag glömmer inte bort gamla goda tider! Hela 50 låtar med The Everly Brothers vill jag att vi lyssnar på i albumet Walk right back. Smälter inte hjärtat som smör i sol? Rena smörlåtar?

https://youtu.be/tbU3zdAgiX8

Spotify: https://open.spotify.com/album/3O0QXvFFIzwahliBm6uzyw


När vi ändå är inne på låtar från förr I världen vill jag lyfta fram en av Sveriges bästa röster genom tiderna, nämligen Gunnar Wiklund. Visst har han ofantligt fina sånger på sin repertoar? Albumet heter Mest av allt: Gunnar Wiklund – Allt det bästa.

Sommaren är slut och varför inte lyssna på denna låt av Gunnar?
https://youtu.be/fs4IJ7xYJEs

Spotify: https://open.spotify.com/album/4NWWeYvNNF447g7BSdILBW


Till sist tar vi med lite partymusik så här inför weekenden. Det är ju fredag vettja! Kanske inte så känt men med mycket spring i benen. Det är Bomba Estéreo som bjuder upp till musik från albumet Ayo. Får jag lov?

https://youtu.be/THBP1tq49wk

Spotify: https://open.spotify.com/album/2OxYGrY7nYt2ymmoFaebqB


Mina inlägg om musik brukar inte få stor respons men kanske någon ändå hittar ett guldkorn bland mina tips?

Jag har hållit mig med en billighetsversion av Spotify men nu verkar  sötebrödsdagarna vara slut.  4,99 europenningar i månaden har Ultimate-versionen kostat och den har varit reklamfri. Så skönt! Sedan oktober har jag dock fått höra halvminuts-reklamer med jämna mellanrum. Så irriterande! Speciellt när det kommer reklam för spel och dobbleri som jag avskyr. I princip är det inte värt att ha kvar detta abonnemang eftersom gratisversionen också har reklam.

Alternativet är att betala det dubbla i månaden och få Premium som är reklamfri. Jag tror det får bli Premium; det är ju ändå förmånligt att få så mycket musik, så snabbt och tillgängligt både hemma och i mobilen. Mycket har ändrats i musikdistributionen sedan LP-skivans storhetstid. Det är bara att gilla läget och lyssna vidare!

På med lurarna och in i dimman.

Searching for Sugar Man

Jag tittade igår dokumentärfilmen ”Searching for Sugar Man” som handlar om den okända sångaren Sixto Rodriguez från Detroit som på början av 1970-talet spelade in två plattor som blev floppar i USA. Det fanns de som klassade honom högre än Bob Dylan och onekligen, när jag lyssnade till musiken, så är både hans sångröst och texterna speciella. Samhällskritiska och med rötterna i det liv på gatan som  Rodriguez levde. Trots det blev det ingen framgång och han lämnade musiklivet och en lovande karriär åt sitt öde. Han blev främst bygg- och diversearbetare.

Det märkliga var att medan Sixto Rodriguez förblev relativt okänd så blomstrade hans musik i Sydafrika och han blev där en stor idol jämförbar med de största världsstjärnorna. Han fick många anhängare men ingen visste vem han var utan det gick skrönor om att han tagit sitt liv på scen under dramatiska former. Allt detta utan att han själv visste något.

Det fanns de i Sydafrika som sökte hans ursprung utan större framgång tills någon hittade namnet på en stadsdel i Detroit i en av hans sånger. Det var då de fick något att spinna vidare på och kom också i kontakt med den livslevande Sixto Rodriguez som förnöjsamt levde sitt liv med byggjobb och ett enkelt boende. Han var en enkel och ödmjuk människa, kanske lite udda. Han fick nu renässans och gjorde turnéer i både Sydafrika och Australien. Han fortsatte dock med sitt enkla liv och rik blev han inte. Förmodligen fanns det folk som utnyttjat honom när rättigheterna såldes.

Ett fascinerande öde och vad jag vet så lever han än idag. Hans musik finns bara delvis på Spotify medan hans två första album ”Cold Fact” och ”Coming from Reality” är riktiga rariteter och finns naturligtvis inte på Spotify. Man får lugnt ställa sig på väntelista för köp, om man alls får någon skiva.

Som tur är finns båda albumen på YouTube och med hyfsat bra ljudkvalité. Om det är originalinspelningar vet jag dock inte.

Ett mysterium är denna man som varit/är socialt och politiskt intresserad. Bl.a. har han ställt upp i ett borgmästarval, dock utan att vinna valet. Det är ett stort tidsspann från början av 1970-talet när han försvann fram till 1998 när han upptäcktes av de som verkligen gillade hans musik, de i Sydafrika.

Egentligen hade jag delvis tänkt skriva om något annat men det får komma en annan gång. Se dokumentärfilmen, lyssna på musiken och fundera på alla de som kunnat bli något stort men aldrig fick chansen eller så tappade de sugen i något skede. Det finns kanske många Sixto Rodriguez bland oss?


Searching for Sugar Man – Finns på Svt Play fram till 18 november 2018
Sixto Rodriguez – Wikipedia

”Cold Fact” full album

Coming From Reality (Full Album)

 

Strängt upptagen ung man i sina bästa år

Jag avslutade mitt förra inlägg med de smått dramatiska orden ”Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!” – Jag har liksom inte tid att falla knall och fall just nu även om min önska är att dö med lien i hand. Den dagen, den stunden.

Idag har det varit fint väder. Lämpligt för utearbete eller bara en stilla, rolig promenad i skog och mark. Vilket som.

Tror ni jag gjorde det? Nehej, jag satt mest inne hela dagen och såg solstrålarna vandra över golvet mot min fot och där går solen strax ned i väster denna tid på året.

Som jag antydde så har jag många intressen. Ett är naturligtvis fotografering, men också bloggen, musiken och resor. Bland annat. En hobby som ibland skymtat fram är mitt intresse för att lyssna på radio.

Okey, jag lyssnar gärna på P1, Finnmix och P2 Världen och mycket annat – tacka vet jag våra nordiska public servicekanaler – men det som nu avses är mera långt-bort-ifrån och inte med fullt så kristallklart ljud. Jag är en så kallad dxare vilket innebär att jag lyssnar på något så gammalmodigt som mellanvåg och kortvåg och då gärna på stationer så långt borta som möjligt – helst på andra sidan jordklotet – vilket kräver avancerad utrustning och långa antenner. Idag sker detta ofta med program i datorn som är kopplade till en antenn i terrängen runt om men vanliga trafikmottagare finns också till hands.

Tyvärr har jag haft problem men ett par program i datorn vilket gjort att programmen hängt sig just som det är som mest spännande. Allt blir liksom fruset och inget fungerar. Jag har lokaliserat problemet till min gamla dator som inte hängt med. Därför inhandlade jag igår en ny dator – en laptop – för det humana priset av 299 europenningar. Stor hårddisk på 1000 GB hade den också vilket jag mer än väl behöver. RAM-minnet på 4 GB är kanske inte imponerande men det går att utöka.

Det som jag idag har hållit på med är att starta den nya datorn, fixa alla uppdateringar och få mina dx-program att fungera. Allt har inte gått som på räls men ikväll är äntligen det mesta på raden och jag väntar nu på att få nödvändig info för att flytta av ett av de sista programmen, med det ståtliga namnet Jaguar, till den nya datorn.

Jag menar, är något tillräckligt intressant så glömmer man både tid och rum. Det må vara röjning i skogen, matlagning, att måla tavlor eller något annat intressant. Jag glömde till och med att äta varför det var extra välkommet när sister Jane ringde och frågade om jag ville ha färdigt stekta strömmingar. Jodå, det tackade jag inte nej till. Stekt strömming är jättegott även om köket efteråt inte luktar alltför angenämt.

Jag med mitt radiointresse, sister Jane med sina kokkonster och svåger som hämtat fisken ur djupet. Alla har vi våra intressen och hobbies som kräver tid. Vilken är din tidsuppslukande hobby och intresse? Något du riktigt brinner för och glömmer att äta när det är som mest intensivt?

Nya datorn 45 grader till sidan. Här håller jag ofta till när jag lyssnar och skriver mina inlägg. Jag vill tillägga att detta är bara en liten del av alla kablar och sladdar som finns i mitt hus.

Detta kan jag sitta och titta på i timtal, fast mitt i natten. Bästa tid är dock soluppgången.

De anhörigas afton på Marielund i Maxmo

Igår kväll blev det stolgymnastik. Det gällde att i takt till sång göra några enkla rörelser sittandes på stolens framkant. Lite pröva på. Sådana övningar som man ser på äldreboenden där rörligheten ofta är begränsad hos innevånarna. Likväl skall det gymnastiseras och röras på sig. Och javisst, det var där jag befann mig igår, på Marielund i Maxmo.

Gamla moster, 90-plus, bor sedan många år på detta fina äldreboende i Maxmo kyrkby. Varje höst firas De anhörigas afton och eftersom moster själv inte har några barn så blir det vi syskonbarn som får engagera oss lite mera förutom hennes syster som igår hade förhinder. Därför föll det på min lott att närvara och varför inte. Det gav en god insyn i hur hemmet fungerar, träffa personalen, äta god mat (laxsoppa), träffa andra anhöriga, delta i programmet och rent allmänt uppleva den fest och den omväxling detta är för boende på Marielund.

Alla var fint uppklädda och alla var med. För första gången på 33 år stängdes Marielund när alla travade iväg till församlingshemmet i närheten. Festen har blivit allt populärare med åren och det blev lite väl trångt i matsalen på Marielund. Därför flyttades festen till församlingshemmet där de ca. 80 deltagarna rymdes men mycket extra utrymme fanns ändå inte.

Efter middagen förflyttade vi oss till festsalen där kvällens program avnjöts. Chefen för Marielund, ansvarig sjukskötare Ann-Christine Nyman, hälsade välkommen och bjöd på en kavalkad av det som hänt på Marielund senaste år. En hel aktiviteter må jag säga och inte minst djuren som de haft på boendet har fått stor uppskattning. Nu har tyvärr pippin i buren dött, katten har blivit överkörd (den tredje katten som rönt detta öde) och hönsen har flyttat hem till sig över vintern. Vi får verkligen hoppas att någon donerar en ny fågel till hemmet och att en ny katt får pröva lyckan på Marielund. Speciellt detta med katter tror jag är viktigt för trivseln på ett äldreboende.

En trampcykel med två platser för boende har också införskaffats efter att en fond gett penningar till detta. Egentligen har cykeln plats för tre personer eftersom en av personalen behövs för att sköta styret och trampandet. Passagerarna sitter framtill och velocipedföraren sitter på sadeln och stärker sin kondition. Win win för alla och mycket uppskattat.

Allsången som leddes av Marlen Södergård hade god hjälp av dragspelaren Stefan Sandvist. En dam från Rökiö, tyvärr missade jag hennes namn, höll ett litet föredrag om ”Liiti om daan vaar mytzi i vikon” (Lite varje dag blir mycket på en vecka). Det var här som alla fick prova på lite stolgymnastik. Hon menade att även små rörelser och korta vandringar är stärkande för konditionen och välmåendet. Förvisso har hon rätt, det är de små stegen som räknas. Varje vandring börjar med ett steg. Det är stor skillnad på en helt sängliggande patient och de som kan röra sig för egen maskin åtminstone något.

Programmet inleddes av Noah Grannas som vackert spelade några pianostycken. Han går sista klassen i högstadiet och kunde verkligen hantera klaviaturen på ett piano. Visserligen kom han av sig en gång, händer den bästa, men detta skötte han smidigt och med stor säkerhet. Förutom musicerandet imponerade även hans övriga uppträdande vilket borgar för att vi kommer att få se honom på scen fler gånger. Som Ann-Christine sade: ”Minns att det var på Marielund ni hörde hans namn första gången”. – Jodå, det skall vi komma ihåg.

Programmet avslutades med lottdragning och jag vann en stegräknare. Kanske en påminnelse om vikten av motion?

De anhörigas dag blev en positiv överraskning och väl värd att besöka. Programmet var fint utformat och mitt intryck är att det råder god stämning på Marielund. Personalen ser ut att trivas och de boende verkar nöjda. Moster var belåten med kvällen även om hon blev lite trött på slutet. Jag brukar säga att på Marielund vill jag bo den dagen jag inte längre kan sköta mig själv och eget hus och hem. Fast helst dör jag med lien i hand på eget gårdstun. Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!

Ett par bilder från festligheten igår kväll. Tyvärr bara med mobilen, jag orkade inte släpa med mig systemkameran.

Tyvärr blev bildkvalité sådär men här hälsar i alla fall Ann-Christine Nyman välkommen. Sedan följde en bildserie på alla de aktiviteter som hänt på Marielund under senaste året.

Vandring med både nöje och förargelse

När jag senaste tid strövat runt i byn och fotograferat den fina höstprakten har jag också förundrats, för att inte säga förargats över vissa saker. Jag tänker på vissa av de vägskyltar som finns runt om i byn och lite varstans.

Det är bra att vägskyltarna och tillhörande adressnummer finns uppsatta på stolpar och husväggar. Så mycket lättare att orientera sig i främmande trakter. Bara en fråga: vem har hittat på namnen och varför just dessa namn?

Vi har en väg här i byn som heter Pärabackvägen och det är helt rätt men vem har hittat på den finska översättningen Pärabakantie? Tie är ju väg på finska och helt ok men måste man verkligen förfinska alla svenska namn? Den finska översättningen låter tossig. Hade det inte räckt med Pärabacktie, kort och gott? Det finns inget finskt ord som heter Pärabakan och det låter väldigt konstigt.

Vägen ut till Gammel-Ahlnäs (Gambäl-Alnes på dialekt) där en av byns hamnar ligger har helt plötsligt fått namnet Gamla Hamnsvägen på vägskylten. Varifrån har detta namn kommit? Ingen inföding kallar denna väg för Gamla Hamnsvägen. Hade det inte varit naturligare med Gamla Ahlnäsvägen som den inofficiellt alltid har kallats?

Hur går det till? Är det ett gäng byråkrater som sitter och bestämmer vad vägarna i byarna skall heta utan att rådgöra med representanter för lokalbefolkningen? I så fall tycker jag det är för bedrövligt och tyckande högt över folkets huvuden!

Detta är bara två exempel på vad som kan ske när utbys bestämmer över en högst lokal angelägenhet.

Ett annat praktexempel på 1960-talet var när lantmäteristyrelsen helt fräckt körde över både byborna och kommunfullmäktige genom att ändra bynamnet Oxgangar till Oxkangar i sin iver att förfinska byns ursprung. Oxgangar (Ox-gångar) kommer troligen från att bönderna på fastlandet på somrarna förde ut boskap för att beta på holmarna i byn. Visserligen bara en bokstav men nog så viktig.

Så här förklarar förmodligen högt lärda herrar den förfinskade versionen av bynamnet: ”Sannolikt av fi. oksi ’björn’ och kankare ’backe, höjd’.” Alltså, vår by borde egentligen heta Björnbacka på svenska om man får tro allt vad som skrivs. Så björnar har spungit runt här i byn en gång i tiden? Borde vi då inte enligt nutida funderingar återinföra dessa björnar att ströva runt; åtminstone i vår by Björnbacka? Vargen har ju fått fritt livsrum i landskapet; visst borde det då också rymmas en och annan björn även om den är bra mycket farligare än vargen? – Här lägger jag naturligtvis in brasklappen Ironi.

När jag ändå är i farten så vill jag också blanda mig i ett annat namnbyte och detta invid Maxmo kyrka. Där fanns tidigare en väg som hette Pussasvägen, ett charmigt och annorlunda namn. Tror ni det fick vara kvar? Nehej då, nu heter vägen något så tråkigt som Norrfjärdsvägen. Kanske ett namnbyte med byns önskan och medgivande, vad vet jag, men visst var Pussasvägen bra mycket mera kuriosa?

Fram för fler lokalt förankrade namn i byarna!


Bynamnet Oxkangar – Svenska Litteratursällskapet i Finland

Får jag bjuda på några höstbilder till innan ni tröttnar? Mycket löv har blåst ned senaste dagarna. – Ett sant nöje att ta dessa bilder!

Gammel-Ahlnäs hamn där vägen slutar. Som synes är alla hemma i stan, inte en bil på parkeringen.

Invid detta gamla hus börjar vägen till Gammel-Ahlnäs.
Huset som sådant är ståtligt men i dåligt skick eftersom ingen bott där på årtionden. Tyvärr går det så för många äldre hus på landsbygden. Kaalos är gårdsnamnet.

 

Forskning på hög nivå

Så mycket att stå i de senaste dagarna, därför inte så mycket bloggande. Hösten har verkligen exploderat i våra trakter och jag har sprungit runt med kameran för att försöka fånga något av den färgprakt som genomstrålat byn. Alla färger har kommit fram på en gång. Blått och grått, grönt, orange, gult. Ganska ovanligt egentligen.

Jag har dessutom varit på kurs. Kurs i släktforskning. Medborgarinstitutet (MI) arrangerade denna kurs (två dagar)  med den kända släktforskaren Torbjörn Nikus som dragare. Vi fick mycket länkar, uppslag och idéer att spinna vidare på. Sist og syvende är det ändå en själv som är motorn i framgångsrik släktforskning. Man måste ha intresse och driv, för det är tidskrävande. Samtidigt ger det så mycket. Vilka var våra förfäder och hur levde de? De var andra människor, främlingar, men ändå samma genetiska arv. Hur mycket orkar vi forska?

Själv har jag ett projekt på gång för att utforska migrationen över Kvarken. Varför och hur ofta korsade människorna Kvarken för att bosätta sig på andra sidan havet i öster/väster? Släktforskningen är till stor hjälp men hur mycket får vi veta, alla detaljerna, alla vedermödor och framgångar? Fanns det framgångar eller blev kampen för att överleva svår?

Jag kommer framledes att fortsätta med min forsking och i första hand på Internet samtidigt som jag har så mycket annat att göra: bloggen, fotograferandet, skötsel av hus och hem, radiohobbyn, läsande av böcker, lyssnande av all musik i världen, röjning i skogen, resor och upplevelser runt om i världen, konst och kultur. Så mycket att upptäcka i världen, tur att jag är friherre.

Byholms hamn i Oxkangar

Här börjar Oxkangar

Vau, min lada mitt i apelsinsaften

Gammel-Ahlnäs hamn

Kvarnen mitt i by

Så här såg det ut i morse hos mig. Himlen färgades lila under några minuter när solen steg upp. Sedan var den färgen borta men allt det andra finns kvar ännu några dagar.

Vassor Fjärdsändan!