En teatermänniska går till skogs
Åren går och både ting och människor förgås. Ibland dyker de dock upp som gubben i lådan, kanske för en kort stund eller för resten av livet. Kanske i tidningen, i ett radioprogram eller på TV. Jag tänker i första hand på de människor jag träffat i livet. Somliga har gått bort, andra finns kvar men kontakten är bruten. Hur många är de inte?
Nyligen har Erik Kiviniemi, chefen för Vasa Teater, gått i pension. Han har i vår synts till i tidningsartiklar och nu har också YLE Österbottens hemsida en artikel att läsa och ett programinslag att lyssna till.
En gång i tiden var vi bästisar. I 10-12-års åldern vill jag minnas. Sedan skilde olika skolor oss åt. Hur det kom sig att vi umgicks i den åldern minns jag inte men troligtvis satt vi i samma skolbänk. Nu för tiden är det sällan jag ser honom.
Han var redan på den tiden glad, öppen och livlig. Att han skulle tjäna teatern i sitt yrkesverksamma liv var det ingen som gissade men med facit i hand så fanns förutsättningarna redan då.
Jag minns en gång när vår familj besökte Eriks familj i Karvat så var vi barn ute och lekte eller höll på med ett och annat. Bl.a. kom Erik och jag att diskutera detta med pojkar och flickor. Vi befann oss i ett uthus och exakt hur samtalet gick minns jag inte men det var attraktionen som finns mellan pojkar och flickor som det gällde. Lite så där i förtroende, de första trevande tankarna om det som är spännande med flickor. Det gick inte bättre än att sister Jane (d.ä.) och Eriks syster tjuvlyssnade på oss och sedan var de inte sena att göra sig smålustiga över vårt resonemang. Jag minns att jag blev lite förlägen och hade någon bortförklaring.
Kanske det var samma gång som Erik blev arg när han inte fick följa med oss hem till Oxkangar? Det passade inte av en eller annan anledning men det ville inte Erik acceptera utan försvann ut på gården. En stund senare kom han tillbaka och demonstrerade då sitt missnöje genom att ha tänt två cigaretter, en i varje mungipa. Jag blev nog lika förvånad som alla andra den gången. Vad jag minns så tjuvrökte vi inte men Erik hade tydligen en gömma någonstans. Hur det hela slutade minns jag inte men jag ser än idag synen framför mig med de två cigaretterna i vardera mungipan.
Säkert finns det många andra minnen men jag har dåligt kom-ihåg från barndomen och ungdomstiden. Däremot har siste Jane ett utmärkt minne och minns mycket som jag inte har en aning om trots att även jag fanns med.
Nåväl, jag fortsatte i en annan skola och kontakten bröts. Erik blev känd teatermänniska både i Sverige och Finland, jag jobbade mest inom industrin ganska så anonymt. Olika falla ödets lotter. Idag skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ställa mig på scen även om jag inte har någon talang åt det hållet. Däremot har jag förmåga att improvisera, haspla ur mig, låta allt som kommer för stunden få ord, föreställa mig, bli någon annan. Kanske stand-up vore mera min stil även om jag inte är någon komiker?
Erik spelade kapten Jussi Tola i TV-serien Rederiet, jag jobbade som anställd ombord på ett liknande rederi. De två åren som var de mest roliga och intressanta i mitt liv. Rena Rederiet ibland, det hände så mycket, mest var det roligt. Jag vill inte byta bort de två åren mot något annat.
När jag lyssnar på radioinslaget så tycker jag att det är samma röst som Erik hade en gång i tiden som barn. Glad, spontan, ivrig. Ta och lyssna, vetjja. Rubriken till inlägget får då sin förklaring.
Erik Kiviniemi lämnar teaterjobbet men inte teatern – YLE Österbotten
Erik Kiviniemi – Wikipedia
Jag har ingen annan lämplig bild så då får det bli en från skogen och vattnet som får symbolisera minnets dunkla vrår.
Du kanske också gillar
8 kommentarer
annepauline
Vilken vacker bild!
Jag kan tänka mig det var roligt att jobba på en båt. Var det ett lastfartyg eller eller passagerarfartyg du arbetade på? På ett passagerarfartyg kan väl allt hända…
Per
Det var en passagerarfärja, eller egentligen två olika fartyg. Euroway hette rederiet och gick Köpehamn – Malmö – Travemünde – Lübeck. … och jo, allt kunde hända och det gjorde det också…
annepauline
…hoppsan, det blev visst två ”eller” i min kommentar…inte skrev väl jag så…?
Per
Tydligen gjorde du det…
annepauline
Nu har jag läst om Erik Kiviniemi som var ett helt nytt namn för mig.
”– Svenskspråkiga skrattar lättare och finskspråkiga gråter lättare, så lite skillnad i mentalitet, men annars ser jag inga större skillnader.” Så står det i artikeln. Intressant. Är det så, tro?
Per
Han om någon borde veta. Själv är jag inte sakkunnig i frågan men jag antar att det inte är så stor skillnad ändå.
Wesber
Jodå, Erik minns jag gott och väl. Jag ser honom än framför mig i skolan i Vörå när han stack in huvudet i dörren till vårat klassrum och sa till en flicka : Kåm no så joppa vi, läraren Tor Nordqvist stod bakom honom utan att han såg det och ut på skolgården åkte han med en väldans fart. Min syster var förresten kompis med hans syster Irma så hon var hem till oss ibland.
Per
Haha, ja han var inte direkt den stillsamma och blyga sorten. Undrar om alla vet vad joppa är. Tror knappast det ordet finns i rikssvenskan.
Vi hade också Irma som lärare i spanska flera år. Fast en bit in på 2000-talet. Jag gick i samma klass som hon i Vörå mellanskola.