En gång för länge sedan
Idag är det åtta år sedan jag startade denna blogg, då ganska anonym, idag har jag gått ut med namn och det hela. Och varför inte? Många bloggare har lämnat anonymiteten och för de flesta fungerar det fint. Det beror naturligtvis också på hur stor bloggen är och vad den handlar om. Min blogg är nog för det mesta ganska oförarglig.
Före det så hade jag en annan blogg på bloggen.fi men den är nedlagd sedan flera år tillbaka. Då drev jag bloggen Ein bysbo. Det startade i juli 2007. Tänk, snart 11 år sedan jag började blogga och fortfarande håller på. Tar det aldrig slut att skriva om, kanske någon funderar. Och jo visst, ibland är inspirationen helt borta och ibland känns huvudet tomt.
Märkligt nog så går det ändå bra, bara jag får de första raderna. Det bara rullar på och jag vet inte varifrån allt kommer. Ibland börjar jag skriva om en sak men i något skede vänder det och jag skriver om något helt annat.
Rubriken för inlägget tycker jag är viktig. Viktigt att den förmedlar någon av innehållet men många gånger slarvar jag med det och gör den ibland mångtydig och mystisk. Ibland händer det att jag skrivit ett inlägg men hittar inte någon rubrik vilket kan försena inlägget i timmar eller t.o.m. i dagar. Några gånger har jag kastat inlägget för att rubriken lyst med sin frånvaro i huvudet. För det mesta skriver jag inlägget först och sätter rubrik efteråt.
Bilder är också en väsentlig del av bloggen. Som en karamell på slutet. Egna bilder tycker jag att det skall vara, bara i undantagsfall så kan det bli andras bilder men då angiven källa och helst också tillåtelse.
Länkar till det som jag skriver om infogar jag ofta för att underlätta för läsaren att gå vidare och utforska mera utanför min blogg. Jag placerar länkarna sist i en egen avdelning därför att de inte skall störa i texten. Alla länkar och bilder öppnas dessutom i ett eget fönster eller flik. Det gör att min blogg inte försvinner från läsarens webbläsare utan hen kan gå tillbaka efter att ha kollat länkar och bilder. Ofta gör bloggare det enkla felet att deras länkar och bilder öppnas i samma fönster och vips är läsaren ute på helt andra grejor och glömmer bort deras blogg där det finns mera att begrunda.
Åtta år och fortfarand är min blogg ganska liten. T.ex. i dag så långt 128 visningar och 88 besökare. Småpotatis jämfört med de stora bloggarna. Liten men naggande god, kanske jag får trösta mig med. Ibland rusar siffrorna i höjden men för det mesta ligger besöksantalet kring dagens nivå. Det är jättesvårt att få många följare och läsare om man inte är känd, har stor bekantskapskrets/nätverk eller skriver nischat om en sak och då med kunskap och pondus. Skulle jag t.ex. skriva om trädgårdsodling eller segling och faktiskt ha något att komma med skulle säkert bloggen vara betydligt större.
Man jag travar på i gamla fotspår och skriver det som faller mig in, ibland lite halvtråkigt, andra gånger intressanta och spännande saker. Trivs kanske bäst med det och det är huvudsaken. Trist om man känner sig pressad att leverera något bra varje dag.
Jag tänkte som avslutning länka till några inlägg som blivit mest besökta på min blogg. Mest läst först. Varför vet jag inte men smaken är väl delad som baken. Kanske ni har något av mina inlägg som favorit eller som ni minns lite extra?
En dramatisk färd över Kvarken
Mexikansk afton och Bolibompa-lekar
Den första bilden jag lade upp på denna blogg, 1 maj 2010. Ser ganska likt ut idag.
Från det ena till det andra, var finns detta torn i Österbotten?
Du kanske också gillar
15 kommentarer
Thomas Thornell
Fortsätt att skriva på ditt personliga sätt. Det är alltid intressant att läsa dina inlägg. Vi ses på Urkult, som brukligt!
Thomas Thornell från Glada Hudik
PJ
Men hej, Thomas! Kul att du gillar skriverierna och visst ses vi på Urkult även detta året. I morgon blir det att beställa plats på campingen.
fritidsbloggenblog
Säger som ovan, fortsätt att skriv precis som du brukar, det är väl just därför det är intressant att läsa din blogg. Det går upp och ner, det är inte bara en gång jag tänkt sluta skriva, men si då har det helt plötsligt funnits så mycket att skriva om.
Känner så väl igen mig i en del du skriver, ofta får jag ändra på rubriken i slutet av texten också.
Önskar dig en trevlig dag i regnet!
PJ
Jo, det blir väl att fortsätta som vanligt, något annat val har jag inte för jag är inte specialist på något.
Och regnet det bara kommer men bra det, det behövs för att den sista tjälen skall gå ur marken. Blir att sitta inne en stund och uggla, sedan ut på em och hugga. Tack det samma!
annepauline
Den här dramatiska färden över Kvarken är så himla bra! Jag kommer ihåg hur jag hajade till över rubriken och hur jag sedan satt och läste och log och log. Den mexikanska aftonen har jag som god tvåa. Jag tror att din blogg är så trivsam för att du ”skriver i lugn och ro”. De flesta storbloggare känner sig säkert pressade att klämma fram inlägg och då blir innehållet därefter: Inte intressant för mig, hehe!
PJ
Ha, ha, jag gjorde ett drama av en synnerligen sömnig överfart den gången. Jo, där lyckades jag. En poäng var ju att bilderna inte alls motsvarade texten.
En sak jag lagt märke till att jag möjligen hade mera humor i texterna tidigare och nu för tiden finns mera allvarliga ämnen som t.ex. politik och filosofiska utläggningar. Bäst vore det att kombinera båda i samma inlägg. Tror jag.
Erik Forsling
Jag har också noterat att du numera är såväl mera socialt, kulturellt som politiskt frispråkig, och det tycker jag bara är bra, även om kommentarsfältet tenderar att slockna när du ger dig hän allt som kan störa bloggforumets traditionellt stillsamma sfär. Jag vet att du är en person med åsikter, det har jag förstått genom tidigare inlägg, men du har kanske ursprungligen lagt många av dina åsikter på lagerhyllan – om jag förstått rätt – men lager måste rensas ibland. Jag ska också redovisa mina egna tankar, och min person, för rättvisans skull. Men jag gissar att mina texter redan givit dig ett större antal ledtrådar än vad man i förstone tror när man själv skriver.
Jag har oftast uppfattat dig som ganska tryggt borgerlig, med starka liberala tendenser – men även som någon som står upp för det radikala, inte minst inom kulturen. Det är inte paradoxalt, och jag sitter inte och analyserar folk. Föregående är bara slutsatser utifrån dina egna uppriktiga inlägg. Själv är jag född och uppvuxen i arbetarrörelsens Sverige, så olikt Finlands turbulenta nutidshistoria, och det präglar såklart en ung människas tänkande – och en ung människas tänkande spiller i regel över på den äldre versionens tänkande. Jag är ett barn av min tid. En tid som nu förändras alltmer bort från de ideal som är mina och min föräldragenerations.
Det känns sorgset, men jag tror inte heller att man ska göra dysterheten och besvikelsen till sina vandringskamrater. Och när man skådar ärligt på djupet i sin själ är den inte densamma som den en gång var. Det bör man erkänna. Små förskjutningar blandas med rena metamorfoser. Jag är ett barn av min tid, javisst, men jag är också en människa som vuxit upp, och förvandlats tillsammans med tidens förvandlingar. Ett liv utan förnyelse vore en fasa att genomleva.
jag vet att du har åsikter
Erik Forsling
”jag vet att du har åsikter” = en oraderad rad från ett utkast. Bortse från den!
PJ
Jag noterar att du är söndagspigg och på alerten, hela två kommentarer. 🙂
Du har helt rätt, jag är mera öppen med min person och mina åsikter, jag har inget att skämmas för. Anser jag.
Min första blogg var egentligen ämnad som ganska fiktiv. En äldre, modig farbror med minimala kunskaper inom it och datorer som skulle ge sig i kast med diverse moderniteter som Internet och blogg. Ganska snart övergav jag den profilen och speciellt efter att jag blev igenkänd. Jag lade nämligen upp en bild som någon i trakten känd igen och kunde koppla till en viss fotograf. Äsch och kanske lika bra.
Din analys av min politiska hemvist stämmer bra! Jag är liberal, inte nyliberal (tvi vale), utan anser alla bör ha mesta möjliga frihet så länge man inte trampar på andras frihet. Samtidigt är jag öppen för olika åsikter och dömer ingen rakt av, även om jag har har mina aversioner mot vissa extrema rörelser. Hos vänstern, feminismen och miljörörelsen kan jag finna vissa saker som är intressanta och bra vilket dock inte innebär att jag okritiskt omfattar allt. Jag är lite av den åsikten att i dagens samhälle håller axeln vänster-höger på att försvinna och ersättas av något annat.
Visst, vi förändras med tidens gång och annat vore konstigt. Det finns en ständig rörelse i samhället som det gäller att förhålla sig till. Det som inte bör förändras är att se människan och vara källkritisk, så långt man förmår.
Erik Forsling
Tänkte att jag relativt enkelt skulle finna svaret på din bildgåta, men jag gick bet, och den senaste tiden kan jag ärligt hänvisa till en viss tidsbrist. Därför har du även sluppit undan drapor från undertecknad. Det som först kändes naturligt, med motivet i vad jag tror är en kyrkomur, var att det är vad vi kallar en s.k. stiglucka. Men jag gick bet på det. Du skrev torn, och luckorna övertygade mig, trots placeringen, att det rör sig om ett klocktorn – ett klocktorn i en relativt liten kontext.
Jag sökte kors och tvärs, grymtande över dig och min uteblivna sömn innan gryningen vid atomverket på östkusten. Men jag fann inget, trots både bild och textsök. Jo förresten, minsann – en träff fann jag på Google bildsök. Den ledde till din blogg, din skurk. Trodde mig få bingo ibland, men det var alltid fel – och större konstruktioner. Nu vet jag bara att du lurifaxat. Gissar att tornet finns vid en gammal mindre kyrka, utanför radarn, någonstans på landsbygden – i ett möjligtvis litet pastorat. Surnar bara till över att jag inte finner tornet, eller bilder av det, ens på förteckningar över österbottniska kyrkor.
Du vann onekligen den här ronden min bloggubbe.
PJ
Oj, jag får be om ursäkt för att du gav dig på denna för dig i det närmaste omöjliga uppgift när jag inte gett mera ledtrådar eller någon liten vink. Nästa gång skall jag utforma min gissningstävling så att även utbys har en rimlig chans.
Jo, detta är tornet vid Pensala begravningsplats här i Österbotten.
https://www.google.fi/maps/@63.340394,22.5378899,1393m/data=!3m1!1e3!5m1!1e4
Precis i mitten på bilden dit det går en sidoväg till skogsholmen mitt i åkerlandskapet.
Det år ett klocktorn, liknande som finns invid kyrkor. Eller som vi säger på dialekt ”klockstapul” (alltså klockstapel). https://sv.wikipedia.org/wiki/Klockstapel
Gissningen var närmast avsedd för de i trakten bosatta men inget förslag har inkommit så denna klockstapel är nog för många okänd. Rätt fin är den! Inte ett enda litet tecken eller bild finns på Internet så jag får väl säga att jag gjorde Pensalaborna en tjänst när jag införlivade denna bild på min blogg.
Erik Forsling
Inte ska du be om ursäkt, en utmaning är alltid intressant, och mitt sentida raljerande kan du helt bortse från – det är bara inverterad vänskaplighet. Jag är helt enkelt en raljant person (fråga mina barn), men jag försöker att vara anständig på din sida, eftersom du och de flesta av dina läsare verkar vara anständiga. Utbys skriver du. Här – inte minst i norra Uppland – är utsocknes en vanlig glosa. Minns en gång – jag hade väl fel kläder ett par dagar i rad – och jag hörde några gubbar på en bänk nere i centrum fundera om ”vem som visste vem det där är”. ”Det är nog en utsocknes”. Och visst, jag var relativt nyinflyttad till köpingen. Men mina skjortor och 50-kronorskavajer från Röda Korset byter jag inte bara för att jag byter bostadsort. Jag är ingen kameleont.
Nåja, dina bildgåtor. Tänkte att jag brukar lösa dem, men det är inte sant. Du ger oss läsare gåtor ibland, men är det en egentagen bild i lokal miljö lämnar jag helt enkelt spörsmålet därhän – däremot anser jag mig ha löst ett antal av de mer spårbara, där det f.ö. verkar som att ingen annan ens försökt. Ett antal exempel finns, men jag minns dem inte, förutom att några är från rikssvenska sidan av vattnet.
Ett misslyckande från min allra tidigaste bekantskap med din blogg är lindrigt sagt globalt. Det rörde en bild, en affisch med en artist från Argentina, om jag minns rätt. Ska väl gå att lösa, tänkte jag. Vill minnas att du själv också svävade i okunskap. Som redan framgått gick jag bet. Skulle gärna ge mig på den uppgiften igen, ett antal år senare, men jag vet inte var hitta den. Gubben måste gå att spåra – på något sätt.
Avrundning. Klockstapel använder vi även här, och jag är uppvuxen med det ordet, men för mig är en klockstapel mera ”skelettartad” än ett klocktorn. Nu visar dock din länk till Wikipedia att även klockstaplar kan vara panelade – men så ser inte undertecknad saken. I det senare fallet rör det sig snarare om ett klocktorn. Nu är det din tur att kolla upp det där med stigluckor – men nu blev jag raljant igen. Vem är jag att kommendera. Livet bygger oftast på frivillighet.
PJ
Ibland blir man utbys eller utsocknes när man inte riktigt passar in eller är ny på orten. Det finns alltid frågor hos infödingarna om vem nykomlingen är. Alltid! Bäst är då att gå fram och prata med dem som om det regnar och prata med bönder på bönders vis. Det vill säga snappa upp jargongen och ge svar på tal dock utan att förhäva sig eller bli skrytig. Lite ödmjukhet skadar aldrig en ny på orten. Det första intrycket man ger blir ofta bestående och då gäller det att landa rätt bland gubbsen och tanterna. Tja, varför inte hos de yngre också?
Affischen från Argentina har jag glömt men kan kanske hittas på bloggen om rätt sökord skrivs i sökfunktionen.
-Ett stiglucka är ett porthus i kyrkogårdsmur berättar allvetande Wikipedia, med bilder och allt. Likt min bild från Pensala men utan klockor. Så det var inte så svårt. Men ytterligare en lärdom att lägga till allt annat.
Erik Forsling
Det sägs ofta om Tierp att här är inskränkt, svårt att få vänner, och att det är fult. Världen är liten, sägs det även, och när jag var helt nyinflyttad fick jag raskt ett e-meddelande från mitt mellanbarn – då boende i Harbin i Manchuriet. ”Hur känns det att bo i Sveriges fulaste ort?” Ett par personer hade nämligen gjort sak av köpingens fulhet. Med datorkraft vet man ofta mer, och snabbare, än andra. Tierp. Fult, inskränkt, ovänskapligt?
Jag vet inte jag – har bott här ett antal år – och finner få samhällen lika lättpratade (jag är ju en babbelkruka), man hälsar oftast även på främlingar. För mig är det ytliga perfekt, eftersom jag inte söker djupare vänskap. Kanske har jag helt enkelt ännu inte sett ortens mörkaste baksidor. Visst finns här drogproblem, misshandel, inbrott, småortsproblem en masse, etc., men det är inget jag ser något av – jag umgås inte i de kretsarna, och mina barn är vuxna, utflyttade till väster, öster och syd redan innan jag utlokaliserades till de norduppländska bruksbygderna. Kanske är det därför som tillvaron här är enkel för mig.
Här har du ett par källor. Dels en tidningsartikel, dels de unga männens hemsida i senaste utformning:
https://www.expressen.se/nyheter/tierp—sveriges-fulaste-ort/
http://detsannasverige.com/
PJ
Jag kunde då inte finna något fult hos Tierp när jag via Google Maps gjorde några korta promenader i staden. En ganska normal småstad skulle jag säga. Men folk gillar att ha sina syndabockar och hackkycklingar även om de fått det hela helt om bakfoten.
Jag vill dock inte förhäva mig och framstå som bättre. En gång i tiden, på denna blogg, utmålade jag Kaskö i södra Österbotten som ohjälpligt grå och ointressant, ett rikt hål. Tänka sig att komma dit en dyster lördag i november och hitta något som där är intressant och bra. Nope, fanns inte.
Där kan vi tala om fördomar av rang som jag raljerade med. Säkert finns både i Kaskö och Tierp bra saker om vi bara tar oss tid att lyssna och se. Inte minst människorna.