En rejäl bukett med Urkult-musik
Urkult spelar den musik du inte visste att du tycker om. Lite så är det med utbudet. Visst, en del band och artister känner säkert alla till och inte sällan återkommer band till festivalen men många är de akter jag inte vet något om. Ofta blir de en positiv överraskning i mitt researcharsarbete när jag skapar min Spotify-lista med utvald musik bland de artister jag hittar på tjänsten. Och senast vid liveframträdandet i Näsåker brukar tycke uppstå. Det är ju egentligen där det händer!
I år fanns Mari Boine, den stora samiska artisten, på min önskelista och det hade jag också meddelat i höstas när vi fick skicka in förslag på artister och musikanter. Så glad jag blev i vintras när jag förstod att jag äntligen skulle få se denna artist som jag hört så mycket på Spotify. Hon är en legend bland samiska artister och jag blev inte besviken. Stadigt stod hon på scen på fredagen och framförde sin musik och fick människorna med sig. Ta bara en sådan låt som ”Vuoi Vuoi Me”. Så bra!
En annan samisk artist från Norge var Kajsa Balto. En sådan spelglädje! Hon var helt ny för mig och blev en favorit. Låten ”Sámi Sohka” (Samesläkt) fick hon till och med ta två gånger. En annan låt jag verkligen gillar är ”Oppå fjellet – Vári alde”.
Allra först på torsdagen spelade Kroke tillsammans med Urna. De har uppträtt tidigare på Urkult och var bekanta för mig sedan tidigare. Kroke är från Polen och Urna från Mongoliet. Det är musik som går hem på Urkult och en mycket bra start på festivalen. Kroke finns också med i filmen ”Resan till Urkult”.
Senare samma kväll spelade Skenet i Danslogen. Rena partymusiken med riksspelmannen Lena Jonsson som motor i bandet. Hon gav verkligen järnet med sin fiol. Lite modernare takter än traditionell spelmansmusik. Jag tror ingen stod helt stilla.
På fredagen uppträdde Hoven Droven på stora scen. Verkliga veteraner när det gäller Urkult. De spelade på den allra första festivalen 1995 och hade sin givna plats på detta 25 års-jubileum. Jag har sett dem några gånger nu och de kan minsann få publiken att koka. Samma var det på Kaustbyfestivalen för några år sedan. Inga ledsamheter här inte. Har ni inte sett dem har ni något att se fram emot!
Ett av årets dragplåster var utan tvekan Pussy Riot från Ryssland. Rysslands kanske mest berömda band? Skall jag säga som det är så visste jag inte så mycket om dem och inte har jag heller lyssnat speciellt till deras musik. Jag kan bara säga att de skall upplevas live! En sådan kraft och vitalitet i deras framförande, en show som gick stenhårt fram. Det politiska budskapet var solklart: Putin måste bort. Jag kan förstå att makten i Ryssland är rädda för dem, de verkar kompromisslösa. Jag tror nästan att publiken på Urkult blev tagen på sängen. Lite chockade.
Så kom vi till lördagens två diamanter: Emil Jensen och Stina Wollter. Två olika stilar men ändå på något sätt samma budskap, det öppna och personliga. Emil är ordkonstnären, jonglören som alltid får bollarna att landa rätt och träffande. Stina som är mera rakt på sak och jordnära. Han på Stora scenen, hon på den mera intima Solscenen. För de som är längst fram men Stina höll koll på hela publiken och ingen försvann för henne.
Jag kan inte förstå att Emil kan komma ihåg allt detta ordflöde som är hans grej. Ett ordflöde som är fullt av poesi och rytm, både som talat och musikaliskt. Så mänsklig och äkta i all sin konst. Har ni hört hans sommarprat 2016? Om inte så får ni där en första bekantskap vad gäller det talade ordet. Jag skulle säga en klassiker bland P1:s sommarprat.
Stina Wollter gjorde sitt första sommarprat i år och hennes show var som en fortsättning. Där jag lämnade henne i juni fortsatt hon på Urkult den 3 augusti. Så levande och nästan känslig mitt i all sin livlighet och ibland explosivitet blandat med allvar och humor. Hon har inget kroppsideal utan hon är som hon är med alla sina för- och nackdelar. Och bakdelar för den delen. Helt plötsligt vände hon sig om och drog hastigt upp kjolen för att visa hur stringtrosan skar in mellan skinkorna. Haha, ingen var förberedd på detta och lika hastigt var det förbi. Bredvid stod hennes man Micke Olsson Wollter som en del av bandet. En frisk fläkt skulle jag säga om Stina och hennes musik gillar jag verkligen. Ta bara sådana låtar som ”Garden song” och ”Leave my shame”.
Senare på lördagskvällen uppträdde Seinabo Sey som kanske mest tilltalar den yngre publiken men visst har hon en mäktig röst. Rena soulrösten!
En positiv överraskning blev MaidaVale, ett band som spelar något som beskrivs som psykedeliska rock. Gitarrspelet gav en ljudmatta som påminner och Goat och basen maler suggestivt på. Några Goat-masker bär inte tjejerna men publiken hålls på avstånd. De spelar, snacket får någon annan sköta. Kanske sångerskan kunde ha hörts lite mera och kraftfullare men annars ett bra band. En band som passar utmärkt för att avsluta Urkult på Solscenen.
Svenska Akademin var annars det band som var sist ut och visst blev det rejält med gung även om jag inte var med ända till slutet. Inte heller tittade jag Polskedansen i Danslogen som absolut sista punkt i programmet för Urkult 2019. De kan ju hålla på till 5-6 på morgonen. Tyvärr är man ibland tvungen att välja. Denna gång valde jag sovsäcken. Nästa år blir det kanske något annat.
Jo, det fanns mycket annan fin musik också men som sagt, man blir ibland tvungen att välja annars får man flänga runt som en tätting. I år hade jag föresatt mig att inte försöka lyssna på allt utan heller ta det lite lugnt. Samma med fotograferandet. Ändå tyckte jag tiden rusade iväg och inte blev det mycket tälthäng alls trots att sister Jane och svåger var där är två dagar och vi hade tälten bredvid varandra.
Detta om musiken. Jag vet inte hur mycket detta intresserar er läsare men för mig själv är de bra att få någon slags sammanfattning.
Emil Jensen sommarprat 2016 – SR P1
Stina Wollter sommarprat 2019 – SR P1
MaidaVale – hemsida
Urkult 2019 – min lista på Spotify om du vill lyssna
Urkult – alls artisterna
Urna med Kroke, de som öppnade på torsdagskvällen kl. 19 på Solscenen
Kl. 22 var det dags för Lena Jonsson och Skenet. De släppte verkligen loss!
En stor överraskning var att Ellen Sundberg spelade några låtar tillsammans med Hoven Droven. Ellen är en relativt ny upptäckt för mig. Egna låtar men också tolkningar av Kjell Höglunds låtar. Kolla henne på Spotify! Riktigt bra musik!
Hoven Droven slog på stort och hade också med Gustav på trumpet några låtar. Haha, han till höger, Bo Lindberg kan verkligen dra ett riff på gitarren. Fast de andra var inte så dåliga de heller. Ett samspelt toppenband!
Hugo den Fete och Milega Band från Skåne höll jag på att glömma. Var den fete höll hus vet jag inte för alla såg tämligen magra ut.
Naturligtvis, Mari Boine!
Pussy Riot med diverse happenings på scen. Bl.a. skvätte han till höger vatten på oss haha….
Kajsa Balto, till vänster, så glad och inspirerande.
Där har vi han Emil Jensen med alla sina klokord. Alltid ett nöje att lyssna till honom!
Till sist härliga Stina Wollter. Hon bjöd verkligen på sig själv. Feminism, kroppsfixeringar, relationer, sex, glädje och sorg. Jag tror detta var enda framträdandet för Stina denna sommar.
Detta var den bukett av artister jag valde att lyfta fram bland de 30-talet band som spelade. Som sagt, många andra som också var bra och som jag velat se och höra men vi nöjer oss med detta. MaidaVale hade jag med på bild i mitt förra Urkult-inlägg om du funderar.
3 kommentarer
Erik Forsling
Vad gäller Pussy Riot har jag ett dråpligt minne från i vintras på denna sidan om årsskiftet. Jag såg att de skulle uppträda på ”Fasching” i Stockholm och det var givet att åka dit. Så jag ringde min vän Anne, och undrade om hon ville komma med. Det ville hon. Mina biljetter som jag beställde var digitala, så jag skickade dem till Anne, hon som har en skrivare. Och tur var väl det. Den där dagen då föreställningen skulle gå av stapeln – jag minns inte datum – var inte den bästa i mitt liv. Vintervädret hade efter Norgeresan varit gynnsamt. Men just denna söndag vräkte snön ner. Dock traskade jag troget mot Tierps lilla järnvägsstation för att verkligen komma med på ett tidigt UL-tåg till Uppsala, för att träffa Anne och byta till Stockholms lokaltrafik. Redan i betongkulverten till min perrong mötte jag en kvinnlig tågvärd från UL, i sällskap med en passagerare. Hon meddelade att alla tåg var inställda ända till kvällen. Jag hade inte ens köpt biljett – det gör jag på perrongen.
På perrong 1 stod dock ett SJ-tåg, ett Gävletåg. Problemet var bara att personalen ombord inte visste om det skulle fortsätta till Gävle, p.g.a. problem längs vägen, eller återvända till utgångspunkten i Uppsala. Det var det senare som jag hoppades på, och det var ju egoistiskt av mig, med tanke på alla resenärer som laddat för en resa till Gävle. Gävle eller Uppsala, det var frågan som tog eftermiddagen. Dessutom var förvirringen stor. Den stackars tågvärden som skulle ha slutat kl. 11 f.m. stod där ännu på eftermiddagen, och det kom olika ”kontrafaktiska” meddelanden. Värden i vår kupé fick ett meddelande, en annan tågvärd ett annat och lokföraren ett tredje. Telefonerna gick varma. Jag satt kvar, och blev ytligt bekant med en man jag senare träffat då och då. Trevlig. Jag trodde han var tiggare, men han sliter hårt på med sitt. En gång, en kväll, på Hemköp i Tierp hade han dåligt med kontanter, och jag erbjöd honom ett belopp för kvällsmat. Han vägrade ta emot det, och till slut log han när han fann sin skrynkliga tjugokronorssedel i en byxficka. Ja, alla våra öden och liv ter sig olika. Mannen klev av tåget för att istället ta en buss. Jag försökte förklara att det inte heller gick några bussar i det usla vädret. Men …
Till slut blev jag tvungen att ringa till Anne och berätta om mitt öde. Jag bad henne att ta biljetterna och gå med någon annan. Jag satt där jag satt, och inga klara besked stod att få. Hon nekade, och envis som hon är hävdade hon att hon ville gå med mig. Jag förklarade igen, och bad henne i så fall att sälja dem – hon är bra på sådant. Tågvärden hade beställt en taxi till Gävle för dem som måste dit i tid, men så svängde allt om, och tågsetet skulle gå till Gävle, eller jävla Gävle som en ytlig bekant till mig sade. Jag skulle just säga till Anne att sälja biljetterna när det visade sig att jag och sex till istället fick ta sjumannataxin till U-a. Jag mötte min vän på Resecentrum i U-a, och kom faktiskt före henne. Och hon hade inte ens märkt att Pocket Shop flyttat ut ur sina lokaler. Sedan blev det lättare, SJ.s tåg gick som planerat, men så bökade det till sig igen.
Stockholm. Det är lätt att hitta till ”Fasching” från Centralen, men Anne och jag lyckades virra bort oss helt och blev ännu senare, trots att det stod på biljetterna att man skulle komma i tid. Men kvinnan som tog emot våra ytterkläder sade att de hade väntat på just oss – vilket var en ren fabrikation, eftersom fler gäster kom efter oss två. Jag log åt detta minne när jag läste ditt inlägg om kvinnan som inte visste vad läsk är. Är du verkligen säker på att hon inte drev med dig?
När vi äntligen klev in i lokalen var där knökfullt med folk. Ett folkhav. Jag skulle ha beställt ett bord på terrassen. Vi hamnade nu på sidan om hela alltihop. Vinkeln och folkhavet var sådant att man varken såg vad som hände på scenen eller på filmduken i bakgrunden. Jag försökte läsa texten som gick i överkant, men det blev ytterst fragmentariskt. Dock fick jag del av det vattenregn som kastades från scenen, det räckte längre än utsikten, men då var Anne ute och rökte, så jag kunde bara peka på dropparna på bardisken bakom oss. Så nu kan ingen säga att jag inte fick del av den upplevelsen i alla fall.
Hemresa. Vi gick till Centralen och vårt tåg skulle avgå först senare. Ett nästan öde stationskomplex mötte oss. Anne ville ha kaffe och en kanelbulle. Jag ville ha kaffe, så det slutade med att också jag fick en kanelbulle till kaffet. Hon är envis den där människan. Vad ingen sade var att fiket skulle stänga om fem minuter. Jag vet inte varför de utan information säljer sina produkter med så kort tidsmässig marginal. Kanske för att det är ett sådant plejs där man också kan ta med sig det inköpta ut. Det finns ofta svar på det mesta. Men vi hann bara sätta oss ned vid ett bord när en ung man basunerade ut att etablissemanget stänger om fem minuter, och då ska alla vara ute. Javisst. Det kunde väl den som sålde kaffet sagt. En kort stund senare upprepades proceduren, men nu med kortare tidsintervall till godo. Vi gick ut, vi överlevde aftonen och tog oss hem.
Per
Det är verkligen en berättelse utöver det vanliga. En liten novell. Du borde bli författare! Jag visste inte att du diggar sådan musik som Pussy Riot. Eller är det mera själva konceptet som intresserar? Upproret mot makten i Ryssland och att chockera.
Trots alla trassligheter som kom du dig till sist ändå till konserten även om du inte fick den bästa platsen. Själv befann jag mig på första parkett. Du fick ändå del av ”dopet” fast du stod vid sidan av?
När jag stod där i folkhopen framför Pussy Riot kom jag att tänka på ett framträdande som jag var med om någon gång för kanske 40 år sedan i Malmö på klubben Pireus. Nämligen Lydia Lunch från New York. Den konserten skulle jag vilja återuppleva. Den var så ny och annorlunda, nästan skrämmande. – Kanske det var i samma veva jag upptäckte Nina Hagen?
https://en.wikipedia.org/wiki/Lydia_Lunch
Jag tror hon skulle intressera dig.
https://open.spotify.com/artist/3aSkzI3DQrdPtYXizXnwda?si=-a71UO5AQ_WrlOL2V1Scsw
https://www.youtube.com/watch?v=s4ole_bRTdw
Nej, jag är helt säker på att hon bakom bardisken inte drev med mig. Hon var döallvarlig och har förmodligen idag varit lika ovetandes om läskens tillvaro om jag inte upplyste henne om detta. Fast mest troligt är att det for in genom det ena örat och ut genom det andra. Det brukar vara så med sådant som är fullständigt ointressant för en. Trots att hon är i branschen.
Per
En till om Lydia Lunch. En film jag hittade på Tuben. Just nu hinner jag inte titta den men jag jag lägger den bakom örat. Nu ut på nya äventyr i morgonen!
https://youtu.be/kAiziUZdIW4