Mera festivalsnack
Jag tror det var sista morgonen, söndag, när jag och någon till stod och väntade på att dörren till församlingshemmet skulle öppnas för frukost klockan åtta som jag kom i samspråk med ett par. Bron såg inte helt fräsch ut efter att någon under natten suttit och spillt mat och huttat lite annat skräp runt om. Han menade att här kunde personalen inte ha gått in och lämnat detta utan åtgärder; de hade troligtvis gått in bakvägen. Men se det skulle han fixa! Han försvann till baksidan och kom snart med en borste och borstade energiskt hela bron ren och lite till. Det såg riktigt bra ut efter hans insats. Hon menade att det är sådant som behövs när behov finns och samhällets resurser inte räcker till; lite ideellt arbete och frivillig insats, lite kurage och inte bara gnäll och klagande. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag var ändå lite förvånad över initiativet, de flesta skulle ha klagat på städningen och öst galla över klantskallarna.
Annars fungerade renhållningen bra på Urkult. Sopsortering efter konstens alla regler men som alltid när mycket folk samlas så är det alltid några som inte lyckas få sitt skräp till rätt plats. De som tömde bajamajorna måste vara ett härdat släkte. Fy vad det luktade medan de höll på. Som tur var tog det inte lång stund och de hade moderna grejor att ta till och stora slambilar som begärligt sög i sig skiten. Och det var ju inte helt nödvändigt att stå och beundra hur effektiva renhållningsgubbarna var.
Jag steg annars upp varje morgon redan före sex trots att jag kom i sovsäcken bara några timmar tidigare. Så lugnt och skönt det var då att promenera genom skogen till servicebyggnaden för morgontoaletten – inga köer – medan festprissarna sov sin skönhetssömn. Ändå var det ovanligt lugnt detta året med fest och eftersnack bland tälten. Första natten lite grann men de två sista nätterna hörde jag nästan inget störande alls och ordningen var som vanligt god i den del av skogen på Näsåkers Camping där jag och sister Jane samt svåger hade våra tält. Närmsta grannar var en engelsk familj från Stockholm med tre barn och de förde inte mycket väsen. Första gången för dem och de skulle återkomma.
Kanske var det gammal vana och fåglarna som väckte mig vid 5-6-tiden på morgonen. Kråkor och kajor började då sin morgongymnastik med ljudliga och skrovliga sånger. Om man alls kan kalla det sång. Fast man brukar ju tala om det fina i kråksången. Värst var ändå spillkråkan, eller var det hackspett (jag kan inte skilja på dem), som flög energiskt runt hela området som en annan Hacke Hackspett och med sitt genomträngande läte väckte allt och alla. Jag antar det var fler än en som gormade åt dessa morgonmarodörer. Själv låg jag och fnissade åt dem, jag skulle ju ändå upp.
En av dagarna blev jag tilltalad av en för mig okänd, yngre person. ”Visst är du Gustens pappa från Sundsvall”, fick jag frågan. ”Nehej, inte vad jag vet” blev mitt svar. Detta har jag råkat ut för flera gånger, att jag blir igenkänd som någon annan. Annars finns det vissa gamla bekanta som kommer fram för att säga hej fast jag knappt känner dem och det är ju kul. I år träffade jag en ny bekantskap, en av mina bloggläsare, som via Messenger tog kontakt och förhörde sig om hur det är med betalningar på Urkult samt lite allmänt. Han var också lite osäker inför att besöka Urkult men jag försökte så gott det gick att förklara hur Urkult fungerar och han vågade. Det var strongt gjort! Jag minns själv inför mitt första Urkult att jag hade funderingar om framför allt tältandet men det gick bra och folk är i allmänhet hjälpsamma och vänliga. Jag hade den lilla fördomen att en festival är fulla ungdomar som trampar runt i gyttja och beter sig. Ack så fel jag hade!
Jag har tidigare skrivit om det musikaliska men inte nämnt så mycket om övriga aktiviteter. Självklart blev det en sväng ned till Nämforsen och hällristningarna men i övrigt blev det ganska skralt med annan verksamhet. Bilder tog jag och så blev det en promenad genom byn till Ingelas Café för den traditionella fläskpannkakan. Mycket gott! Västerbottens Toast med Västerbottens ost och kantarellröra är en annan delikatess som bara är ett måste! En sådan kostar 60 kronor och vagnen finns bekvämt nära tältet för att gå dit och äta.
På andra sidan vägen (Nipvägen) fanns i år också försäljning av bacontoast som bara kostade 40 kr och den var förvånansvärt god. Thaimaten är annars mycket populär och säljs från flera olika stånd i byn. Inne på festplatsen var det försäljning av vegansk mat, pannkakor, köttbullar med mos, hamburgare av olika slag, kycklingklubbor och helstekt fläskkarré. Sent på lördagskvällen provade jag en laxklämma innan jag så småningom sökte mig till tältet. Hungrig behöver man inte vara på Urkult.
Till sist vill jag nämna en föreställning i Markusgårdens biosalong där folksångerskan Ulrika Bodén från Helgum berättade om visor från västra Ångermanland. I början av sin karriär hade hon sökt efter visor från sina hemtrakter och hade då turen att träffa på vistanten Ester Isaksson från Gagnet i Helgum. Det var så det började. En del av detta hade jag hört om från ett sommarprat som Ulrika gjorde för Radio Nolaskogs/Radio Örnsköldsvik år 2018 och som jag också har skrivit om i ett tidigare inlägg men nu var detta live med en livslevande Åsa Bodén på scen. Så bra och intressant. Inte minst det dialektala inslaget var intressant och visorna som spelades upp, både av Ulrika själv live och inspelningar av traditionsbärande vistanter. Och ett sådant tålamod Ulrika hade med den kunniga publiken som ville fråga och diskutera. Jag är verkligen glad att jag deltog i detta tillfälle på lördagen även om mina kunskaper i ämnet är begränsade.
Urkult 2019 är nu förbi men minnen, bilderna och inspelningarna finns kvar. Ändå fram tills nu har jag mer eller mindre dagligen suttit stunder och processat bilder från festivalen och nu är det äntligen klart. Än finns det att orsak att ”Vålje å vrake” – (om visskatten från västar Ångermanland) som Ulrika kallade sitt fördrag men i mitt fall handlar det om bilder. Jag vill gärna visa de tre bilder som jag tycker mest om från den bildskörd jag även i år hämtat hem från nipornas, Nämforsens och Urkults Näsåker. Klicka gärna för större bild!
Ulrika Bodén – Sommarpratet för Radio Nolaskogs 2018 om någon vill få ett hum om vad Ulrika pratade om
Fågelsång – en video på YouTube som bra förmedlar lätet från spillkråka och andra hackpettar. Håll med om att det är ett genomträngande ljud som kan väcka den värsta sömntuta.
En bild som visar Urkult i kvällssolens varma sken medan folk samlas runt kanterna av den stora däld där stora scenen finns. Och alla hängmattorna, sex på denna bild, där folk tar sig en liten tupplur eller annars bara vilar sig. Rötterna på tallen i förgrunden gillar jag också. Hur gamla är de? Inte som de mer än 6000 år gamla ristningarna, som de äldsta hällristningarna nere vid Nämforsen är, men säkert äldre än jag.
På Urkult finns både gammal och ung. Denna bild är en av de sötare. Blicken, skinnvästen och handen. Ett motiv som varade några sekunder.
Trummisar får ofta finna sig i att vara i bakgrunden men denna hade Marie Boine lyft fram på scenen bredvid sig själv. Vad han heter har jag inte lyckats lista ut.
Såja, det finns många fler bilder och jag får kanske orsak att återkomma.
13 kommentarer
annepauline
Jag är helt inne på det här med hängmatta i skogen. Tänk att ligga där i mattan, lyssna på alla möjliga och omöjliga fågelläten och gardera sig med alla upptänkliga medel mot krankan.
Per
Nu vet jag inte hur du bor men du får satsa på en hängmatta. Har du t.ex. bara balkong går det säkert bra att sätta upp den där. Själv har jag inte många meter till skogen. Fast nu kom jag på det, vid villan skulle det vara utmärkt! Där finns massor med lämpliga träd och tänka att ligga där och lyssna på sjöfåglar och andra flygfän. Kanske någon aktersnurra som stör. Tåls att tänka på.
Erika
Det konstiga i kråksången (ett ordspråk där jag kommer ifrån) är att
människor kan äta utomhus men så kommer vi till det hela då det är
i princip helt omöjligt att plockar upp efter sig, ungefär som att dricka ut
en burk med dricka för att sedan slänga den i någon dunge osv.
Det där var något som t.o.m jag skulle gjort. Har man fått lite väl mycket
innanför västen blir det förmodligen så, att man inte orka tar upp efter sig.
Var en runda till Falu sjukhus i början på veckan, en bekant fick mitt sällskap.
Under de fyra timmar vi var där gick vi ut genom några svängdörrar, där fanns
mindre trädgårdsbord/stolar. En del stolar var utdragna, dom satte jag in under
borden igen. Jag/vi hade inte så mycket annat för oss under vänt-tiden.
En vacker trädgård med enastående blomprakt, kan behövas på ett sjukhus,
som annars inte är en plats man ständigt befinner sig på, eller tycker är rolig.
Per
Aha, så du menar att om man blir på pickalurven så försvinner också alla hämningar vad gäller ordning och reda? Kan så vara men jag tycker ändå att man kan plocka upp efter sig.
Haha, det där med stolarna och borden känner jag väl till. Det kan också drabba mig att jag skjuter in stolarna under bordet; även på offentliga ställen där jag inte själv suttit. Om jag har tid, vill säga. Annars skjuter jag nogsamt in stolen under bordet och borstar bort eventuella kaksmulor från bordet om jag själv gästat t.ex. ett café. Fast hemma är det inte så. Där blir det som det blir.
Erika
Det där var något som t.o.m jag skulle gjort= Sopat rent, menade jag
inte skräpat ner.
Erika
Det där var något som t.o.m jag skulle gjort= Sopat rent menade jag,
nte skräpar ner.
Per
Aha, nå det var då för väl. Din första kommentar kunde tolkas lite annorlunda, 🙂
Erika
Det blev lite fel i första kommentaren, lät som om jag gör likadant, full och skräpa ner. Hahaaa
Nej så beter jag mig inte. Är ordentligt oavsett vad det gäller.
Per
🙂
annepauline
Jag kom mitt i allt att tänka på att ”hemma” kallade vi spillkråka för tilikrååko. Är det ett ord som fortfarande används, tro?
Per
Det ordet har jag inte hört tidigare, tiliklrååko. Kanske det är en lokal dialektvariant från just dina hemtrakter?
annepauline
Nu kan jag inte hålla mig, jag måste skriva en rolig grej jag hörde precis: Jag diskuterade de hemska köerna i den här stan med en herre som kör bil i stan dagarna i ända. Jag sa: Hur man än vänder sig har man rumpan bak!
Då svarade han: Ja, men drar man ner byxorna så kommer rumpan fram!
Per
Hahaaa, det tog en stund innan poletten trillade ned. Den har jag inte hör tidigare.