Skratt och lite resedramatik

Jag drömmer inte ofta men kul dröm sistlidna natt. Jag har min stuga, jag har ett gårdstun och mitt ganska stora uthus där bl.a. Brunte huserar när han inte rullar. Jag kommer ut på farstutrappan och finner till min förvåning att uthuset inte mera har sina bräder utan bara själv stommen står kvar, som ett benrangel. Helt avskalat, inte en endaste bräda, ingen takplåt. Jag frågar varför, vem, när och åter varför. Jo, fick mig förklarat, att sister Janes yngsta dotter som studerar, har rivit loss alla brädor och skall som slutarbete spika nya brädor på mitt uthus och även montera ny takplåt. Tilläggas kan är att hon studerar pedagogik och när jag tänkte på det började jag skratta hejdlöst och vaknade av att jag själv skrattade. Tror jag i alla fall för jag vaknade full i skratt. Lite så att skrattet sitter kvar ännu.

Kom ikväll hem från Amsterdam. Flygen i det närmaste fullsatta. På flyget mellan huvudstaden och Pampas fanns det också ett antal utländska, studerande ungdomar, främst flickor, tror jag. Jag kom att lyssna på ett par som stod och bekantade sig med varandra i kön till flyget. Jag kunde riktigt se hur de båda tjejerna, som inte tidigare kände varandra, knöt vänskapsband inför framtiden. Sådant är både nödvändigt och trivselskapande när man är ny på en studieort och kanske helt ensam från sin stad på kontinenten. Vid bagagebandet i provinshuvudstaden var de strax 5-10 som upptäckte att de skulle till samma ställe och glada skratt hördes och kanske lite av spänningen släppte när de upptäckte att de var flera, låt vara från olika länder. En välkomstgrupp från universitet väntade så de blev nog väl omhändertagna. Kul att ungdomar också från kontinenten studerar här.

Jag fick säte bredvid en av dessa töser. Hon var från Tyskland och hade stora problem med sitt handbagage som var nästan dubbelt så stort som tillåtet. Hur hon fått det genom incheckningen är en gåta men det rymdes definitivt inte i hyllan ovanför sätet, inte heller under stolen framför. Jag försökte hjälpa till men det var för stort hur vi än tryckte och bände. Flickebarnet svettades och jobbade med sin överstora packning. Trångt var det också och folk trängde sig förbi eller stod och väntade. Därtill hade hon stickad tröja och en vinterjacka på så det var nog varmt under pälsen kan jag tro. Det är ju trots allt sommar här ännu. Att hon var varmt klädd har nog sin förklaring, för hon behövde då inte packa ned vinterjackan i bagaget. Eller så trodde hon att det var rena vintern här för hon hade inte tidigare besökt Norden, inte ens Danmark.

En flygvärdinna fick till sist tryckt in packningen halvvägs under sätet framför men lätt var det inte. Det var i alla fall det största handbagaget jag sett. Packningarna var också stora för de andra ungdomarna, både handbagaget och incheckat bagage. Mulåsnan till Pampas var vällastad men lyfte, något försenad, utan svårighet mot nord.

Själv kom jag hem nästan utvilad; konstigt för det brukar vara tvärtom. Jag brukar vara ganska så trött och seg av resandet. Imorgon är det annat som väntar, ett stort, årligt återkommande evenemang här i Pampas.