Det for två vita duvor… och så kavajen

Lustigt, ibland får ett inlägg följder och kommentarer som lämnar själva innehållet i inlägget. Själv letade jag fram LPn ”Det for två vita duvor…” – folkton i Vikens kapell med Merit Hemmingson och Beppe Wolgers med Folkliga (1973). Idag lyssnade jag genom denna dubbel-LP.

Orgelmusik, spelmansmusik och inte minst Beppe Wolgers stillsamma, folkliga, och poetiska texter som han framsäger med trygg och eftertänksam röst. Ibland religiösa och filosofiska tankar.  Av detta album blir jag harmonisk. Jag vet inte något bättre ord. Jag gillar ju orgelmusik och Merit Hemmingson är en mästare, folkmusiken på skivan är traditionell och Beppes berättande är fängslande. Helst borde jag sitta med slutna ögon i en gungstol i dunklet framför en brasa när jag lyssnar på detta album. – Helt säkert kommer jag att besöka Vikens kapell vid tillfälle.

Hade jag inte skrivit inlägget om Pilgrimshotellet hade jag inte kommit på tanken att åter lyssna på dessa två vinyler som legat mer eller mindre bortglömda i över 40 år. Tur att jag fortfarande har en skivspelare.

Kommentarerna på min blogg är något av det bästa med bloggen. Reaktioner, egna funderingar och minnen som delas av en del av mina läsare. Mycket uppskattat!  Ibland glider kommentarerna in på sidospår som kan bli minst lika intressanta som själva inlägget. I samma inlägg tar Annepauline upp bilden på statsminister Sanna Marins kavaj som nyligen förorsakat rabalder.

Sanning att säga har jag inte engagerat mig mycket i detta utan jag noterade bilden. Snyggt var min spontana reaktion utan att fundera desto mera på saken. Vad som sedan utspelat sig på finskspråkiga medier och sociala medier har gått mig förbi. Däremot fanns idag en artikel i Vasabladet där Sanna Marin fick stöd av österbottniska kvinnor och några har publicerat bilder där de själva är klädda i kavaj utan något under med hashtaggen #imwithsanna. En idag vanlig reaktion och aktion för att visa sympati för en sak.

Temat för numret i damtidningen Trendit som publicerade artikeln med Marin var mod och naturligtvis borde jag läsa hela artikeln för att ha en helt egen uppfattning. Rent allmänt så stöder jag kvinnor som vågar sticka ut och utmana inskränkt kvinnosyn. De är egentligen många och ofta får de ta skit för sin hållning och självständighet. Alltid finns det några dammiga kuddar som säger usch och fy med äkta harm men hur många är de egentligen? För att inte tala om de kvinnohatare som orerar vitt och brett med ett vulgärt språk och därmed får utlopp för sin ångest. Jag tror de är en högljudd minoritet.

Min slutsats är att statsminister Sanna Marin klär sig snyggt och representativt och inget dystergökarna skall lägga sig i. Att hon vågar utmana något i klädstil, som detta enstaka porträtt, ser jag bara som ett plus och också som en framgång för jämställdhet och för Finland. Sedan är naturligtvis person och politik två skilda saker.

Till sist vill jag återvända till Beppe Wolgers och hans slutord på sista sidan av detta album ”Det for två vita duvor…”. Stillhet, något jag själv funderat på när jag i skymningen spankulerat omkring på mitt gårdstun och lyssnat till ljudet från byn och nejden.

Först nu tycker jag mig förstå vad stillheten är till för
I stillheten når dom glest boende människorna med ljuden av sina sysslor gemensamhet

– Beppe  Wolgers

Så sant!

Framsidan på konvolutet till dubbel-LPn. Merit Hemmingson och Beppe Wolgers. Konvolutets fotograf: Ann-Marie Norling

Baksidan av samma konvolut. Denna bild gillar jag starkt.
Vinter och absolut stillhet. Bara belysningen påminner om en tillvaro långt borta.

Att statsminister Sanna Marin poserade i endast kavaj och smycke… – Svenska YLEs hemsida