Dos pantalónes

Lite skämmigt blev det allt! Just som hon satte nålen i tyget måste hon senast då ha upptäckt min stortå som stack ut genom ett hål i strumpan.

Jag beslöt mig idag för att inhandla två par byxor för mera festliga tillfällen. Inte byxor som används när jag går till vedlidret eller skottar snö utan när jag befinner mig på färjan över Kvarken eller strosar förnämt i kulturella sammanhang.

Tidigare besökte jag Heikki Raskus klädesaffär i Vasa på Stora Långgatan när jag snabbt och utan krångel ville förnya min garderob. På fem minuter kunde ett manfolk få ett par byxor utprovade eller en blus köpt. Denna affär upphörde tyvärr och vilsen kände jag mig. Ända tills Dressman uppenbarade sig. De kunde erbjuda service och hyfsade priser. Damerna hos Dressman var, och är, ständigt uppmärksamma på den till synes planlöst flanerande herremannen bland hyllor och lockrop. Alltid något som är extra billigt. – Jag har förresten aldrig sett en manlig expedit hos Dressman. En medveten strategi?

Hur som helst, byxor skulle inhandlas och måtten hade jag strategiskt nog antecknat i min mobil. De som gällde innan jag blev friherre, de gäller än idag.

Till saken hör att jag har något för korta ben i förhållande till övrig lekamen varför mina byxor nästan alltid måsta avkortas med några centimeter. Inget stort problem men en extra inkomst som skräddaren/sömmerskan inhöstar och som jag betalar.

Just om expediten böjde sig ned för att fastställa min byxlängd framkröp min stortå från dess dolda tillvaro i en strumpa utrustad med ett hål som jag tills dess inte observerat, eller som de säger i Närpes, noterat. –  Jag blev förskräckt!

Jag drog min stortå in under foten och hoppades att flickebarnet inte sett min tå och därmed åsamkat sig ett smärre trauma. Möjligen kan hon ha sett ett hål i strumpan för när jag skulle betala kom frågan, som på studs, om jag behövde fler stumpor och om möjligt nya kalsonger. De hade extra förmånliga priser. Eller så är det det som kallas merförsäljning. Jag avböjde, denna gång! –  Jag hämtar byxorna nästa fredag!

Reklambudskap?
Annonser

Ekipering

Jo, jag köpte ju en huvjacka i somras, en kylig kväll när intet annat fanns att tillgå i klädväg på gågatan i Ebbas Stad. Jackan var varm och priset överkomligt. Frågan är nu, passar det en gentleman i sina bästa år, d.v.s. som har passerat sina värsta glinår, att bära huvjacka? Eller är man patetisk?

Det här med mode och passande klädsel för olika åldrar är svårt, lite känsligt. Själv har jag inga problem med det, jag klär i allt från kostym till lump. Mest har jag dock svarta jeans, t-shirt på sommaren och flanellskjorta på vintern. Och träskor! – Helly Hansen tröjan är också en favorit, gångbar både för tupplur i soffan och för skogsarbete.

Jo, jag måste bekänna en sak till: den där huvjackan har en stor dödsskalle på ryggen. Alltså, har jag tangerat/passerat gränsen?

Skum figur i höstmörkret.

Modelejon stilade i stolar

Idag har jag suttit i minst 25 stolar och också ätit en hamburger meal. När jag tog första tuggan fick jag äckelkänslor. Märkligt, så har jag inte känt tidigare inför en hamburgare. Varför köpte jag  hamburgare, pommes och en Fanta? Kanske gammal vana och ett sätt att inte behöva göra mera ätbart denna afton? Fast det är ganska länge sedan jag senast ätit hamburgare, så det är ingen vardagsmat för mig och det lär nog dröja till nästa gång.

Jag studerade folklivet och modet utanför ingången till stora köpladan medan jag motvilligt tuggade i mig hamburgaren. Det som först fångade min uppmärksamhet var en ung kille som travade fram och tillbaka utanför hamburgerrestaurangen. Stickad mössa hade han på huvudet men det var framför allt byxornas position i höjdled som jag började fundera över. Byxorna hängde mera än halvvägs ned på rumpan och mönstret på kalsongerna var något brokigt. Jag grubblade på ett mysterium; hur kan dessa ynglingar med byxorna nedhasade halvvägs till knäna överhuvudtaget hålla dem på sig? Pröva själva får ni se, det är minsann inget lätt konststycke. Det fick jag själv erfara idag efter att en knapp i byxorna behagade flyga sin väg som en raket medan jag böjde mig ned för att plocka till mig en burk gurksallad från lägsta hyllan.  Nåja, det var bara att spänna bältet ett hål till och se glad ut tills jag upptäckte att dragkedjan i gylfen också börjat strejka. Den gled allt längre ned och nu kände jag mig som ett riktigt modelejon med pantalongerna exponerande kalsonger i svart. Låt vara att det var fel sida av byxan som öppnade sig för allmänhetens eventuella beundran av min klädeskombination för dagen men någonstans skall man börja. Som tur var hade jag en tröja på mig som jag, likt tjejer med minikjol plägar göra i besvärliga situationer, kunde dra ned över härligheten som skymtade.

På tal om tjejer så såg jag också en ung tös som kom stolpandes med trasiga jeans. Eller, trasiga och trasiga, hålen var omsorgsfullt sydda i kanten vad jag kunde se. Men sex stora revor per ben ovanför knäna syntes. Som tur var fick jag behålla mina byxben hela under hela vistelsen i köpladan och det är jag glad för. Jag hade nämligen fullt upp med att inte visa upp det senaste modet för gentlemän i mogen ålder som jag drabbats av.

Resan till provinshuvudstaden löpte fint. När jag kom ut på stora pulsådern genom landskapet hamnade jag sist i en kö på sex bilar, i regnväder och med en större skåpbil främst.  Åhå, nu får jag sitta i 80 km/h ända fram till den steniga hagen vid stadsgränsen, tänkte jag. Döm om min förvåning när alla fem bilarna i kön körde om det första långsamma fordonet i rask takt. Det har inte hänt tidigare vad jag kan minnas. Alltid är det någon lus som fastnar bakom snigeln och därtill ligger tätt bakom vilket försvårar omkörning. Själv körde jag om på sista raksträckan innan Ölis.

Jag var därför vid gott humör när jag anlände till provinshuvudstaden. Efter provianteringen skulle det provsittas stolar. Jag var nämligen på jakt efter en ny kontorsstol till mitt skivbord. En sådan med snurr och gung, höj och sänk. Jag besökte fem möbelfirmor innan jag hittade en som passade. Tyvärr fanns den inte i lager även om deras dator visade så men nästa vecka får jag hämtade den.

Förresten, någon som vill köpa en kontorsstol med snurr, visserligen utlevad och med förskräckligt gnäll men i vilken det skrivits månget blogginlägg? En riktigt inkörd bloggstol med andra ord.

?????????

Kan det vara så att killarna med hängbyxor har en säkerhetsnål framtill som de hakar fast byxorna i  skjortan? Ja, så måste det vara!

Denna stol skall snart stifta bekantskap med min rumpa

Etikettsbrott – en dam som behöll byxorna på

Jag har aldrig förstått tjusningen med att titta på TV:n och följa festen på presidentens slott i Helsingfors på självständighetsdagen. Här visar republikens grädda upp sig i diverse kreationer och dekolletage. Först är det handskakningsceremonin där 1800 gäster skall skaka hand med presidenten. Stackars president. Höger arm måste vara alldeles sönderskakad redan efter en timmes hälsande. Sedan skall det dansas, minglas, skålas och ätas middag.

Jodå, jag hade gärna varit med och svassat runt i borgen, det hade säkert varit en upplevelse. Men att titta på TV:n, det orkar jag inte. Kanske det beror på att TV-reportrarna tror att det är en nationell modevisning. Klänningarna och utstyrseln kommenteras ingående med uttryck som bara kan tävla med bedömning av årgångsviner. Allehanda designers får sina namn nämnda och beställningarna lär säkert ramla in efter detta stora reklamtillfälle. Även ett nästan fjantigt yrande om etikett stör mig. Enda tillfället jag lystrade till, under min ganska korta bevakning av festen, var när reportrarna upptäckte ett etikettsbrott. En dam i byxdress! Hu, damen ifråga måste vara märkt för resten av livet. Hur vågade hon komma iklädd byxdress till självständighetsmottagningen? Själv beundrar jag henne. Få se, hur skulle jeans bedömas? Visserligen snygga och svindyra men ändå. Inte en chans. Där har vi det verkliga etikettsbrottet; låt bli att yra om en byxdress!

 

Hur äter man detta utan etikettsbrott? Mumsigt gott i fredagskväll, i alla fall.