Var mitt hjärta finns, var min tanke finns

I dagarna genomför de finlandssvenska dagstidningarna och Svensk Presstjänst en frivillig undersökning om hur vi finlandssvenskar har flyttat under årens lopp och vilken ort vårt hjärta egentligen klappar för. Ofta har det visat sig att vi österbottningar flyttar utanför landskapets gränser i unga år men sedan väljer vi att återvända när vi vädrat skjortan utomlands eller i södra delen av republiken. Själv är jag en sådan flyttare. Jag har flyttat av och an i kungariket några gånger men återvände till fädernemyllan för 15 år sedan.

För min del är mitt hjärta tudelat mellan by och stad, Österbotten och Skåne, min hemby och Malmö. Efter 18 år i Malmö är det min stad. Skulle jag idag flytta till en stad skulle de bli Malmö. Inte till provinshuvudstaden, inte till republikens huvudstad, ej heller till gamla Eken; nej, till Malmö. Å andra sidan vill jag väldigt gärna se stjärnhimlen en kall januarinatt, se månen smyga upp över trädtopparna i augusti och höra tranornas skrik på våren. Det kan man inte göra i en stad, därför bor jag idag i en by, min barndomsby.

Visserligen är det ganska lång tid sedan jag flyttade från Malmö men i grunden tror jag ändå inte att staden har förändrats så mycket sedan jag flyttade.  Malmö har fått ett oförtjänt dåligt rykte, inte minst Rosengård, men jag vill hävda att Malmö inte är farligare eller mera kriminell än andra storstäder. Jag har besökt Malmö många gånger sedan jag flyttade men jag har då aldrig sett någon större brottlighet eller blivit rånad, hotad eller förolämpad. Jo, en gång blev jag vittne till ett slagsmål på en uteservering på Möllevångstorget där både stolar och bord flög genom luften. Men det hör till undantagen för min del. Att sådant också kan hända i Björkarnas stad läste vi om i söndags när en hel krog på lördagskvällen fick stänga i förtid därför att det utbröt stort slagsmål på dansgolvet och ordningen inte kunde upprätthållas.

I Odense har föräldrarnas rädsla för och fördomar om Malmö stoppat en klassresa som elever i Hjalleseskolen skulle ha gjort till staden i början av december för att träffa en vänskola i Malmö i tre dagar. Nehej, det gick inte för sig därför att besök skulle göras på Rosengård och som avslutning skulle det bli luciafirande. Mycket farlig safari och hu, tänk om Lucia helt förvrider huvudet på de väna åttondeklassisterna från Odense. Jag kan inte annat än förundra mig över hur lätt vi tar till oss det som står och sägs i massmedia och sedan förstärka med egna spekulationer och fördomar.

Den lokala tidningen Fyens Stiftstidende kallar Rosengård för ett getto utan att journalisten ifråga har varit där men det gäller ju att skriva en bra story tycker han och då är ordet getto guld värd. – Vi borde nog vara något mera kritiska inför det som vi får oss till livs via massmedia och framför allt borde vi vara mera försiktiga innan vi sätter etiketter. För etiketter gillar vi att klistra och fack tycker vi om att placera folk i. Om det sedan är rätt är mindre viktigt, huvudsaken är att vi kan placera folk och ruta in tillvaron.

Jag har en bekant från provinsen som i flera omgångar bott i Malmö och han kommer om ett par veckor att flytta tillbaka till Malmö. Senast bodde han där 2010. Då lämnade han sin cykel fastkedjad på en cykelparkering vid Centralen och där har den stått fram till i våras när staden fraktade bort den därför att det skulle byggas om. Vid besök har han använt cykeln och allt har varit frid och fröjd. – Jag menar: är detta en stad av tjuvar och ligister borde inte cykeln fått stå kvar så länge. Alltid är det någon långfingrad person som lagt märke till en cykel som stått på samma ställe i ur och skur och förbarmat sig, men icke! Jag vill påstå att Malmö är en av de finare städerna i Norden!

Nu är det inte så dåligt som det låter utan nya tag tas för nya skolsamarbeten och för att skapa kunskap och förståelse mellan skolungdomar i Öresundsregionen. Mera om detta finns att läsa på Sydsvenskan. Länk här. För det är just det vi behöver mera av: kontakter, nyfikenhet, utbyte, språkkunskaper, förståelse och besök. Och då menar jag inte bara det nu aktuella skolsamarbetet mellan Skåne och Danmark utan kontakter mellan alla människor i hela världen. Vi kan inte träffa alla men låt oss inte begränsa oss till bara de som är som vi. Då blir det lätt inavel i vår uppfattning av världen och dess folk. Låt oss istället vara fria i våra tankar och inte klistra etiketter på oriktiga grunder.