Allehanda

Stenar

Igår kväll när jag gick en sväng till grannen genom skogsbacken passerade jag en stor sten som väckte minnen. Vi brukade som barn leka på denna sten och många äventyr utspelade sig kring denna bumling. Det är första året som grannens pojkar blivit så stora att man åter kan höra att finns det barn i denna del av byn vilket är roligt. Det är många år sedan sist. Man kan bara gissa vilka lekar och upptäcktsfärder de kommer att göra i skog och mark under kommande år.

Men det fanns andra stenar som hade betydelse för oss barn för 45-50 år sedan. De var ett slags landmärken när vi rörde oss i naturen kring backen. De hade egna namn och även om de är glömda nu finns själva stenarna kvar.

Några klätterställningar hade vi inte men för en sexåring kunde det vara nog så utmanande att ta sig upp på en stor sten med branta sidor och enbart mossa att hålla fast i. Idag verkar vissa av stenarna inte speciellt stora med den tiden var de höga som berg, stora som hus och mäktiga att bestiga. De var riktiga borgar, öde öar, mystiska platser.

Vid byns skola fanns det också en stor sten på skolgården som jag tror de flesta av byns barn lekt på under raster ända från 1920-talet när skolan byggdes fram till 1967 när skolan lades ned . Tyvärr finns den inte mera på plats utan har grävts ned en bit bort.

I södra delen av byn finns ett stort flyttblock med en höjd på 18 meter som är så brant att varken barn eller vuxna kan ta sig uppför den om man inte är tränad klättrare vill säga. ”Stenkyrkan” kallas den i folkmun. Vi brukade som barn simma och bada vid denna sten i strandkanten på somrarna men jag tror inte ens vi försökte bestiga denna jätte någon enda gång.

Sten finns det annars gott om i våra farvatten runt byn. Det gäller verkligen att veta var luringarna under vattenytan finns så att man inte navigerar fel och hamna på obestånd med sitt flytetyg.

Man skall ha respekt för stenar, både i vatten och på höjden. Visserligen skedde inga värre olyckor när vid lekte på stenarna men skrubbsår och blåmärken hörde till emellanåt när vi rasade ned från något omöjligt klättringsföretag.

Att vi inte föll ned från något högt träd vi brukade klättra i är mera förvånansvärt. Högt uppe på tunna grenar och i svajande trädtoppar kunde vi som längst se ända bort till skidbacken i socknen 2 mil bort. Men det är en annan historia.

Min sten är min borg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »