Nick Brandt i Vasa, ett självklart val för den fotointresserade

Vad passar bättre än ett litet tips om semesteraktivitet i provinshuvudstaden denna tid på året? För de som har semester men också för oss andra som kanske har egen tid nästan obegränsat eller de som jobbar i sommar.

I tisdags efter att vi vinkat av cyklisterna på väg till Paris så blev det besök på IBIS fotoutställning i Stadshuset i Vasa alldeles bakom Atrium-kvarteret.

Där visas nu bilder i storformat av vilda djur från Afrika. Nick Brandt är mästerfotografen bakom dessa ståtliga verk som får en annan dimension än vanliga reklam- eller turistbilder. Bilderna är mera än bara bilder på djur! Att han inte heller använder teleobjektiv är anmärkningsvärt.

Bilderna är i svart/vitt och visar djuren ur annan vinkel och närmare än vad vi är vana vid. Det är inte bara djuren som skildras mästerligt utan miljön och kompositionen i bilderna är i en klass för sig. Utställningen är helt klart värt att offra en stund på och att inträdet är lika med noll gör ju inte saken sämre.

Så, gott folk, har ni en stund extra vid besök i provinshuvudstaden denna sommar fram till 19 augusti så gör ett besök på IBIS! Ni blir inte besvikna. Eller så gör ni Nick Brandts bilder till huvudmål för besöket i staden och sedan äter lunch på Två Kupoler i Hartmans-huset. Så gjorde vi i tisdags.


Nick Brandt Photography    Tror ni mig inte så ta en titt på hans hemsida!

Nick Brandt – Wikipedia

 IBIS Vasa 

 

Fantastiska bilder –  mycket att lära för en enkel amatör

Här kan man gå en lång stund om man vill eller varför inte flera gånger

Annonser

Djuren och jag

Denna helg har jag varit tillsynsman över djuren. Och fodervärd. Fodervärd låter fint men exakt vad det betyder vet jag inte. Jag har i alla fall gett djuren mat.

Min granne fåraherden med familj har i helgen befunnit sig på annan ort och då fick jag uppdraget att se till deras djur.

Hönsen höll sig helt stilla men de levde. Inte ens tuppen gol vilket var ovanligt. Här var det inte mycket att göra. Baggarna tittade frågande på mig när jag kom till deras hage på utsidan deras kasern. Fast det är vinter så går de ändå gärna till utsidan för att få frisk luft. Inomhus var det ordnat på förhand så där var det inte heller mycket att göra.

I stora fårhuset var det däremot ett liv utan dess like. Så fort de hörde att jag var på kommande satte de igång med sitt bräkande. En mångstämmig kör uppfyllde rymden med blandade läten så långt från Sankta Lucia man kan komma. Som ett upproriskt dagis. Här var det lite jobb att göra. Jag drog fram hö och fyllde deras foderrännor. Vart efter de fick något att tugga på så tystnade oljudet och jag kunde åter höra mina egna tankar. Nu blev det ett envetet tuggande som om de aldrig fått mat tidigare. Maten tystar mun kan man lugnt säga.  Nöjda såg de ut att vara och ägnade mig inte en blick därefter.

Sen skulle katten Lisa ha mat och jag fyllde skålen. Lisa såg jag inte till mera än en kort skymt när hon försvann in under huset. Hunden Giisa skulle ha sin motionsrunda och vi tog en tur mot byn. Först var det glatt och på språng men när vi sedan vände och gick hemåt då blev det väldigt segt och allt skulle det nosas på; allt för att dra ut på tiden. De är inte dumma, husdjuren.  Nåja, hem kom vi och skildes gjorde vi, jag och djuren, till gälla skall av Giisa. Hon är otroligt sällskapssjuk.

Jag vandrade hem genom den vintriga skogsbacken. Men vänta, även småfåglarna, ekorrarna och alla möjliga stora flygare skulle också ha mat. Jag fyllde som sist på med nötter och solrosfrön i fågelbrädet hemma hos mig samt kastade några nävar på marken till ekorrarna. Annars klättrar de in i fågelbrädan och förser sig medan småfåglarna får vänta och se om det alls blir något kvar till dem.

En stund senare kom Lisa på besök under fågelbrädet. Kanske för att se om det gick att överraska någon ouppmärksam talgmes? Då fick jag en bild också av henne om ej i bästa kvalité. Det får duga. Giisa gjorde sig i inte på bild denna gång, det blev bara suddigt. Det tar vi en annan gång.

Höns
Hönsen beundrade mest utsikten genom fönstret.
Får
Här kommer baggarna nyvakna ur halmen,  nyfikna på vem jag är.
Får
Mat, mat, var är maten?
Får
Sen blev allt frid och fröjd. Och tyst!
Vinterskog
Hemåt jag gick i morgonstund…
Vinter i Oxkangar PJ
…för att mata fåglarna
Lisa
Ha, där fångade jag dig allt på bild lilla Lisa!

Uppstoppat och stereotyper

Härom kvällen när vi hade spanskakurs i grannbyns skola undrade Roberto, vår lärare, varför det fanns uppstoppade djur i en monter i korridoren. Han tyckte det var märkligt. Det kan man undra men det finns väl en önskan om att barnen skall lära känna de vilda djur som finns i naturen runt omkring oss. Kanske det blir lite mera spännande om de får se djuren i naturlig storlek, om även döda.

Själv minns jag inte att vi skulle ha haft uppstoppade djur till beskådan när jag gick i skolan, minnet kan svika, men jag minns att när jag gick ett par år i skolan i samma grannby, i skolan uppe på backen, fanns där ett apelsinträd (kanske mera en stor buske) i ett eget rum. Så stort att det t.o.m. bar frukt om inte minnet lurar mig. Det tyckte jag var fint.

Jag minns också de stora planscher med djur och växter som plockades fram när vi hade biologi. En eller ett par sådana skulle jag gärna ha upphängda i stugan för de hade en speciell charm.

Lektionen i tisdags handlade till en del om olika folkkynnen i Spanien och de stereotyper som tillskrivs olika delar av landet. Den livliga och lite lata andalusiern, det mera reserverade folket i Galicien, den företagsamma katalanen, den självständiga baskern, den stolta Madridbon för att ta några exempel. Något ligger det säkert i det för Spanien är ett stort land och märkligt vore det annars om inte det finns olika särdrag för de olika landsändarna även om de ibland överdrivs.

Vi här uppe i Norden har kanske en enklare bild av spanjorerna och Spanien. Alla tar de sin siesta, dricker sangria, dansar flamenco, ropar olé på tjurfäktningar och passar inte tiderna, mañana ni vet. Sedan vet vi inte så mycket mera eller försöker ta reda på. Bekvämt att placera folk i lådor, sådana är de, på gott och ont, punkt slut. Det fina med en lärare från Spanien är att vi få lite extra godis i förståelsen av språket, folket och landet. En och annan lustig kulturkrock serverar han också.

Jag hittade en liten programsnutt från UR på nätet om just synen på folk i Spanien och vice versa. En tjej från Spanien som bott en tid i Sverige tyckte att det var kul och annorlunda med alla välorganiserade köer och nummerlappar. Själv upplevde jag köer i Argentina som var minst lika väldisciplinerade som här, för att också blanda in ett annat land. På eftermiddagarna när folk skulle hem från jobbet med buss uppstod köer som ringlade sig likt ormar längs trottoarer och fontäner. Först tyckte jag det var lite märkligt för min erfarenhet från Norden är att alla står mer eller mindre i en klunga vid busshållplatsen och väntar, undantaget från köandet. Här ställde man sig snällt sist i kön även om den så ringlade sig förbi statyn och tidningskiosken 30 meter bort. Bussåkandet i Buenos Aires vågade jag mig inte på för det såg ut att vara ett virrvarr av bussar och turer. Hade jag satt mig på en lokal buss hade jag väl ännu fortsatt åka runt med den utan att veta var jag var eller var jag skulle stiga av. Det får bli nästa övning om och när jag kommer dit. Metron däremot var utmärkt för persontransport.

monter
Instängda och uppstoppade.

En flugfångare

Jag har inga egna husdjur; katt, hund eller någon annan fyrbent varelse. Det är lite som med blommorna; jag har inte gröna fingrar och jag har inte heller särskilt stort intresse av att påta i jorden. Därför blir det att njuta av gamla blommor som salig mor planterade eller blommor som sattes en gång långt tillbaka i tiden av förfäder. Eller de blommor som dyker upp i gräsmattan och som sparas under den tid de blommar.

Det är samma med djur. Jag tycker om djur men att har valt att inte ha egna. Jag får ändå min dos av grannarnas kattor och hund för att inte tala om fåren som betar 10 meter bort från min stuga. På sätt och vis har jag ändå husdjur om jag räknar ekorren som har vinterbostad på stugvinden någonstans, fågeln som har (haft) bo alldeles vid foderbrädet till ytterdörren och alla svalorna som härjar i uthuset. Som tur är verkad de ha gett sig av nu, jag är ingen stor vän av dem för de skiter på Brunte.

Nu har jag dock fått en ny hyresgäst. Det är en spindel som vävt ett stort nät vid farstubron medan jag gjorde min Norrlandsresa. Min första reflex var att helt kallt riva ned nätet, det är ju bara en spindel och det ser ostädat ut med spindelnät. Men så såg jag hur vackert det skimrade i solens ljus och i sista sekund hejdade jag mig. Det var som ett konstverk, naturens egen arkitektur. Och visst, där satt spindeln själv i ett hörn och lurade. Jag lät nätet vara kvar och spindeln fick ha sin födkrok intakt. Lite grann får jag väja för att inte skada nätet men det gör inget.

Spindeln ser kanske inte det vackra för den är mest ute efter att fånga insekter som den sedan äter upp. Härom kvällen fångade jag den med kameran när den höll på med att emballera ett flygfä i sitt nät. Den gör ju lite nytta och varför måste jag som människa genast förstöra så fort jag får se något litet och obetydligt som kämpar för sin existens. Nej, leva och låt leva så länge det går! Tids nog river vind och regn spindelns nät.

spindeln
Spindeln i nätet går sin gång på flortunna trådar.

Får

Jag såg får. De såg mig och verkade smått bekymrade men ändå lite nyfikna.

Grannen har skaffat 13 nya innebyggare till byn. Får av finsk ras om jag förstod saken rätt. Jag gjorde en liten visit för att bekanta mig. På min korta promenad hann solen lysa på mig och kölden nypa mig i hakan.

Han och hans gemål har som hobby en gård med djur. Där finns hund och katt, höns och får. Det saknas ankor, det får jag föreslå att de skaffar. Kanske också en häst och ett par kaniner skulle platsa på gården?

Det märkliga är att några av mina släktingar har de senaste åren satsat på ”levande gård med egna djur”. Grannen är en, en kusin i Tomelilla är en annan och borta i USA finns en avlägsen släkting som flyttat från Florida till Minnesota och där skaffat höns och stort trädgårdsland. Är det en renässans av ”Gröna vågen”?

Själv föredrar jag ett hem utan djur som kan bli överkörda och blommor som kan dö p.g.a. torka. Förhoppningsvis får jag någon gång emellanåt rycka in som avbytare när grannen med familj vistats på annan ort. Jag tror det räcker för mig. Nåja, en kaktus kunde gå an. De lär vara tåliga.

 

Fåraherden him self frågar varför vissa får måste ha färgat hår. Ny modetrend? Själv har han också en fläck på mössan.

Skånsk vinter

Igår upplevde jag den skånska vintern. När jag ätit frukost, som för övrigt fick klart godkänt, tittade jag ut genom de stora fönstren vid receptionen som hotellet vid Gustav Adolfs torg i Malmö erbjöd. Nederbörd bestående av vita pyttesmå flingor dalade ned i 80 graders vinkel. Ingen direkt snöstorm att tala om men på trottoaren fanns åtminstone 5 cm nysnö.

En stund senare begav jag till fots till Centralen. Trottoaren bestod till största delen av snö med en gångstig som slingrade sig mellan lyktstolpar, bord och stolar, snöhögar på minst en meter, krukor, diverse statyetter, gatukontorets koner, sittsoffor och ännu fler snöhögar. Det verkar som gatukontoret i staden väntar på att snön skall smälta bort istället för att ha en effektiv snöröjning. Men jag förstår dem. Så mycket grejor det finns på gågator och trottoarer är det inte lätt att få bort snön.

Tåget var naturligtvis försenat tio minuter. Annat hade jag inte räknat med. Jag var glad att tåget inte var inställt. När det väl anlände möttes vi av en glad och positiv tågvärd som hälsade oss resenärer välkomna. Det muntrade upp stämningen. För barnen satte han på en temporär lösnäsa. Säkert var det något barn som fann det lustigt. Själv hade jag också uppskattat att få biljetten granskad av en röd lösnäsa men så långt sträckte inte sig lekfullheten.

Tåget flöt fram med rask fart genom det skånska landskapet inbäddat i bomull. Vid Höör steg jag av till ännu mera snö. Kusin Vitamin hämtade mig i bil och vi körde söderut genom snöhöljda skogar och böljande vita jättevågor av snö. Vi mötte några plogbilar på de smala vägarna och vi fick göra omkörningar av ängsliga bilister som framskred i försiktiga 50 km/h när hastigheten var 100. Vi passerade drivor som var höga som hus, vi såg tendens till drivbildning på vägen men inga svåra anhopningar av snö denna dag. Vi körde på och kom fram till kusinens residens.

Det gula huset låg mitt i skogen men ändå omgiven av åker och hagar. Vid landsvägen hade han också en gård, typ skånelänga, med inbyggd gårdsplan. Där var bostaden uthyrd till en hästtjej. Två hästar i hagen försökte skrapa fram lite ätbart i den höga snön. Tillsammans har de (kusinen och hästtjejen, 🙂 ) får av olika raser och modeller. Glada och sociala verkade de vara för flera gillade att bli kliade bakom öronen. Men även höns av olika sorter, ankor, kaniner, två katter och en hund som erövrat fina priser i tävlingar. Det var en riktig idyll.

Tyvärr låg snön djup. Det hade varit roligt att besöka stället en solig vårdag för att riktigt kunna njuta av den lantliga miljön. Stenrösen dolde sig nu under snön, en frusen bäck fanns nedanför en f.d. sytningsstuga på tomten och längre bort skymtade ett jakttorn. I trakten fanns en hel del vilt och i bäcken hade det också synts små foreller. Drivorna var meterhöga och snöskottning stod på dagens schema. Djuren skulle också ha foder och ägg skulle plockas. Att ha gård, även i litet format, kräver en del arbete och engagemang. Det är fint när unga människor väljer att leva ett liv med vanligt arbete på dagen och gårdsbruk på fritiden. Hemma har grannen liknande ambitioner, kusin Vitamin och han måste vara släkt. Ja, det är de också, vid närmare eftertanke.

Mörkret lade sig över nejden och det blev dags för bilfärd till Malmö. Det var lugnt i trafiken och snabbt susade vi in till staden. Där var det ett elände med snö på trottoarer, smala körbanor och insnöade bilar. En stor del av parkeringsplatserna längs gatorna var fulla med snöhögar. Antalet p-platserna måste vara ordentligt reducerade denna vinter. Jag lade märke till en tjej som med spade kämpade med att gräva fram sin bil ur snömassorna. Det var säkert ett tufft jobb för snön hade frusit till och var hårt packad. Hon hade säkert ett par timmars slit framför sig.

Så var den dagen i den skånska vintern. Vi uppe i den österbottniska provinsen har ett kallare väder men inte alls lika mycket snö. Här i Skåne är det fina möjligheter att åka skidor och på Stortorget i Malmö skrinnade barnen på en liten skrinnskobana. De verkade glada och nöjda med vintern.

 

Inbäddad i snö

 

Varmt på fötterna har vi!
Vad är bättre än när någon kliar bakom örat?