Människor,  Språk

Tervetuloa to Sweden – Gracias!… elo takk takk!

När jag ändå är inne på detta med språk och tillämpning (med tanke på mitt förra inlägg) så kom jag också att tänka på en artikel jag läste i Vasabladet i söndags som handlar om Elin Rusk. Hon är skådespelerska från Korsnäs i Österbotten men är verksam främst i Sverige. Hon fick sin teaterutbildning i Malmö och där har hon nu även sin bas även om hon senaste året varit anställd på Regionteatern Blekinge Kronoberg.

Den språkliga omvandling hon gått genom är att hon nu pratar rikssvenska privat och finlandssvenska på scen. I nio fall av tio har regissörerna velat att hon pratar finlandssvenska på scen. Hennes kollegor gör tvärtom, pratar skånska privat och rikssvenska på scen.

Frågan är då om finlandssvenskan fyller en praktisk funktion på scen i Sverige eller om finlandssvenskan anses som originell och lite pittoreskt; kanske som en språklig krydda? Är det en tillfällig trend eller finns ett genuint intresse för finlandssvenskan och österbottnisk dialekt i Sverige?

Frågan är också vilken finlandssvenska Elin pratar? Är det högsvenskan som har sin hemvist främst i södra Finland eller är det mera dialektalt från Korsnäs? Det skulle vara intressant att få veta.

För många österbottningar är Stockholm ett givet val, om och när de vänder blickarna västerut, men jag tycker också att förvånansvärt många finlandssvenskar inom kreativa yrken finns i Skåne och framför allt i Malmö. Kan det vara mångfalden och närheten till Köpenhamn som lockar? Kanske en mera avslappnad stämning i Skåne?

Intressant är i alla fall att följa och iakttaga de österbottningar av olika sort och inom olika verksamhet som finns i Sverige och som med jämna mellanrum poppar upp i media och på sociala medier.

En sak som jag säkert berättat om tidigare men som tål en omgång till här på bloggen är att jag, den tiden jag bodde i Malmö, träffade en österbottning som också kan dialekt men det visste vi inte om varandra den första tiden. Vi började tala finsvenska med varandra direkt och det konstiga är att det har vi fortsatt med även efteråt även om det naturliga vore att vi talar dialekt med varandra. Varför det blev så vet jag inte.

Min egen finsvenska är inte ren finlandssvenska, ej heller rikssvenska utan något mitt emellan. Många gånger kan folk inte placera mig geografiskt när jag pratar finsvenska. Roligast är att prata dialekt i Sverige, med en annan österbottning, och se reaktioner hos rikssvensken, speciellt de som bor söderut och inte är så vana med österbottningen.

Jag gjorde förra veckan en bokning på tältplats hos Näsåkers Camping inför Urkult 2019. Allt gick bra och inga märkvärdigheter uppstod förrän han på slutrakan frågade efter mitt telefonnummer. Det uppgav jag som +358xxx, det vill säga ett telefonnummer i Finland. Han upptäckte då att jag ringde från Finland. Samtalet hade annars förts helt på svenska men just där i slutet innan vi lade på måste han klämma till med ett Tervetuloa (Välkommen på svenska). Jag blev helt paff, varför detta tervetuloa helt plötsligt? Kanske ville han visa någon slags extra artighet, kanske trodde han att finska var mitt modersmål eller så ville han visa att han minsann kan åtminstone ett finskt ord. Tur att samtalet tog slut; vem vet, plötsligt hade han kanske gått över till engelska, haha?

Jag blev som sagt helt paff och kom mig inte för att säga annat än hejdå. Efteråt, naturligtvis, kom jag på vad jag skulle ha svarat: Gracias! – Undrar hur han tolkat det? Haha.

När Malmö kom på tal, vad passar bättre än en bild från i höstas när jag besökte staden. Här ser vi gamla hovrätten till vänster, ett konstverk och ingången till en konsertlokal om ni klickar på bilden så att ni ser.

6 kommentarer

  • annepauline

    Mycket intressant inlägg. Jag har läst det tre gånger. Är finlandssvenskan originell eller pittoresk i Sverige, frågar du. Hur känd är ens finlandssvenskan i Sverige, frågar jag. På tal om Tervetuloa till Urkult. Visst finns det många finlandssvenskar som gjort strålande karriärer inom olika områden i Sverige ( Stefan Ingves ) men inte talar de finlandssvensk dialekt. De talar svenska med ”finsk” brytning, haha! Jaja, förutom teaterfolk, möjligtvis. Helsingfors dialekten, eller Muminsvenska, som Mark Levengood talar, är förstås lite känd i Sverige. Men oftast är den också ansedd som en variant med finsk brytning. När jag talar om att jag inte kan finska är det alltid någon som till sist säger: ”Minä rakastan sinua, du hör, jag kan också finska”. Ridå. Då har jag lust att svara: Du är inte den vassaste kniven i lådan, det verkar inte som du är med i lådan överhuvudtaget.

    • Per

      Det är sant att många finlandssvenskar (österbottningar) i Sverige lätt blir assimilerade och därmed försvinner för rikssvensken men inom kultur och musik finns ändå en viss synlighet. Inte minst band som Vasas Flora och Fauna samt Iiris Viljanen har fått uppmärksamhet men också hon Elin Rusk, tydligen. Det finns andra, Mark Levengood förståss men han talar inte österbottnisk dialekt utan det som vi kallar högsvenska (muminsvenska); med det fatala missförstånd som ofta uppstår, att han (de) anses bryta på finska, vilket beror på ren okunskap och generaliseringar hos många rikssvenskar. En känd visa sedan tidigare.

      Visst är seriös teater och smal musik för många risksvenskar, precis som för många finländare, något de inte befattar sig med utan det skall vara skoj på scen, dansband, heavy eller något annat ”folkligt”. Det gör att den typ av musik som VFoF gör har begränsad betydelse men den finns med i den underström som ändå påverkar musik- och kulturlivet i stort.

      Stefan Ingves, han talar väl fullkomligt rikssvenska? Inte tänker jag på att han skulle vara från Österbotten när han talar, förutom att jag vet det.

      Det gäller att va snabbtänkt, fyndig och gärna lite bitande när vi finlandssvenskar i Sverige buntas ihop med finnar rent språkligt. Inte så lätt alla gånger. Jag har den i mitt tycke fina repliken, ”Tack, du pratar också en bra svenska!” när någon i Sverige berömmer min svenska. Det gäller att vara fullständigt allvarlig och inte låta det rycka i mungiporna. Förhoppningsvis ger det svaret en tankeställare.

  • Wesber

    Nu har jag fått skratta lite här på morgonkvisten,den var bra :”Du är inte den vassaste kniven i lådan,det verkar inte som du är med i lådan överhuvudtaget”. Det ska jag säga nästa gång någon kläcker ur sig” Jag hör att du bryter på finska”.

    • Per

      Jo, jo, det gäller att ducka om du stöter på fel person när du serverar den meningen. haha. Även om svaret uppenbarligen är befogat.

  • Erik Forsling

    Tänkte tidigare skriva något elakt, eller retsamt, om din bildtext, men avstod. Det finns i alla fall så många elaka människor, så jag behövs inte i det lägret. Men vad jag tänkte nu igen är Moa och hennes Instagram. Du har kommenterat hennes väggklättringshopp i två kommentarssvar, och hennes norska fjordbad i ett, men jag är förvånad över att du som stor Malmövän inte tycks ha uppmärksammat hennes volt ner i vattnet några rutor längre ner, med Öresundsbron, pyloner och allt, i bakgrunden.

    • Per

      Som stor Malmövän tar jag allt från Malmö för givet! Bilden före är ju från Folkets Park i Malmö. Men visst, svanhoppet i Öresund är elegant även om det inte är ett utpräglat svanhopp.

      Svanhopp kan tydligen ske på mångahanda sätt, detta inte fullt lika elegant:
      https://youtu.be/S-3V5a5-xqQ

      Men visst, skriv du något elakt, jag blev rent av lite nyfiken på vad denna elakhet kommer att bestå av. Bildtexten är synnerligen slätstruken, kan det månne vara något i bilden som tilldrar sig din uppmärksamhet?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »