Billetten!

På sena eftermiddagen igår skulle jag åka till Emporia köplada ute vid Hyllie i södra Malmö. Där har de byggt ett imponerande komplex av köpcenter, tågstation, stadion, hotell jag vet inte allt. Mycket expansivt område i Malmö. Första gången jag besökte området förutom för över 20 år sedan när jag brukade cykla där genom åkerlandskapet. Nu kände jag knappt igen mig.

Jag skulle besöka en bekant som jobbar på kontor i Emporia och vad var bättre än att jag fick se lite av det nya Malmö. Jag tog buss 8 från Gustav Adolfs torg för att sedan under färden få se något av det Malmö där jag tidigare bott och kände väl till.

Jag ville betala med kreditkort men chauffören bara ruskade på huvudet och vinkade jag skulle gå ombord. Tydligen är det lite krångligt att betala eller så var det något fel på betalterminalen. Jag fick i alla fall åka gratis. Fint tänkte jag ända tills jag kom att tänka på vad som händer om en biljettkontrollant stiger ombord och vill se biljetten och chauffören sedan nekar till att han släppt mig ombord gratis.

Nåja, sådan otur har jag inte, tänkte jag. Två hållplaster senare vid Centralen steg inte bara en utan två biljettkontrollanter på bussen och ville se att alla betalt på ett eller annat sätt. Alla hade biljett utom jag. Shit! Nåja, när han kom fram till mig visade jag mitt kreditkort och sade att chauffören inte kunde ta emot kortet. Kontrollanten tittade ett kort ögonblick på kortet och sedan gick han vidare utan ett ord som om ingenting hade hänt. Puh, där slapp jag att sitta med nesan ifall han varit nitisk. Möjligen kan det ha varit fel på betalningssystemet med kreditkort rent allmänt och kontrollanten kände till detta. Vad vet jag men saken löste sig till det bästa och gratis blev bussfärden. När jag sedan skulle tillbaka in till staden tog jag tåget som susade fram på några minuter. Jo då, en kontrollant även där men denna gång hade jag fått ut biljett i automaten.

Jag kom att tänka på Hasse Alfredson i en sketch på Gula Hund där han som gammal man blir tillfrågad om Billetten när han skall gå på bio. Möjligen tyckte biljettkontrollören igår att jag påminde om Hasses rollfigur, trots att jag inte har skägg, och lät mig passera inför hotet om ett evigt tjatande om billetten.

Jag kom också att tänka på den gamla man som i våras steg på tidiga morgonbussen Haparanda-Pajala och började tjata på chauffören på meänkieli om att han inte fått tillräcklig rabatt på sin biljett. Jag åkte ju den turen i våras och blev vittne till denna talföra, gamla man som skulle till vårdcentralen för en koll. Käpp hade han också. När sedan chauffören skulle ut för att lasta in lite gods i bussens underrede vände sig den gamla mannen till mig och anförtrodde mig på svenska att det kan löna att tjata om denna rabatt för han har fått flera gratis bussresor under årens lopp genom att trötta ut någon stackars chaufför med sitt tjat. Jo, jo, den luringen; den gången blev det ingen gratisbiljett men försöka duger ju alltid.

Jodå, jag har flygbiljett hem!

Både gammalt och nytt. Johanneskyrkan i bakgrunden och Triangelns tågstation under jord. Inte en resa utan kyrkbild. he, he

”Points of View”. Skulptör: Tony Cragg 

Skulpturer från Malmö i närheten av Johanneskyrkan.

Någon bild från Emporia blir det dock inte. Jag  orkade inte släpa med mig systemkameran och de bilder jag tog med mobilen blev inte så bra.

Fortfarande pumpor till försäljning på Möllevångstorget för de som fortsatte med Halloween-firandet. Jag tror inte jag släpar med mig en sådan på flyget så jag köpte ingen.

 

Haur du sitt Malmö haur du sitt varden

Hu så kallt det var i Malmö igår när jag steg ut från Centralstationen. Plusgrader visserligen men det kändes som -20. Jag känner till det. Den råa Öresundsluften. De flesta springer omkring i vinterkläder. Själv kom jag lite lättare klädd men extra tröja finns i kappsäcken.

Resan gick annars bra, bara en timmes försening i Helsingfors. Tekniskt fel på flygplanet. På Kastrup hade jag fint flyt. Inom en halvtimme satt jag på tåget till Malmö. I Hyllie stod tåget stilla i 6 minuter men någon Id-kontroll såg jag inte till.

Kvällens program bestod av 70-års jubileum för Malmö Kortvågsklubb. Några kända ansikten och flera nya. Klubben lever och mår. Själv har jag varit medlem i snart 25 år. Tiden går.

När jag låtit förstå att jag är på väg till Malmö har jag fått några kommentarer om det farliga i att besöka Malmö. Jag antar att det mesta är på skoj men det är sorgligt att Malmö förknippas med våld och skjutningar. Visst finns gängkriminaliteten här, precis som i andra städer i Europa. Jag känner mig dock fullt trygg i Malmö och väljer inte vart jag åker i stan. Med sunt förnuft och är man inte inblandad i kriminalitet, droger och gängmiljö skall man ha stor otur om man som vanlig resenär drabbas. Risken finns men jag bedömer att resan med bil till flygfältet i Vasa är klart farligare. T.ex. att möta en rattfyllerist på söndagsförmiddag är ingen omöjlighet även i trygga Vasa. För att inte tala om eventuell halka och vad den kan ställa till med. – Nej, jag har inte bytt till vinterdäck än men skall ordnas snarast jag kommer hem.

Jag tror att många som har åsikter om Malmö inte har varit här eller känner till staden. Man har hört i andra och tredje hand om hur dåligt det är och tar det okritiskt till sig. Besök Malmö, varför inte en solig vecka på sommaren när det är som bäst! Du blir inte besviken, jag lovar.

Situationen i Malmö kan säkert diskuteras ur många synvinklar men jag känner mig hemma i Malmö även om jag flyttade härifrån för 20 år sedan. Redan när jag satte mig på Öresundtåget och hörde den första breda malmöitiskan kändes det fint. När jag först flyttade till Skåne tyckte jag skånskan inte tillhörde de vackraste språken men småningom lärde jag mig att älska detta trygga språk. För det är tryggheten som utmärker skåningen trots alla litanior. T.ex. den kända frasen ”Haur du sitt Malmö haur du sitt varden” är så avväpnande. (Har du sett Malmö, har du sett världen).


Skånska ord och uttryck  – detta visste du inte!

Här startade luftfärden på söndagsförmiddagen

Snart nog välkomnades jag på Kastrup. Ta en cykel och cykla till Nyhavn och njut av en öl är budskapet.

Så blev det inte denna gång utan jag kom upp ur tunneln på Malmö Central kl. 14.30

För att en stund senare blick över kanalen mot Kronprinsen. Alla hjärtan fick jag i Facebook. Samma bild.

Från Pajala i norr till Tomelilla i syd

Så steg jag förra torsdagen ur diligensen som trafikerar mellan Pajala och Gällivare. Borstade dammet av byxorna och kisade mot den lilla byggnad som allmänt kallas Macken i Tärendö. Pensinpump och en verkstad på baksidan. Inte en kotte syntes till men jag tog min kappsäck och stegade modigt in genom svängdörren.

Tyvärr glömde jag att ta en bild men så här ser det ut i Google Maps. Minus utemöblemanget då. Någonstans här har  Charlotte Kalla sitt hus.
Macken i Tärndö

Vid närmare eftertanke har jag redan i ett par inlägg tidigare delvis berättat om orsaken till att jag besökte denna plats långt uppe i Norrbotten som  är mest berömd för att Charlotte Kalla är född här. Så egentligen inte så mycket nytt om det men jag kan repetera lite.

Jag lovade i vintras kusin vitamin som bor i Skåne att jag skulle köra ned en gammal Peugeot 504 pickup årsmodell -82. Han hade blivit förälskad i detta udda fordon men är strängt upptagen och hade inte tid att själv köra ned den. Själv såg jag det som en foto- och äventyrsresa. I princip kunde vad som helst fallera på en så gammal bil som till på köpet inte blivit körd en längre tid. Tyvärr blev det inte så mycket fotograferande för körningen upptog all min tid och energi eftersom det var så varmt väder, för att inte dagtid säga kokhett.

Bilen som sådan gick väl att köra även om det inte var med någon större lyxkänsla. En och annan defekt uppdagades under resans gång men inte värre än att den gick att leva med. Ljudnivån i hytten var i vissa hastigheter hög men justerades genom att jag körde  fortare eller långsammare än denna ljudnivå. Fortare än 90 km/h var inte att rekommendera rent allmänt. På högra sidan hördes också ett märkligt ljud när 70 km/h passerades. Som om en plåt var lös och fladdrade i fartvinden men jag såg inget sådant hur jag än kollade. Något ställe att fylla på olja hittade jag inte heller hur jag än letade. Nåja, som tur var drog motorn ingen olja!

1700 km visade navigatorn i mobilen att färden skulle bli. Tyvärr fanns inget cigarettuttag så jag kunde inte få ström därifrån till mobilen. Istället hade jag lånat ett extra batteri för laddning av mobilen men det funkade inte heller eftersom temperturen var så hög i hytten att laddningen lade av under dagens hetaste timmar. Nåja, det mesta av färden gick ändå längs E4:an och där behövdes ingen navigator.

Det var bara att tuta och köra om än försiktig i början innan jag började lita på att denna gamla skorv skulle klara färden genom nästan hela Sveriges avlånga land. Förresten, tutan hittade jag inte heller förrän väl framkommen i Tomelilla när kusin närmare började undersöka bilens utrustning och funktioner.

Hade bussfärden från Haparanda upp till Tärendö till största delen följt vackra Torne älv, med Kukkolaforsen, så blev det nu istället Kalix älv som följde nästan ända ned till Töre där E4:an tog vid. Jockfall vattenfall besågs och där avnjöts också en god laxsmörgås.

Sedan blev det mest tråkigt körande till Sundsvall där jag övernattade hos en annan kusin.

Följande morgon hämtades också två bord samt ett äggfack med 12 ägg som skall bli kycklingar hos kusinen i Tomelilla. Han har också några höns. Hur äggen klarade sig på grund av värmen vet vi ännu inte men risken finns att de blev stekta redan i bilen under fredagen som var den hetaste dagen. Vatten gick åt och vid varje ställe jag stannade på köpte jag vatten som jag drack upp genast. En stund senare var det nämligen inte mera läskande mineralvatten utan tevatten som bara fordrade en tepåse så hade jag fått te på direkten.

Det var värmen som var den stora utmaningen. Ingen AC i en så gammal bruksbil, liten hytt och fönstren vågade jag inte ha en glipa i på grund av rädsla för nackspärr och ont i vänster axel som jag är känslig för. Så det var bara att bada bastu från nio på förmiddagen till sex på kvällen. Det märkliga var dock att jag inte blev trött, sömnig, en enda gång under hela bilfärden vilket förvånade mig. Jag hade trott att åtminstone några gånger skulle jag bli tvungen att ta en tupplur för att piggna till.

Gävle passerades och i Uppsala hade jag tänkt avvika från E4:an för att undvika trafiken i Stockholm. Tyvärr ändrade jag mig och körde genom Stockholm vilket var ett misstag. Någon rusningstrafik mitt på dagen skall det väl ändå inte vara i Stockholm, tänkte jag. Så fel jag hade. Stopp och köer på norra infarten. Det tog säkert närmare en timme extra att sitta där i kö och till på köpet i denna värme! Lägg därtill att jag hade svårt att hitta tvåan i detta ständiga stanna och köra några meter.

Jag överlevde och Peggan, som kusinen döpte bilen till, klarade också tunnlarna utan att haverara just där. Egentligen skötte sig bilen fint med tanke på omständigheterna.

Fortsatt färd ned genom Sverige i stålande sol.

I Örkelljunga svängde jag av från E4:an in på väg 24 mot Hässleholm. Vilken skillnad efter att har kört tråkiga E4:an och badat bastu! Det var kväll, svalt och in körde jag i ett lummigt landskap med skogar, kuperad terräng, små byar, vackra hus och gårdar, kossor som betade, får som tittade förvånat upp bakom stängsel, stenmurar, åkrar och hagar, tjocka ekar och smäckar bokar, någon liten kyrka här och var. Ett rent nöje att köra, även i en gammal Peugeot. På vissa ställen var det som att köra i en grönskande tunnel och med den dalande solens strålar som gav sitt speciella, varma ljus var det rent magiskt. Jag hade gärna velat stanna för att fotografera men tyvärr började kvällen bli sen och än återstod en bit av färden.

Som tur var kunde jag åter använda navigatorn. Så många svängar, små vägar och många korsningar som skulle passeras innan jag närmare tio på kvällen äntligen kom fram till kusins gård i Tomelilla. Jag skulle själv inte hittat i detta förtrollande landskap. Efter all möda under dagen var det som att köra i ett sagolandskap, låt vara att på några ställen luktade det starkt koskit (slam på åkrar). Å andra sidan så luktade det på andra ställen sött och gott. Kanske någon typ av träd eller buskar som gav denna angenäma doft?

Jag tänkte, hit borde jag åka på några dagars semester och bara cykla runt och njuta av denna praktfulla natur och bebyggelse som kallas Österlen i Skåne. Och som tur är har bästa kusin sitt säte här och även en gäststuga som kanske kan lånas ut. Det finns många fina ställen i Sverige men månne inte Österlen bjuder en av de vackraste bygder som kungariket kan uppbåda? Rekommenderas!

Det var den resan!


Tärendö

Österlen

Jockfallet i Överkalix kommun

Här är Peggan och jag i Sundsvall på fredagsmorgon innan vi sätter igång med dagens duster

Så följer några bilder från kusins gård

Här ett äldre hus inbäddat i grönskan.

Åh, alla dessa vackra stenväggar som det finns så många av i Skåne!

Här några av kusins får efter att de bekantat sig med mig. Inte alls blyga.

Här sitter jag i vår Herres hage njutandes skuggan

Och till sist en bild av Härröds kyrka som jag passade på att besöka. Tyvärr var dörren stängd till Herrens hus.

 

Mission completed

Egentligen vill jag bara berätta att jag är i livet och finns till. Det har blivit en paus i bloggandet och det har sina orsaker.

I onsdags for jag med buss norrut till Haparanda och stannade där en natt. Följande morgon blev det ytterligare en bussfärd och denna gång till Pajala. Där hämtade jag en bil som skulle köras till Skåne och detta har sysselsatt mig de senaste dagarna. Detta uppdrag har jag skrivit om tidigare men det är först nu som det blev genomfört.

Jag körde en 82:ans Peugeot pick-up med bur på flaket och i äkta norrlandsstil välutrustad med belysning på taket genom nästan hela Sverige från norr till söder. Det var en utmaning! – Jag behövde inte använda den väl tilltagna belysningen eftersom jag inte körde på natten. Det borde jag ha gjort, kört på natten!

Utmaningen var att det är en gammal bil med den teknik som då fanns och man vet aldrig vad som händer med en begagnad bil trots löftet om att ”de o bar å kör” på ren norrbottniska. I princip kan nästan vad som helst inträffa. Lägg därtill att det var fruktansvärt hett med temperaturer från +25 C och uppåt, speciellt igår fredag. I en bil utan ac! Kanske ett litet under att chauffören klarade av detta?

Jag har helt enkelt inte haft tid och ork att skriva blogg. Nästa vecka hoppas jag kunna skriva ett eller ett par inlägg om denna krävande men ändå lyckade resa.

Nu är jag i Malmö ett par dagar. Tågfärden hit från Höör hade sina sidor: försening på drygt 1,5 timmar. Allmänt  elfel var orsaken och tydligen inte första gången det hände. Ett tåg blev ståendes mitt i skogen och folk tappade tålamodet och genomförde något som så vackert kallades spontanevakuering. De öppnade helt enkelt dörrarna och bara stack. Det gjorde att trafiken inte kunde komma igång när väl det tekniska strulet var löst utan man måste också kontrollera att folk inte fanns längs med spåret vilket ytterligare fördröjde uppstarten av systemet.

Nåja, fram till Malmö kom jag och fortsättning lär väl följa!

Endast en bild denna gång och  det som jag såg i morse när jag på  tidig morgonpromenad skådade uppåt. Nog är väl ändå Skåne vackert?  – Bara en liten detalj från Skåne men jag återkommer.

Från norr till söder

Att resa är roligt! Speciellt om det är till ett nytt ställe eller på okända vägar. Att planera en resa är också roligt, liksom att memorera och dokumentera resan. Det senare genom att ta bilder, filma, köpa någon bok, karta eller liten souvenir samt att skriva, t.ex. blogg som i mitt fall.

Idag har jag ägnat mig åt första delen av resandet, planeringen.

Egentligen vet jag inte alls om denna resa blir av för det är inte jag som har beslutet i min hand. En kusin hittade nämligen en intressant bil av äldre modell, just därför, och blev sugen på att köpa den. Problemet är att han bor i Skåne och bilen finns i Pajala långt upp i norr. Därtill är han en strängt upptagen man med mycket på gång så tiden hade inte räckt till för att få hem fyndet.

Det är där jag som friherre kommer in. Jag lovade att köra hem bilen till honom, en sträcka på närmare 1700 km. Lägg därtill att vägen upp till Pajala från byn är ca 600 km. Det tar väl närmare 8 timmar bara att köra till Pajala. Jag gick genom alternativen, det finns några, och kom efter diverse forskande och funderande fram till en möjlig resplan som inte blir alltför kostsam.

Om denna resa blir av, det får jag antagligen reda på nästa vecka, så ser jag det som ett litet äventyr. Bilen är gammal så det blir spännande att se om den orkar så långt. Men också hur jag själv orkar. Jag har med åren blivit allt mera uppmärksam på hur farligt det är att köra bil med tröttheten hängandes över ögonlocken. Det är helt enkelt livsfarligt! Detta har jag också bakat in resplanen, rimliga körsträckor.

Det jag egentligen vill lyfta fram är hur mycket man kan forska och planera en resa (och mycket annat) via Internet. Först tedde sig hela äventyret som komplicerat, framför allt att ta sig till Pajala men efter en stund vid datorn klarnade saken och nu finns en plan A. Nu gäller det att vänta in kusinens beslut i en eller annan riktning och om resan blir av, se om mitt förslag faller honom på läppen.  Tills vidare simmar jag lugnt!

Som sagt spännande blir det. Jag hoppas bilen är något modernare än denna dyrgrip från Juthbacka marknaden i augusti.

Lilla jul

I mitt föregående inlägg skrev jag i en kommentar att vi firade lilla jul. Den firades nämligen i går, lördagen innan första advent. Det är en sed som finns främst i republiken och jag hade tänkt skriva lite bakgrundsfakta om den men så hittade jag ett utmärkt inlägg på Linneas språkblogg, en för övrigt intressant blogg som dock verkar ha insomnat. Här: Lilla jul är en mindre variant av den stora motsvarigheten. Vill man få ytterligare info finns även en liten artikel på det allvetande Wikipedia: Lilla jul. Institutet för de inhemska språken har också en artikel i ämnet: Om lilla jul och firmafester

I Skåne minns jag att det också firades lilla jul eller rättare sagt lilla julafton, vilken inföll dagen innan den riktiga julaftonen. Exakt vad det firandet gick ut på vet jag inte för jag hade själv ingen del i det firandet. Egentligen har jag inte firat lilla jul sedan jag var liten gosse.

Det jag kan bidra med är hur vi firade lilla jul när jag var barn. Vad jag minns så hade vi ingen minijulgran eller något annat större julpynt och inte fick vi heller några julklappar den dagen. Här kan kanske sister Jane rätta mig om jag missminner mig. Däremot var det sed i vår by att någon från granngården eller någon annan gård i byn smög sig fram till ytterdörren i den mörka kvällen och hastigt öppnade dörren och slängde in ett vedträ på golvet i storstugan. Då gällde det för husfolket att vara på alerten och snabbt rusa ut och försöka fånga inkastaren eller åtminstone få en skymt, en aning, om vem det kunde vara. Hade man tur så kom det flera vedträn under kvällen och då blev det en ny rusning. Så där höll vi på. Spännande för oss barn men jag minns att salig mor hade inte mycket till övers för denna sed. Mycket mer än så minns inte jag att det hände men idag verkar åter lilla julfirandet blomstra av aktiviteten på Facebook att döma.

Seden med att kasta in vedträn på stuggolvet låter knappast sig göras idag. Många har låst ytterdörren och ett modernt hem av idag har också en hall och kanske ytterligare utrymmen innan man når kök eller vardagsrum. Det gör det så att säga krångligare. Förr i världen stod ytterdörren oftast olåst när man var hemma och i farstun hade man inte den lyxen att ha ljuset tänt. Då var det lätt att överraska och utföra sin lilla julgärning.

kvarnen2
En modernare tradition i byn är att byns väderkvarn får ljusdekorationer på vingarna denna helg. Vi får tacka E. för att hon låter sin kvarn lysa upp i decembermörkret.

Var mitt hjärta finns, var min tanke finns

I dagarna genomför de finlandssvenska dagstidningarna och Svensk Presstjänst en frivillig undersökning om hur vi finlandssvenskar har flyttat under årens lopp och vilken ort vårt hjärta egentligen klappar för. Ofta har det visat sig att vi österbottningar flyttar utanför landskapets gränser i unga år men sedan väljer vi att återvända när vi vädrat skjortan utomlands eller i södra delen av republiken. Själv är jag en sådan flyttare. Jag har flyttat av och an i kungariket några gånger men återvände till fädernemyllan för 15 år sedan.

För min del är mitt hjärta tudelat mellan by och stad, Österbotten och Skåne, min hemby och Malmö. Efter 18 år i Malmö är det min stad. Skulle jag idag flytta till en stad skulle de bli Malmö. Inte till provinshuvudstaden, inte till republikens huvudstad, ej heller till gamla Eken; nej, till Malmö. Å andra sidan vill jag väldigt gärna se stjärnhimlen en kall januarinatt, se månen smyga upp över trädtopparna i augusti och höra tranornas skrik på våren. Det kan man inte göra i en stad, därför bor jag idag i en by, min barndomsby.

Visserligen är det ganska lång tid sedan jag flyttade från Malmö men i grunden tror jag ändå inte att staden har förändrats så mycket sedan jag flyttade.  Malmö har fått ett oförtjänt dåligt rykte, inte minst Rosengård, men jag vill hävda att Malmö inte är farligare eller mera kriminell än andra storstäder. Jag har besökt Malmö många gånger sedan jag flyttade men jag har då aldrig sett någon större brottlighet eller blivit rånad, hotad eller förolämpad. Jo, en gång blev jag vittne till ett slagsmål på en uteservering på Möllevångstorget där både stolar och bord flög genom luften. Men det hör till undantagen för min del. Att sådant också kan hända i Björkarnas stad läste vi om i söndags när en hel krog på lördagskvällen fick stänga i förtid därför att det utbröt stort slagsmål på dansgolvet och ordningen inte kunde upprätthållas.

I Odense har föräldrarnas rädsla för och fördomar om Malmö stoppat en klassresa som elever i Hjalleseskolen skulle ha gjort till staden i början av december för att träffa en vänskola i Malmö i tre dagar. Nehej, det gick inte för sig därför att besök skulle göras på Rosengård och som avslutning skulle det bli luciafirande. Mycket farlig safari och hu, tänk om Lucia helt förvrider huvudet på de väna åttondeklassisterna från Odense. Jag kan inte annat än förundra mig över hur lätt vi tar till oss det som står och sägs i massmedia och sedan förstärka med egna spekulationer och fördomar.

Den lokala tidningen Fyens Stiftstidende kallar Rosengård för ett getto utan att journalisten ifråga har varit där men det gäller ju att skriva en bra story tycker han och då är ordet getto guld värd. – Vi borde nog vara något mera kritiska inför det som vi får oss till livs via massmedia och framför allt borde vi vara mera försiktiga innan vi sätter etiketter. För etiketter gillar vi att klistra och fack tycker vi om att placera folk i. Om det sedan är rätt är mindre viktigt, huvudsaken är att vi kan placera folk och ruta in tillvaron.

Jag har en bekant från provinsen som i flera omgångar bott i Malmö och han kommer om ett par veckor att flytta tillbaka till Malmö. Senast bodde han där 2010. Då lämnade han sin cykel fastkedjad på en cykelparkering vid Centralen och där har den stått fram till i våras när staden fraktade bort den därför att det skulle byggas om. Vid besök har han använt cykeln och allt har varit frid och fröjd. – Jag menar: är detta en stad av tjuvar och ligister borde inte cykeln fått stå kvar så länge. Alltid är det någon långfingrad person som lagt märke till en cykel som stått på samma ställe i ur och skur och förbarmat sig, men icke! Jag vill påstå att Malmö är en av de finare städerna i Norden!

Nu är det inte så dåligt som det låter utan nya tag tas för nya skolsamarbeten och för att skapa kunskap och förståelse mellan skolungdomar i Öresundsregionen. Mera om detta finns att läsa på Sydsvenskan. Länk här. För det är just det vi behöver mera av: kontakter, nyfikenhet, utbyte, språkkunskaper, förståelse och besök. Och då menar jag inte bara det nu aktuella skolsamarbetet mellan Skåne och Danmark utan kontakter mellan alla människor i hela världen. Vi kan inte träffa alla men låt oss inte begränsa oss till bara de som är som vi. Då blir det lätt inavel i vår uppfattning av världen och dess folk. Låt oss istället vara fria i våra tankar och inte klistra etiketter på oriktiga grunder.

malmö
Jo, jag bryr mig lite om Malmö. Eller, faktiskt ganska mycket.
malmö musikanter
Musikanter i Malmö, augusti 2012. – Se nästa bild!
Urkult musikanter
Musikanter på Urkult 2013. – Är det inte samma band som ovan som jag lyckats fånga på bild? Vad månne de heter?

Slösat med tiden

Jag upptäckte att jag skrivit blogg varje dag denna månad, de inledande dagarna. Ikväll har jag inget speciellt att skriva om mera än att jag vill uppmärksamma er om att jag har en hel vecka kvar av min semester. Två veckor har jag mest slösat bort. Listan på allt som jag borde gjort får jag väl slänga redan nu. Bara att kapitulera.

Är inte semestern till för att bara göra det man inte måste?

Nästa vecka skall jag dock besöka Dronningens By och Skåneland. Det blir en skön resa, direktflyg från provinshuvudstaden till Kastrup. Må jag landa väl.

Nåja, något har jag väl ändå fått gjort, t.ex. ätit upp min surströmmingsburk som häckat nästan ett helt år i mitt kylskåp. Alltid något och Norrbyskär har jag besökt och Nämforsen har jag sett.

Få se nu om fåglarna lortat ned min resväska mer än förra gången?

PS! Jag ändrade rubriken till detta inlägg. Den första lät bara fånig.

Så kan Ångermanälven också se ut

Malmö

Jag har fått hem mitt bokverk, en bilderbok över Malmö. ”Dokument Malmö” presenterar staden i 1000 bilder tillsammans med små berättande textsnuttar. Det är en intressant bok med vyer och bilder från en nutida stad som bör avnjutas i etapper. Jag låter den ligga uppslagen på ett bord och studerar några bilder med jämna mellanrum. Boken begåvas med bilder av Torbjörn Andersson och text av Per Svensson. Att den både till innehåll och till storlek är mäktig berättar det faktum att den väger närmare fyra kilo.

Själv besökte jag staden i början av januari. Vintern var närvarande även i denna sydligt belägna stad. Snön fanns överallt och det gällde att ha både mössa och handskar på. Men många stretade ända fram på gatorna iklädda endast tunna kläder och utan mössa på huvudet.

En dam som dock var ordentligt påklädd var en bloggbekant som jag träffade för första gången på ett café. Jag har tidigare endast träffat ett par bloggare som jag inte känt innan bloggskrivandet och –läsandet. Det finns också ett par tidigare bekanta som skriver blogg.

Denna skribent som sågs i verkliga livet för första gången skriver läsvärda och roliga texter, med självdistans och kluriga liknelser. Därtill skriver hon om ”min stad”, Malmö. Att det är min stad beror på att jag bott där 18 år och har egentligen inte bott någon längre tid i någon annan stad förutom ett år i Borås och några vintermånader i Umeå.

Att för första gången träffa en människa som man till viss del lärt känna via en blogg är spännande. Man bildar sig en uppfattning om personen ifråga från texter, formuleringar och eventuella bilder. Sedan får man jämföra denna bild mot verkligheten, så mycket man nu hinner på en kort stund. Jag får säga att jag bildat mig en ganska god uppfattning av Maclindhe och även om jag gärna hade diskuterat mera om skrivandets konst var det ändå trevligt att råkas över en kopp te.

Följande dag traskade jag runt på stadens gator, besökte Möllevången, Triangelens nybyggda station och Entré, ett relativt nytt köpcentrum vid stadens norra infart. Köpcentret är byggt på en stor ödetomt vid motorvägens slut och som jag, den tiden jag bodde där, inte kunde begripa varför den inte användes till något bättre än som ful parkeringsplats.Ett annat liknande område var Lugnet nästan mitt inne i staden som revs på 70-talet och sedan stod tomt och ödsligt innan byggnation så småningom kom igång. Idag finns det väl inga riktigt stora, osmakliga områden kvar i Malmö som inte har bebyggts och använts på ett mera vettigt sätt?

Ett område som också bytt skepnad är Kockums-området nere vid hamnen. På 70-talet fanns där varv och industri; idag  utbildning, bostäder och kontor. Dock måste jag säga att jag inte är riktigt nöjd med hur de byggt på södra kajen av den hamnbassäng där flygbåtarna tidigare hade sina terminaler. Jag tycker att det är för mycket glas och stora fyrkantiga ytor som dominerar. Kunde de inte byggt ett Nyhavn i modern stil den gången det begav sig? Något mysigt och pittoreskt men ändå funktionsdugligt.

Turning Torso anser jag dock vara ett lyft för området och staden. Tidigare fanns bara Kronprinsen och Hyllie vattentorn som hade någon höjd att tala om. Idag är det snedvridna tornet ett landmärke i staden. Centralen har också fått nytt innanmäte och jag blev positivt överraskad. Jämfört med stora, mörka, tunga Hovedbanegården i Köpenhamn är Malmö Central ett modernt bygge med klass. Jag satt en god stund på en bänk och betraktade alla människor som passerade min plats. Så ljust, välfungerande, harmoniskt med alla resenärer på väg. Bakom min rygg fanns ett lok som kraschat rakt in i en betongstoppare. Men dit hade man tyvärr inte mycket  insyn. Trots all modern teknologi finns det svaga punkter. Så är vårt samhälle, ingen funktion är 100 % felfri. En orsak till att jag besökte Malmö var Citytunneln som invigdes i december och den villa jag gärna se. Jag åkte några gånger och jag kan inte annat säga att det är ett lyckat projekt vad jag kunde se. Centralen är inte längre den  återvändsgränd den var tidigare. Resan till Köpenhamn/Kastrup förkortas också vilket säkert uppskattas.

En dag begav jag mig till Limhamn för att hälsa på en gammal arbetskollega som bodde på Victoriahemmet. Hon är av samma ålder som min saliga moder och behöver nu hjälp med även det mest alldagliga. Först kände hon inte igen mig men när hon väl hörde mitt namn fick hennes anlete ett solsken över sig. Det värmde. Det märkliga är att hon är hittebarn från kyrktrappan i vår socken med utsikt över fjärden. Victoriahemmet är nybyggt och modernt. Ett sådant boende hade även jag önskat salig moder de sista åren i hennes liv. Vägen dit ut var full av snö men bussarna åkte ändå sina rutter.

Snö fanns i mängd och massor. Gångstigarna var snöröjda, även busshållplatserna. Ett två-manna-team med skyffel och sopborste pustade busshållplatserna men när man sedan lämnade busshållplatsen fick man använda egen fyra-hjulsdrift genom snödrivorna. Snön gick minst till knäna. Det visade sig att Maclindhe bodde i närheten på fashionabla Victoria Park, ett boende som hon uppfattar som högst vanligt trots att det är utpekat som överklass. Nåja, därom må de lärda tvista, huvudsaken är att hon har en amper penna  i skick.

Malmö må ha sin lilla charm även på vintern men sommartid är staden på topp. Ribban, alla parkerna, Öresund, Malmöfestivalen, Lilla Torg och alla restaurangerna, Möllevången, närheten till kontinenten och Köpenhamn, skånskan. På tal om skånskan tyckte jag att den var erbarmligt ful när jag flyttade till Malmö på mitten av 1970-talet. Idag är den för mig det ett explosivt, levande, rebelliskt språk. Länge leve Skåne!

 

Tidig morgon på Entré Malmö

Lilla Torg i Malmö som sommartid är fullt med serveringar

Frusen kanal med Kronprinsen i bakgrunden

Några tappra fruktförsäljare på Möllevångstorget i januari

Det är de här husen på södra kajen som inte jag riktigt gillade

Station Hyllie

Nedgång till station Triangelen

Perrongen på station Triangelen

 

 

Skånsk vinter

Igår upplevde jag den skånska vintern. När jag ätit frukost, som för övrigt fick klart godkänt, tittade jag ut genom de stora fönstren vid receptionen som hotellet vid Gustav Adolfs torg i Malmö erbjöd. Nederbörd bestående av vita pyttesmå flingor dalade ned i 80 graders vinkel. Ingen direkt snöstorm att tala om men på trottoaren fanns åtminstone 5 cm nysnö.

En stund senare begav jag till fots till Centralen. Trottoaren bestod till största delen av snö med en gångstig som slingrade sig mellan lyktstolpar, bord och stolar, snöhögar på minst en meter, krukor, diverse statyetter, gatukontorets koner, sittsoffor och ännu fler snöhögar. Det verkar som gatukontoret i staden väntar på att snön skall smälta bort istället för att ha en effektiv snöröjning. Men jag förstår dem. Så mycket grejor det finns på gågator och trottoarer är det inte lätt att få bort snön.

Tåget var naturligtvis försenat tio minuter. Annat hade jag inte räknat med. Jag var glad att tåget inte var inställt. När det väl anlände möttes vi av en glad och positiv tågvärd som hälsade oss resenärer välkomna. Det muntrade upp stämningen. För barnen satte han på en temporär lösnäsa. Säkert var det något barn som fann det lustigt. Själv hade jag också uppskattat att få biljetten granskad av en röd lösnäsa men så långt sträckte inte sig lekfullheten.

Tåget flöt fram med rask fart genom det skånska landskapet inbäddat i bomull. Vid Höör steg jag av till ännu mera snö. Kusin Vitamin hämtade mig i bil och vi körde söderut genom snöhöljda skogar och böljande vita jättevågor av snö. Vi mötte några plogbilar på de smala vägarna och vi fick göra omkörningar av ängsliga bilister som framskred i försiktiga 50 km/h när hastigheten var 100. Vi passerade drivor som var höga som hus, vi såg tendens till drivbildning på vägen men inga svåra anhopningar av snö denna dag. Vi körde på och kom fram till kusinens residens.

Det gula huset låg mitt i skogen men ändå omgiven av åker och hagar. Vid landsvägen hade han också en gård, typ skånelänga, med inbyggd gårdsplan. Där var bostaden uthyrd till en hästtjej. Två hästar i hagen försökte skrapa fram lite ätbart i den höga snön. Tillsammans har de (kusinen och hästtjejen, 🙂 ) får av olika raser och modeller. Glada och sociala verkade de vara för flera gillade att bli kliade bakom öronen. Men även höns av olika sorter, ankor, kaniner, två katter och en hund som erövrat fina priser i tävlingar. Det var en riktig idyll.

Tyvärr låg snön djup. Det hade varit roligt att besöka stället en solig vårdag för att riktigt kunna njuta av den lantliga miljön. Stenrösen dolde sig nu under snön, en frusen bäck fanns nedanför en f.d. sytningsstuga på tomten och längre bort skymtade ett jakttorn. I trakten fanns en hel del vilt och i bäcken hade det också synts små foreller. Drivorna var meterhöga och snöskottning stod på dagens schema. Djuren skulle också ha foder och ägg skulle plockas. Att ha gård, även i litet format, kräver en del arbete och engagemang. Det är fint när unga människor väljer att leva ett liv med vanligt arbete på dagen och gårdsbruk på fritiden. Hemma har grannen liknande ambitioner, kusin Vitamin och han måste vara släkt. Ja, det är de också, vid närmare eftertanke.

Mörkret lade sig över nejden och det blev dags för bilfärd till Malmö. Det var lugnt i trafiken och snabbt susade vi in till staden. Där var det ett elände med snö på trottoarer, smala körbanor och insnöade bilar. En stor del av parkeringsplatserna längs gatorna var fulla med snöhögar. Antalet p-platserna måste vara ordentligt reducerade denna vinter. Jag lade märke till en tjej som med spade kämpade med att gräva fram sin bil ur snömassorna. Det var säkert ett tufft jobb för snön hade frusit till och var hårt packad. Hon hade säkert ett par timmars slit framför sig.

Så var den dagen i den skånska vintern. Vi uppe i den österbottniska provinsen har ett kallare väder men inte alls lika mycket snö. Här i Skåne är det fina möjligheter att åka skidor och på Stortorget i Malmö skrinnade barnen på en liten skrinnskobana. De verkade glada och nöjda med vintern.

 

Inbäddad i snö

 

Varmt på fötterna har vi!
Vad är bättre än när någon kliar bakom örat?