Sevilla tur och retur

När jag ändå är så nära Spanien kunde jag inte låta bli att anmäla mig till en busstur till Sevilla i Andalusien på andra sidan spanska gränsen igår onsdag. 42 europenningar kostade resan som tog 12 timmar.

Det blev att kravla sig upp lite tidigare i ottan och sedan söka sig till Lidl-butiken här i närheten för påstigning lite före sju på morgonen. Ganska fullsatt redan då och vid följande påstigningar fyllades bussen till sista plats. Det sista stoppet innan spanska gränsen var vid Monte Gordo. Hotellen finns längs hela Algarve-kusten så det kan bli många ställen att se vid en sådan busstur.

Jag hamnade att sitta bredvid en engelska men hon var då ingen pratmoster. Inledande några artiga fraser och sedan blev det inte mycket mera snack. Överhuvudtaget en mycket tystlåten skara resenärer. Den enda som höjde rösten var en dam som bytte buss här i Albufeira på kvällen när vi skulle skjutsas runt till våra hotell. Hon verkade missnöjd med turen men riktigt vad det handlade om vet jag inte.

Själv var jag nöjd med turen genom landskapet, speciellt på den spanska sidan. Mycket jordbruk och fruktodlingar så långt ögat kunde nå, små samhällen här och var. Speciellt jordgubbar odlas det här men också mycket annat. Och alla storkbon som fanns i toppen på många stolpar för högspänningslinjer. Inga små trastbon utan rejäla byggen på minst en meter i diameter.

Sevilla är annars en fin stad men många ståtliga byggnader, palats, kyrkan och allt möjligt annat. Det märktes att det var en storstad för turisterna var många och köerna till bl.a. katedralen i Sevilla var hundratals meter långa. Inget för mig att offra tid på men katedralen hade varit intressant att besöka. Här finns också det berömda palatset Alcazar. Vi fick först en snabbtur med buss och sedan en kortare tur med guide som visade oss vad vi eventuellt kunde besöka och hur vi hittade tillbaka till platsen för påstigning vid hemresan.

Överhuvudtaget borde jag satsa en egen resa till Andalusien med någon stad där som nav. Cadiz hade varit intressant. Vi får se framöver.

Lunch intogs på ett ställe typ bodega. Mycket folk där och liten kö av väntade. Kyparna sprang som skållade råttor och jag vet inte hur de kunde hålla koll på alla beställningar och gäster. Jag fick mina lamkotletter men de var ingen höjdare. Ok, köttet smakade bra men det var en massa ben som skull skrapas och högen med ben som blev kvar på tallriken var betydande. Men mätt blev jag.

Något jag lagt märke till tidigare i Spanien är skolklasser som kommer framvällande längs gator och torg. De kommer som en högljudd armada med en eller några lärare som likt vallhundar försöker hålla reda på sin ungdomliga skara. Bl.a. lade jag igår märke till en skolklass som kom cyklandes längs en gågata full med folk. Det såg livsfarligt ut men fram kom de och folk fick helt enkelt vika till sidan för den plingande och pladdrande barnahopen som obekymrat trampade på. Jag hade som lärare blivit ett nervvrak för mindre.

Jag hade inget speciellt mål med min resa till Sevilla utan jag strövade runt lite på måfå och tog lite bilder och efter ca. tre timmars egen tid i Sevilla var det dags att styra kosan hemåt till Algarve. Åter en dag full av aktiviteter. I morgon torsdag blir det att stanna i Albufeira och ta det lugnt.

Tidig morgon helt nära mitt hotell.

Massor med hästdroskor i Sevilla som körde omkring turister. Flitigt nyttjade.

Vädret var inte det bästa, mulet och en stund också lite duggregn. Som synes var en del väl påpälsade.

Köerna var långa. En annan fotograf ställde ofrivilligt upp och poserade.  Han körde med samma kamera som jag, en Canon D6.

 

Mera köer vid katedralen. Det lockade inte att ställa sig sist.

Ett torg var fullt med små  försäljningsstånd för böcker. Givetvis på spanska med visst hade det varit kul att laborera där en stund.

Vid samma torg ett par voffsar som såg ut att ha det tråkigt trots sin påklädnad.

Här intog jag min lunch. Kanske jag borde ha satsat på en rejäl nötbiff?

Till sist en staty föreställande en matador utanför tjurfäktningsarenan i Sevilla.

Örfilens dag, idag och i söndags

Denna kanelbullens dag har vi mera höstväder att se fram emot. Gårdagen bjöd på ett riktigt ruskväder med regn och blåst vilket gjorde att jag satt inne en stor del av dagen och redigerade bilder från min Lofotenresa. Perfekt väder, med andra ord.

Igår kväll var jag också på kvällskursen i spanska. Frågan om situationen i Katalonien kom på tapeten men Roberto, vår lärare, ville inte ta upp frågan till diskussion – på spanska naturligtvis – eftersom det är ett så omfattande ämne att det skulle ta flera timmar att diskutera denna fråga.

Själv är jag tudelad i frågan och jag har troligtvis för lite information för att bilda mig en klar uppfattning i frågan. En sak som jag dock reagerade på var hur den spanska polisen agerade mot fredliga röstande i söndagens folkomröstning om självständighet för Katalonien. Videos på sociala medier och tv-nyheterna visade ett polisiärt uppträdande som är under all kritik. Så gör man inte mot människor som fredligt vill rösta trots att omröstningen enligt spanska författningsdomstolen var olaglig. Sparka på människor som ligger på marken, slå urskillningslöst med batonger mot obeväpnade människor och behandla folk som om de vore värdelöst gods. Sådant gjordes under Francodiktaturen men är inte den tiden förbi? Får sådant hända i en demokrati i Europeiska Unionen år 2017? Polisbrutalitet förekommer helt visst också i andra länder i Europa men är lika fullt helt oacceptabelt. Sådana övertramp bör lagfaras var de än förekommer!  – Förstå mig rätt, polisen måste ha maktmedel att ta till i svåra situationer men frågan är om inte spanska polisen i vissa aktioner på söndagen gick över gränsen. Till vilken nytta och på vems order? Nu är det troligt att de spelade självständighetsivrarna i händerna som får fler anhängare.

Fråga om självständighetsyrkanden rent allmänt är intressant. Den finns på flera håll i Europa, t.ex. i Skottland och i Belgien och inte minst i Kurdistan i Mellersta Östern. Vad krävs för att ett område på fredlig väg skall få lösgöra sig från en annan stat eller statsbildning? Är det en alls omöjligt? Katalonien har under lång tid försökt få större självstyrelse men Madrids maktcentra har förhalat och motarbetat sådana strävanden. Är det då konstigt att Katalonien tappar tålamodet och verkställer en folkomröstning? Å andra sidan deltog bara 42,3 % av Kataloniens befolkning i folkomröstningen vilket är en stor svaghet. Är en majoritet av Kataloniens befolkning för självständighet och hur stor skall en sådan majoritet vara? Frågan är fortfarande obesvarad.

Tittar man historiskt på statbilningar så är de flesta våldsamma och krigiska. Ta bara Finlands historia. Sverige förlorade Finland till Ryssland år 1809 efter ett omfattande krig vilket jag anser är en del av Finlands väg till självständighet. Ryssland utövade därefter en föga omtyckt styrelse av landet i över hundra år vilket skapade motstånd och strävan till lösgörande från tsarriket Ryssland. När sedan Finland utropade sin självständighet 1917 skedde det relativt enkelt men det åtföljande inbördeskriget var blodigt och föga hedervärt för den unga nationen. Maktbalansen mellan röda och vita skulle upprättas vilket jag menar också tillhör födseln av staten Finland.  Segraren skriver historien sägs det och segraren, de vita, behandlade sina moståndare föga mänskligt med fruktansvärda förhållanden i fångläger med svält och summariska avrättningar. Krigsbrott förekom säkert från båda sidor och frågan är vad som hänt om de röda segrat? Hade de behandlat moståndarsidan bättre och vad hade hänt politiskt långsiktigt om de röda segrat? Det vet vi inte men med tanke på att Sovjetunionen uppstod i Ryssland fanns risk att Finland med rött styre förlorat sin nyvunna självständighet och gått en annan väg än till demokrati.

Men det räckte inte med det. I andra världskriget fick Finland med stor möda och stora uppoffringar försvara sin självständighet i två krig. Vad jag menar är att det som vi kallar fredliga nationer i de flesta fall har en blodig historia. Vad är det som säger att situationen i Katalonien blir annorlunda? Här gäller det att båda parter har is i magen och hellre sätter sig vid förhandlingsbordet än låter batonger och bomber tala. Vi har i färskt minne vad som hände i Baskien och på Nordirland med terror och mänskligt lidande som följd, något som idag verkar var förbi.

Själv anser jag vi behöver färre gränser, inte fler, och att stater lyssnar på sin befolkning och inte utövar styrelse där befolkningen eller delar av befolkningen känner sig illa behandlad eller förtryckt. Vidare tycker jag att EU:s  medlemsländers nationella styrelse borde minska till förmån för ett överstatligt EU och regionala/lokala styrelseformer. Vi har Öresundsregionen som ett utmärkt exempel och varför inte Kvarkenområdet. Eller att EU tar hand om den yttre gränsbevakningen och inför en gemensam flyktingpolitik.

Kanelbullen kallar vi också örfil här i Svenskfinland. Naturligtvis skall jag inhandla en örfil/kanelbulle eller två till mitt kvällste. Vi kan alltså också kalla dagen Örfilens dag och fira den i sämja. Inte som i söndags när Spanien firade den dagen med att Kataloniens regering gav styret i Madrid en trotsande örfil genom sin folkomröstning och spansk polis svarade med att örfila delar av Kataloniens folk.

Kanelbullens dag 

Katalonien 


Vad passar bättre än att visa en bild från gårdagens arbete med bilderna. Historien bakom jordgloben ute vid fyren i Andenes på norra Lofoten känner jag inte till men den får representera tanken ”En värld – många människor”

Dagens kulturella händelse

Kanske vi äntligen får lite vår, åtminstone en gnutta efter den kalla och dryga april? Senast i onsdags hade vi en smärre snöstorm som förde tanken till trista november. Idag är all den snön, som behagade rasa ned i onsdags, borta. Kanske, kanske, våren ändå är starkare än vintern i slutet på april?

Jobbade som vanligt idag till klockan 13.00 och började sedan ledigheten med balett! Trodde inte att jag skulle uppskatta balett i något skede av mitt liv men idag hände det! Kollade på Facebook och där dök spanska TV:n (RTVE) plötsligt upp med ”El Ballet Nacional de España” som dansade på gatan (en la calle). Live-sänding via Facebook. Så bra och samspelta de var, både med musiken och sinsemellan! Sinsemellan, sådant konstigt ord som dök upp, ha, ha. – Kvalitén på sändningen var inte den bästa men det är kanske det som är charmen och poängen? Livet just nu, det som bara händer, fångad av en digital kamera någonstans.

Balett kan tydligen ha många uttryck och denna form av balett gillar jag. Elegant, samspelt och framför allt, spanskt! Jag blev smått imponerad. Jag hade gärna varit på plats.

 

Jag vet inte om länken nedan fungerar men vi gör ett försök om ni orkar lyssna på det inledande snacket några minuter.  Edit: Idag, den 29 april är det Dansens dag!

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Frtve%2Fvideos%2F10158505797445401%2F&show_text=0&width=560

 

Uppstoppat och stereotyper

Härom kvällen när vi hade spanskakurs i grannbyns skola undrade Roberto, vår lärare, varför det fanns uppstoppade djur i en monter i korridoren. Han tyckte det var märkligt. Det kan man undra men det finns väl en önskan om att barnen skall lära känna de vilda djur som finns i naturen runt omkring oss. Kanske det blir lite mera spännande om de får se djuren i naturlig storlek, om även döda.

Själv minns jag inte att vi skulle ha haft uppstoppade djur till beskådan när jag gick i skolan, minnet kan svika, men jag minns att när jag gick ett par år i skolan i samma grannby, i skolan uppe på backen, fanns där ett apelsinträd (kanske mera en stor buske) i ett eget rum. Så stort att det t.o.m. bar frukt om inte minnet lurar mig. Det tyckte jag var fint.

Jag minns också de stora planscher med djur och växter som plockades fram när vi hade biologi. En eller ett par sådana skulle jag gärna ha upphängda i stugan för de hade en speciell charm.

Lektionen i tisdags handlade till en del om olika folkkynnen i Spanien och de stereotyper som tillskrivs olika delar av landet. Den livliga och lite lata andalusiern, det mera reserverade folket i Galicien, den företagsamma katalanen, den självständiga baskern, den stolta Madridbon för att ta några exempel. Något ligger det säkert i det för Spanien är ett stort land och märkligt vore det annars om inte det finns olika särdrag för de olika landsändarna även om de ibland överdrivs.

Vi här uppe i Norden har kanske en enklare bild av spanjorerna och Spanien. Alla tar de sin siesta, dricker sangria, dansar flamenco, ropar olé på tjurfäktningar och passar inte tiderna, mañana ni vet. Sedan vet vi inte så mycket mera eller försöker ta reda på. Bekvämt att placera folk i lådor, sådana är de, på gott och ont, punkt slut. Det fina med en lärare från Spanien är att vi få lite extra godis i förståelsen av språket, folket och landet. En och annan lustig kulturkrock serverar han också.

Jag hittade en liten programsnutt från UR på nätet om just synen på folk i Spanien och vice versa. En tjej från Spanien som bott en tid i Sverige tyckte att det var kul och annorlunda med alla välorganiserade köer och nummerlappar. Själv upplevde jag köer i Argentina som var minst lika väldisciplinerade som här, för att också blanda in ett annat land. På eftermiddagarna när folk skulle hem från jobbet med buss uppstod köer som ringlade sig likt ormar längs trottoarer och fontäner. Först tyckte jag det var lite märkligt för min erfarenhet från Norden är att alla står mer eller mindre i en klunga vid busshållplatsen och väntar, undantaget från köandet. Här ställde man sig snällt sist i kön även om den så ringlade sig förbi statyn och tidningskiosken 30 meter bort. Bussåkandet i Buenos Aires vågade jag mig inte på för det såg ut att vara ett virrvarr av bussar och turer. Hade jag satt mig på en lokal buss hade jag väl ännu fortsatt åka runt med den utan att veta var jag var eller var jag skulle stiga av. Det får bli nästa övning om och när jag kommer dit. Metron däremot var utmärkt för persontransport.

monter
Instängda och uppstoppade.

Var är båten?

Jag sitter just nu på ett hotellrum i Ö-vik med TV, havsutsikt och internetförbindelse. Bäst att njuta en stund till av detta för lite senare på morgonen kommer jag att styra kosan inåt landet till Urkult, längs med Ångermanälven och där finns inget av detta. Uppdateringarna av bloggen kommer troligtvis att dröja men förhoppningsvis kommer jag att samla massor med bilder och upplevelser.

Annars kul att titta TV en stund igår kväll. Min TV-antenn hemma är kaputt och jag vet inte heller om jag saknar TV så där förfärligt mycket men igår kväll såg jag ”100 % bonde” och ett intressant program om olika språk i Spanien, deras historia och ställning i nuläget. Det finns egentligen flera språk i Spanien förutom spanskan (kastilianskan). Baskiskan och katalanskan är kanske de mest kända men det finns fler.

På färjan igår satt jag en stund i baren och lät tiden rinna iväg. En familj med två barn satt vid sidan av. När färjan avgick sa mamman: Nu avgår båten! Lillebror, kanske fyra år, tittade sig nyfiket omkring och utbrast: Men var är båten? Han hade inte riktigt fattat att han var ombord på färjan. Förklaringen att han var ombord på båten gick inte riktigt hem för han tyckte: Men detta är ett hus! och sträckte ut armarna och visade på väggarna. På ett sätt har han rätt; många av dagens färjor och kryssningsfartyg ser mera ut som stora hus istället för de vackra segelfartyg som en gång i tiden korsade haven. – Blickar jag ut genom hotellfönstret ser jag att ett minde segelfartyg lagt till vid kaj under natten. Fint, de finns ännu!

hamnen i örnsköldsvik
Småbåtshamnen i Örnsköldsvik
staty i örnsköldsvik
En staty från torget i Örnsköldsvik. Som hämtade ur en roman av Sara Lidman
segelfartyg i ö-vik
Se där ligger en liten skönhet vid kaj. På väg till Brunte passerar jag och får ta en närmare titt.

Teknikens under, del III – att boka en tågresa

Första veckan i mars hade jag tänkt besöka karnevalen i Cadiz, den enligt uppgift största och präktigaste karnevalen på fastlands-Spanien. Planeringen verkade solklar: flyg till Madrid och en tågresa på dryga fyra timmar med kanske Europas modernaste snabbtåg med fart på närmare 300 km/h till Cadiz.

Perfekt, men så blev det pannkaka av det hela. Jag kunde inte boka tågbiljett på Renfes hemsida. Jag registrerade mig som kund, det gick bra, och glad i hågen valde jag avgång och klass men när betalning skulle ske blev det stopp. Upp kom en stor ruta med felkod samt att byte av biljett inte kunde ske. Vadå byte av biljett, jag ville ju köpa biljett!

Så har jag hållit på i tre dagar och försökt få en tur-och-returbiljett till Cadiz men nope. Varför skall det vara så svårt? Vid närmare koll på nätet finns det massor av folk som inte kunnat betala med utländska betalkort på Renfes hemsida. Jag pratade även med min spanskalärare om problemet och han kunde inte heller köpa biljett på Renfe med sitt finländska betalkort utan då använder han sitt spanska kort. Jag ringde upp min bank för att höra om det var något fel på mitt kort, det var det inte, och de kunde inte heller ge någon förklaring.

Kan man därmed dra slutsatsen att Renfe inte vill att utlänningar skall få åka i deras fina tåg? Synd, nu ser det ut som om jag missar hela evenemanget i Cadiz eftersom också flygbiljetter och hotell förändras till det sämre. Högre priser och sämre flygavgångar varefter tiden går. Suck! – Renfes hemsida är inte den mest solklara. Lite som Alice i Underlandet.

Apropå Alice i Underlandet; det verkar vara rena LSD-trippen.

Ytterligare ett teknikens under: min ordbehandlare har fått spatt. Jag skriver mina inlägg i Word och kopierar sedan in dem i bloggen efter att jag stavningskontrollerat texten. Vad händer? Jo, programmet påstår att jag inte har installerat den spanska stavningskontrollen och därmed blir ingen vettig språkkontroll gjord. Vadå, spansk stavningskontroll? Inte har jag skrivit så mycket spanska att det halvintelligenta Word bör dra den slutsatsen att jag har skrivit en text på spanska. – Ha överseende med eventuell felstavning och språkfel tills jag hittat felet!

Teknikens under, jag säger då det!

måne och tall
Så vackert tallegren håller månen fram! – I morgon är det fullmåne.

El Hotel

Tja, vad finns det att berätta?

Jo, hotellet Senator Gran Vía 21 Hotel på just Gran Via, en av de stora gatorna i Madrid, är alldeles utmärkt och kan rekommenderas. Läget är centralt vid en av gågatorna och på andra sidan Gran Via fortsätter en gågata full med affärer för damer. Mode- och skoaffärer plus allt annat som en kvinna kan behöva för att överleva. Nedgången till Metron ligger bara en liten bit från hotellet, eller rättare sagt 3 meter från hotellreceptionen, fast på utsidan som tur är.

Rummet är fullt utrustat och personalen trevlig, det lilla jag har haft att göra med dem, och engelska är inte något problem för dem. Snyggt och välstädat, innergård med hissar, litet vattenfall. Jag fick rum mot gågatan/Gran Via och det betyder en del störande ljud från gatan även om det är på fjärde våningen. Utryckningsfordon hörs titt som tätt och festprissar på väg hem tidigt på morgon har ibland skrålat och sjungit på sista versen innan de gått hem. Själv stiger jag då upp. En natt vaknade jag upp vid halv fyra-tiden av att någon tjöt som en varg i närmare en kvart innan idioten gick hem för att sova eller sökte en annan plats att åbäka sig på. Själv hade jag inga större problem med gatuljudet men den som är känslig skaffar sig öronproppar eller ber om ett rum bort från gatan.

Glädjeflickor finns inte så långt från hotellet men det var egentligen bara första kvällen de testade mitt intresse, sedan lät de mig vara ifred. Poliser med blinkande blåljus finns det överallt och är snabbt på plats om det händer något. T.ex. en kväll var det en mindre demonstration utanför Edificio Telefónica på andra sidan gatan och snabbt dök tre polisbussar och två vanliga polisbilar upp för att bevaka. Demonstranterna var väl missnöjda med ett eller annat, kan jag tro. – Att det finns så mycket poliser just här kan delvis bero på att en polisstation finns på gågatan en bit bort. För övrigt verkar polisen vara glad på att använda blåljus och sirener. Jag undrar hur många poliser som egentligen finns anställda i Madrid?

Skall jag anmärka på något så är det brödurvalet på frukosten. Där kunde det gott finns åtminstone ett mörkt bröd. Eller är det bara vi nordbor och tyskar som gillar mörkt bröd. I övrigt får frukosten godkänt. Tortilla tillreds på begäran och så finns en liten, tunn, salt, fisk som passar alldeles utmärkt på osten.

Att det finns en hel del turister här är helt klart men ganska blandat. En del asiatiska grupper syns till och i Toledo blev jag vittne till hur en ledare för en kinesisk grupp (tror jag det var) med nästan militärisk nit höll pli på sin grupp. Högljudd och bestämd var han; fattades bara att han också gjorde honnör.

Finska har jag hört ett par gånger och igår kväll när jag åt middag satt jag granne med ett annat bord där jag omgående kunde placera matgästerna som två svenska affärsmän. Mycket riktigt, när de öppnade munnen var det svenska de pratade och samtalsämnet handlade till viss del om miljoner.

Hotellet är bra, välj det om ni besöker Madrid! Klart ni skall besöka Madrid, en storstad som har det mesta och lite till.

senator gran via 21
Hotellet Senator Gran Via 21, fjärde våning till höger
gran via
Så nära var nedgången till Metron från hotellingången. Perfekt!
spelemän i madrid
Rockiga musikanter på gågatan.
dogs in madrid
Två mot en. För övrigt var staden, åtmistone i centrum ren och snygg.

Kungligt och pinsamt

Igår blev det inget bloggande för jag kunde bara sitta korta stunder vid datorn på hotellrummet. Min axel/nacke/skulderblad bråkade och jag fick tillbringa kvällen liggandes på sängen för att få lindring för mitt onda. Att gå gick an något så när, värst var det att sitta på en stol. Jag fick också åka till hotellet ett par gånger och vila när värken blev för svår. Jo visst smorde jag och tog piller men det hjälpte bara för stunden.

Det var annars meningen att jag idag onsdag skulle ha åkt till Toledo men vädergudarna ser inte ut att vara snälla mot onsdagen; regn lovas. Därtill vill jag vara nära hotellet ifall mina nackproblem fortsätter också idag.

Jag hade dock igår tagit reda på hur man tar sig till Toledo och ett sätt är att åka tåg från tågstationen Atocha. Dit åkte jag med Metron och kollade runt för att se hur systemet fungerade. 20 europengar kostade resan tur och retur vilket är överkomligt, biljetter kan köpas i automater och ingången till perrongerna hittade jag. Bara att åka när omständigheterna tillåter.

Mycket av resandet sköts via biljettautomater där man knappar fram sin biljett. Samma var det med den turistbiljett jag igår köpte för Metron. Det var då jag bjöd på lite pinsamheter. På internet talades det om att man skulle visa pass för att få denna turistbiljett, därför ställde jag mig vid en infodisk. En trevlig tjej kom fram och frågade mitt ärende och visade vid en automat hur man skulle göra (något pass ville hon inte se) och så var det bara att betala med mitt VISA. Allt hade gått bra om jag stoppat in kortet i rätt springa men si det gjorde jag inte. För sent upptäckte jag fadäsen men då satt kortet fast, bara några millimeter stack det ut och stört omöjligt att få ut. Tänk om jag haft en pincett med mig! En pincett fanns på hotellrummet några minuter bort men att lämna mitt VISA-kort i automaten den korta stunden var inget som tilltalade mig. Som tur var kom en av personalen förbi och kunde låsa upp automaten och jag återfick mitt kort. Suck! Tjejen som visade första gången kom också förbi och kollade att jag förstått saken rätt. Tala om att jag kände mig dum men världen är fulla av springor som i hastigheten alla ser likadana ut men det gäller att veta vart man stoppar både sitt kort och allt annat.

I övrigt verkar folk vara vänliga och hjälpsamma. Jag hade gärna talat lite mera spanska men ofta får man svar på engelska. Ibland blir jag tilltalad direkt på engelska utan att jag ens öppnat munnen, det var samma när jag var i Ruka för ett par veckor sedan. Ser jag ut som den borne turisten, som en engelsman eller som en obestämbar typ som är svår att placera? Som spanjor ser jag dock inte ut.

Jag tog en fotvandring runt kända platser i staden och har man bra skor så når man de flesta sevärdheter till fots. Bl.a. besökte jag Catedral de la Almudena och närliggande kungliga slottet. Slottet såg praktfullt ut från utsidan och de salar som man fick gå genom var inredda något utöver det vanliga. Bilder fick man inte ta, annars hade jag kunnat visa. Men det var tapeter, mattor, gobelänger, statyer, kaklade väggar, porslin och attiraljer som man inte hade en aning om att de fanns, för att inte tala om alla vackra snickerier och målningar. Speciellt verkade Carlos III ha varit en kung som inte sparade på krutet när det gällde att inreda slottet.  Spanien har varit ett rikt land men nu gäller det att dra åt svångremmen till bristningsgränsen, något som bl.a. landets ungdomar fått erfara genom svår arbetslöshet. Dock märks inget av dagens kris vid en första anblick av Madrid. Staden verkar vara välmående men då har jag naturligtvis inte besökt förorter med arbetslösa och fattiga.

Så långt skrivandes i halvliggande ställning onsdags morgon.

almudena
Inne i Caterdral de la Almudena
slottet i madrid
Palacio Real, kungliga slottet. Kung Juan Carlos I och hans drottning Sophia såg jag inte något av.
plz major
Plaza Mayor
pan
I valet och kvalet
atocha
En av hallarna på tågstationen Atocha
madrid puerta del sol
Här fångade jag en känd TV-profil som höll på med intervju på Puerta del Sol. Vad han heter minns jag inte.

 

 

 

Från Pampas till Madrid

Flyget från Pampas till republikens huvudstad var rena sömntutan. Efter kort väntan äntrade jag flyget till Frankfurt och på det flyget hände inte mycket heller. Halvbesatt. Det jag såg av Frankfurt Airport var inte uppmuntrande. Den mest tråkiga vänthallen jag sett. Kan jag möjligen ha missat något?

Var färden fram till Frankfurt sömnig och aningen tråkig blev det ändring på det när det blev dags att gå ombord på Iberias flyg till Madrid. När gaten kom upp på tavlan blev det full fart. Plötsligt dök det upp en massa spanskspråkiga människor som ställde sig i kö. Snabbt kördes vi ut till det väntande flyget med buss. Flyget var knökfullt och folk trängdes i mittgången, ungar skrek, somliga som hade plats längst bak kom in genom främre ingång och tvärtom. En härlig trängsel. Flygvärdinnorna kilade som tättingar fram och åter, styrde och ställde. Tur att de var smala som matadorer. När det inte gick tillräckligt snabbt uppmanade de los clientes att skynda sig. Efter att ha kört omkring ca. fem kilometer på Frankfurts flygplats kom vi till rätt startbana och så steg vi äntligen till väders. Så kändes det: fem kilometer.

Resten gick bra, jag satt bredvid en ung man som bar hatt. När så utspisningen kom fram till vår bänkrad var det slut på smörgåsar och annat ätbart; kvar fanns bara nötter och en liten pizzabit. Det var tråkigt för jag var hungrig och hade gärna smällt in en läcker bocadillo (stor smörgås) som de saluförde i sin broschyr.

Flygplatsen Barajas i Madrid var betydligt trevligare än sin like i Frankfurt. Efter någon vandring kom jag fram till bandet som spottade ut bagaget. Alltid lika fint att se sitt bagage dyka upp utan skador. Knacka i trä!

I Madrid var det regnigt. Ett kortvarigt åskväder hälsade välkommen och sedan följde regnskurarna titt som tätt. Denna eftermiddag kom det fler regnskurar i Madrid än på en hel vecka i Dublin, som har rykte om att vara regnig. Tur att jag hade med paraplyet. Flygbussen gled in till la parada och ganska snart var vi på väg, efter besök på ett par andra terminaler, till Madrid. Fem euro var det värt och när jag steg av vid Plaza Cilebes kom åter en skur.

Jag travade iväg till mitt hotell på Gran Via, en inte alltför lång promenad. Hotellet Senator Gran Via 21 var inhyst i en pampig byggnad centralt belägen där en av gågatorna startar. Rummet var helt ok, med liten balkong mot gatan och utrustad med allt som jag kan tänkas behöva. I taket fanns klädsamma stuckaturer. I övrigt fanns hissar med stjärnhimmel i taket, innergård med vattenfall och en pampig trappa ned till frukostmatsalen; detaljer som krävs för att jag skall trivas. 😉

Det enda som störde min dag var att det var en okristligt tidig uppstigning, klockan 3 på natten (betänk att det också att nyligen har införts sommartid) och att jag hade ont i min nacke; en krämpa som plågade mig under dagen.

Efter en välbehövlig tupplur på sen eftermiddag begav jag mig ut i kvällningen på en första spaning i grannskapet. Det fanns en hel del folk ute på gågatan trots att det var måndagskväll. På gågatan fanns också galanta damer som erbjöd sina tjänster med försynta lockrop. Som motvikt fanns det nästan lika många poliser på post. Ovanligt många poliser på gatan och blåljuset verkade finnas påslaget som standard. Jag vet inte om jag skall känna mig trygg eller borde jag vara vaksam? Madrid borde vara en relativt säker stad men vanligt bondförnuft skadar aldrig i en storstad.

madrid Barajas
Massor med flygande tefat i taket på Barajas
madrid 1
Pampigt men regnigt i Madrid
puerta del sol - madrid
Puerta del Sol på kvällen. Madrids absoluta centrum

Semana Santa

Semana Santa (den heliga veckan), påskveckan heter så i Spanien och är speciell. Hos oss är julen den största högtiden på året men jag undra om inte påsken är den största högtiden av dem alla i Spanien. Där firas påsken på ett helt annat sätt och med ett engagemang som saknas hos oss trots våra ägg, memma, påskbrasor, påskhäxor och kycklingar. I Spanien läggs en betydligt mera religiös prägel på påskfirandet med sina processioner som varje stad med självaktning har.

Själv minns jag som liten gosse att långfredagen skulle firas under största möjliga tystnad. Inget extra hyss fick förekomma och alla nöjen var mer eller mindre förbjudna. På radion avlyssnades gudstjänsten som gick minst sagt i moll. Så lååång den dagen var, långfredagen. Idag är det något helt annat i republiken. För de flesta glider långfredagen förbi som en extra vilodag och Kristi lidande på korset tar många med en gäspning.

Något jag följt på spanska TV:n senaste vecka är firandet av Semana Santa i det katolska Spanien. Otaliga processioner har tågat förbi i rutan och i timtal har den ena märkliga ceremonin efter den andra visats upp. Reportrar och kameror har funnits utplacerade längs med processionernas väg och det hela har påmint om ett större sportevenemang. Massor med folk på gatorna, intervjuer med övertygade påskfirare och folk har gråtit, vad jag kan förstå, äkta tårar vid Madonnans kortege. För det är Jungfru Maria eller den lidande Kristus som är centralgestalterna i dessa processioner.

Processionens lokomotiv är den rikt utsmyckade tribun som byggts och på vilken Kristus med korset eller Madonnan är placerad.  Hela ställningen bärs sedan i procession av ett antal män, klädda i speciella dräkter, sakta genom staden under utförande av diverse manövrer som en oinvigd inte fattar men som av människomassorna får stora applåder. Tribunen kan vara ganska stor och kräver sin man att bära. Den största lär väga 6 ton och bärs av 100 man på långa bjälkar som tribunen vilar på.

På flera ställen var tribunen uppbyggd inomhus med en höjd som var högre än dörröppningen. Detta gjorde att när tribunen skulle bäras ut på gatan så fick bärarna böja sig ned eller till och med krypa på knäna för att tribunen skulle kunna passera dörren utan att ta i upptill. De krypande männen såg minst sagt ansträngda ut för säkert var det ingen lätt manöver men när hela ekipaget var på utsidan fick de ta emot en stor applåd av människorna som väntade.

Musiken, som spelades på förstämda blåsinstrument, lät minst sagt ynklig och bedrövligt sorgsen.  Väldigt ödesmättat med klagande trumpeter och trumdunk. På sina ställen stannade tåget till och lyssnade på dramatiska, religiösa klagosånger som framfördes från någon balkong eller direkt på gatan. Sången lät som någonting mellan flamenco och en islamsk böneutropare, dock utan kastanjetter och gitarr.

Före eller efter tribunen gick botgörare, människor iklädda fotsida dräkter i olika färger, dock mest svart, med en struthatt på huvudet och med täckta ansikten med bara ett par hål för ögonen. Det såg ut som om Ku-Klux-Klan var i farten. Ofta släpade de på kors eller andra religiösa symboler.

Jag tittade som sagt rätt ofta på dessa processioner under veckan och blev bekant med en del av ceremonierna. På långfredagsmorgonen steg jag upp kring 6-tiden och för skojs skull kollade jag även då spanska TV:n. Tror ni inte att de fortfarande höll på i vissa städer? Hela natten hade de tågat genom staden och när det ljusnade såg det ut som om de nått sitt mål som var någon kyrka.

Det är utan tvekan en märklig och kanske skrämmande upplevelse för en nordbo men jag har då fått ett nytt restillfälle på min lista: att uppleva påskfirandet i Spanien och se något av dessa dramatiska, religiösa skådespel som man kanske kan kalla dessa processioner. Och då skall vi komma ihåg att påskfirandet i Spanien ändå är rätt moderat i fårhållande till t.ex. Mexico och Filippinerna där de är än mera realistiska i sitt gestaltande av Kristi korsfästelse. Där låter sig folk t.o.m. korsfästas med riktiga spikar genom händer och fötter. På gränsen till makabert skulle jag säga.

Som avslutning på detta inlägg vill jag berätta om ett s.k. ”El paso”, ett passionsspel eller religiös teater som ofta framförs i naturen och som framställer Jesu lidande. Reportern från TeleMadrid (tror jag det var) var som vanligt ute med sin mikrofon och närgånget intervjuade allt och alla som kom i hennes väg. Där finns det inga hämningar; jag har sett dessa flygande reportrar intervjua någon stressad människa de fått tag i och t.o.m. följt dem i bakhasorna ändå upp i deras lägenhet, allt medan i samtalet pågick i värsta allegro-stil.

Alltnog, vid detta tillfälle var reportern mera lågmäld och nästan viskande, säkert påkallat av stundens allvar. Det var ju ändå ett högtidligt, religöst skådespel. På stället var tre kors resta, med Jesus hängande på det mellersta. Mannen som gestaltade Jesus såg verkligen lidande ut med blod på kroppen och törnekrona på huvudet. Som avslutning togs den döde Jesus ned från korset och lades på marken där en kvinna satt. Reportern kunde inte hålla sig utan hon kröp på alla fyra fram för att intervjua kvinnan som varit med i skådespelet. Vad de pratade om vet jag inte, men säkert handlade det om teaterstycket. Plötsligt blev reportern än mera ivrig och ställde en direkt fråga till den döde Jesus som låg där. Det blev nästan som en liten chock för mig när mannen som spelade Jesus böjde upp huvudet och svarade på reporterns frågor. Det gick liksom emot allt vad jag lärt om de händelser som Bibeln beskriver i samband med Jesu död och uppståndelse. Det blev nästan lite komiskt, så realistisk var själva passionsspelet och så oväntad blev avslutningen med en framfusig reporter i handlingen. Ja, dessa spanjorer, blyga är de inte och allra minst en reporter från TeleMadrid.

Nedan följer en video från Zamora som visar deras firande av Semana Santa.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7RDVrDt_0Is]