Samernas väg

För inte alltför länge sedan kom jag på att det finns två olika slags Play på Sveriges TV: Svt Play och Ur Play. Den senare visar program från Utbildningsradion (UR) på nätet. Inte konstigt då jag inte fann programmet ”Samernas väg” på Svt Play.

”Samernas väg” såg jag igår på Svt2 men ville åter kolla vissa saker vilket gjorde jag sökte programmet på Svt Play, dock fel ställe.

Programmet, eller rättare sagt programserien på tre delar, handlar om den samiska historien mycket långt tillbaka i tiden. En historia som, skam till sägandes, inte lärs ut i vare sig i svenska eller finländska skolor i tillräcklig omfattning trots att samerna är urbefolkningen. Jag minns då inte att vi skulle haft samernas historia på läsordningen.

Däremot minns jag att jag läste åtminstone en, kanske flera böcker i tidiga ungdomsåren som handlade om samer och äventyr på fjäll och i skog. Vad handlingen var minns jag inte, ej heller vilka böcker men jag har ett kvarstående minne av en fascinerande miljö och spännande handling. Kanske var det där mitt första intresse för samer och Sápmi väcktes? Då talades inte om samer och Sápmi utan om lappar och Lappland. Den tiden var Sápmi så långt borta det kunde men mycket har ändå hänt till det bättre sedan dess.

För ett antal år sedan väcktes på nytt mitt intresse för den samiska kulturen, det samiska språket och överhuvudtaget samernas situation idag. Egentligen märkligt för jag har då inte haft något att göra med samer och deras tillvaro förutom en om annan hastig glimt i tv när Ođđasat fladdrat förbi i rutan. Sedan dess har jag lärt mig en hel del och nu hoppas jag att denna programserie skall ge mig ytterligare klarhet i frågan.

Möjligen har mitt intresse väckts av att jag som finlandssvensk också tillhör en minoritet genom språket. Svenska språket är alltmera trängt i Finland och starka krafter finns som vill än mera marginalisera det finlandssvenska språket och kanske t.o.m. helt ha bort det. Språket, modersmålet, vilket det än är, är en viktig del av ens identitet och att det ifrågasätts är som att graderas till en andra klassens människa. – Mycket mera finns att skriva om detta så jag har kanske skäl att återkomma i något inlägg.

Samiskan fick utstå mycket stryk i Sverige långt in på 1900-talet – jag skriver mest om förhållandena i Sverige eftersom jag känner bäst till dem. Barn sändes till internatskolor där de fråntogs sitt modersmål eller kraftiga försök till detta gjordes. Vi har de rasbiologiska undersökningarna som gjordes på samer, vi har exploateringen och koloniseringen av samernas land. Ej heller den rena diskrimineringen och rasismen som fanns i det dagliga livet att förglömma.

Jag har en känsla av att samerna behandlats bäst i Norge medan det finns en hel del övrigt att önska i de tre övriga länderna, Sverige, Finland och Ryssland. T.ex. har inte Sverige och Finland undertecknat ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Nationalstaterna gjorde och gör fortfarande övergrepp på samerna och deras land. Vi har bara ett så slående fall som Girjas samebys rättegång mot svenska staten som är i högsta grad aktuell genom svenska statens överklagande mot tingsdomen i Gällivare år 2016. Dom i målet meddelas tisdag 23 januari. Det kommer att bli ytterst intressant att få ta del av det domslutet!

Sápmi och nationalstaternas norra delar hyser samer men också icke-samer samt olika blandäktenskap/släktskap. Människor som bott på detta område i lång tid, även om samerna bott längst, har också rätt till sin hemtrakt och ett erkännande. Frågan är hur detta regleras och hur minoriteten (samerna) behandlas av majoriteten inom ett viss geografiskt område.

Det första programmet går att se på Svt2 den 3/1 och 7/1 förutom på UrPlay fram till 1 juli. Programserien går också att se utanför Sverige via UR Play.


Samernas tid – UR Play

Sápmi 

Girjas sameby 

Isen lägger sig allt mera runt om i Norden även om det i våra trakter ännu är skäl att vara försiktig med vistelse på isen. – Det finns flera olika grupper av samer, bl.a. sjösamer.
Annonser

Streta emot! – bygg din egen Cowboykåk

Vi på landsbygden förpassas allt mer ut i periferin. Landsbygdens avfolkning är ett stort problem och centraliseringen som sker i samhället spär allt mera på denna flyttningsrörelse genom kommunsammanslagningar, landskapsreformen, sjukvårdsreformen och andra reformer som minskar antalet enheter med allt längre avstånd till service och centra av olika slag för befolkningen på landsbygden. Redan nu bor två tredjedelar av befolkningen i städer eller tätorter. År 1950 var det tvärtom. Det finns andra siffror som säger att fyra av fem finländare bor i tätorter. Prognoserna ger inte heller någon svängning i migrationen utan tvärtom, koncentrationen fortsätter.

Ett exempel på denna centralisering är ett förslag där det i Österbotten bara skulle finnas tre hälsovårdscentraler. TRE, ta in den siffran! Även om minskningen inte blir så dramatisk så visar ändå förslaget vartåt det barkar. Jag har tidigare i ett inlägg berört långt framskridna planer på att frånta Vasa centralsjukhus status som fulljoursjukhus men påföljd att jag personligen skulle få över en halvtimmes längre resa till Seinäjoki i ett akut sjukdomsläge eller vid allvarlig olycka. Ett beslut i den politiska kohandeln inom regeringen där man bortser från fakta och driver på centraliseringen. Att de täcks! – har blivit ett slagord i kampen för att rädda sjukhuset i Vasa. – Jodå, de täcks för landsbygdens befolkning i Österbotten är inget att bry sig om.

Flyttningsrörelsen är från landsbygden till städer men, MEN, så finns det dessa motsträvare som gör tvärtom. Tyvärr är de alltför få. Det är ändå glädjande att det finns de som väljer en annan livsstil och inte vill vara med i ekorrhjulets allt snabbare rotation.

En sådan är Dick Bewarp i Mårdsjön/Jämtland. En frisk fyr. Nu går på SVT1 en serie om hur han flyttade från storstan till Norrlands inland och där med egna händer skall bygga sig ett hus i stock. Detta trots att han inte tidigare ens snickrat ihop en fågelholk, som han säger.  Jag har redan tittat ett par avsnitt på SVT Play där man nu kan se hela serien. Annars är det ikväll, söndagen den 25 juni 2017 klockan 21.50 svensk tid som seriestarten sker. Senare i veckan kommer repriser.

Det är just sådana program jag vill se. Intressant att se hur han klarar av att bygga sitt hus men också hur han umgås med grannar och får hjälp av de andra i byn. De två första avsnitten lovar gott. Det finns fler olika Mårdsjö i kungariket men jag tror att jag lokaliserat vilken by det är en bit från Östersund.

Programmet heter ”Cowboykåken” och varför kan man inte själv bygga sin egen cowboykåk eller driva sitt eget projekt i samma anda. Alla behöver inte göra samma sak utan det viktiga är att man gör det man känner för och vill prova. Det kan misslyckas men chanser är ändå stor att det blir vinst i livet på ett eller annat sätt. Streta emot och sträva framåt!

Detta är mitt bidrag, förutom sommarpratare och sommarvärdar på radio, till aktivitet regniga sommardagar och –kvällar. Jag passade på idag förmiddag att ta mig en första titt på denna serie eftersom det regnade. Hela natten regnade det förresten men midsommaraftonen var fin med sol även om det inte var speciellt varmt i luften. Och lite mygg! Jag undrar om de inte frusit bort denna kalla vår? Det får vi i alla fall hoppas.

Nu två veckor jobb, sedan semester i en hel månad! Då kan värmen komma!


Cowboykåken på Sveriges TV1

Några detaljstudier i naturen sent på midsommarafton. Detta är väl en smörblomma?
Detta är då helt säkert vita syrener. Ifjol midsommar hade redan de hunnit blomma ut men i år kom de passligt till midsommaren.
Vackra även de i sin enkelhet
Granskotten har redan växt till sig 15 cm.
För att inte tala om gårdseken som fått fina, friska blad

Här är den, Cowboykåken

Bastubaletten

Vet ni vad ordet ”knapsu” betyder? För mig var ordet helt främmande tills jag började titta på serien Bastubaletten på SVT nu i vinter. En del annat fick jag också lära mig, framför allt om Tornedalen, folket där samt om balett.

Koreografen Justine Kirk, som leder programmet, har som uppgift att uppföra en balett i bastun med män från Tornedalen i uppsättningen. Bastun är i dessa trakter, precis som i Finland, en viktig del av livet: en källa till avslappning, gemenskap och i viss mån tävlan. Vem sitter längst när temperaturen stiger och ångan slår bitande längs väggarna? Konstigt nog är jag själv ingen bastumänniska även om jag har en fin strandbastu att tillgå.

Det är fem tornedalingar som antagit denna utmaning att uppföra en balett i bastun med utgångspunkt från deras liv och rörselser. Hur knapsu kan inte det tyckas vara i en värld där manlighet är fysisk styrka, bistra miner och misstro mot mjuka värden. Knapsu kan översättas med omanligt, kärringaktigt eller som en av deltagarna definierar ordet: knapsu är den som inte kan strypa en björn men sina bara händer, tackar nej till den där extra droppen sprit eller spelar fiol. Det sista har sin betydelse i sammahanget för en av deltagarna är riskspelman på fiol. En annan spelar dragspel.

Jag gillar serien därför att den skildrar män ur en annan synvikel än den som gängse är. Trots att de är urtypen för riktiga karlakarlar underställer de sig en kvinnas ledning, de tar sig an något så tossigt som balett, de bjuder på sig själva. De är helt vanliga män i medelåldern och äldre med allt vad det innebär i fråga om krämpor, förlorade kroppsideal och insikt att bättre än så här blir inte livet. De talar svenska och meänkieli om vart annat, de är olika personligheter med skilda livsöden och de analyserar varandras beteenden och åsikter. Mogna män, skulle jag kalla dem, som inte behöver blåsa upp tuppkammen i onödan.

Härom dagen läste jag på nätet om en teori som gick ut på att vissa unga män dras till nazism och extremism av olika slag bl.a. därför att de som pojkar fostras till att bli män i en patriarkalisk samhällsstruktur och när de upptäcker att deras roll ifrågasätts och utvecklingen springer iväg så känner de osäkerhet och ilska. Då är det lätt att de dras till ideologier där makt, styrka, hierarki och mannens överhöghet är idealet. Kan ligga något i det resonemanget och gäller säkert också de som radikalsiseras till att bli kanonmat hos daesh (ISIS) och liknande rörelser.

Jag har alltid fascinerats av Tornedalen, landet mellan Sverige och Finland, med ett eget språk, meänkieli (nära besläktat med finskan), den brusande Torne älv, naturligt samarbete över nationsgränsen och ett bistert sinnelag format av både religion och kärva livsvillkor. Det där sista med bistert sinnelag får jag kanske revidera för deltagarna i Bastubaletten verkar vara både sociala och lättpratade. Men något stämmer det ändå för en av deltagarna sade att i Tornedalen är man inte stolt, det är som en synd, men nöjd kan man vara. Nöjd får de visst vara med Bastubaletten för rätt filmat och klippt blev den riktigt snygg på slutet. Att den vackra naturen också ingår som en del gör inte serien sämre.

Serien Bastubaletten finns ännu på SVT Play till början av mars. Se den, jag tror inte att ni blir besvikna!

Själv kommer jag att få se och lyssna till två av deltagarna i Bastubaletten på Umefolk i slutet av februari. Då spelar Daniel Wikslund (fiol) och Fredrik Hangasjärvi (durspel) i Tulipalo. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle för de smakprov som de bjöd på i TV-serien lät riktigt bra!

nypa
Att nyttja en sådan i någon större omfattning är väl lite knapsu eller hur? Likväl är den en nödvändighet om man vill torka tvätt i friska sommarvindar.

Matador

I en komentar till ett av mina tidigare inlägg ”Jernbanan – ett läseräventyr” skrev jag följande: …denna stora romansvit (Jernbanan) som vid sidan av Mobergs Utvandrarna och Väinö Linnas berättelser om torparsläkten Koskela utgör diamanter i den nordiska litteraturen, ett måste för alla som vill lära känna Norden från grunden. Tyvärr har jag inte motsvarande författare från Danmark och Norge….

Det är den sista meningen i kommentaren jag vill uppmärksamma. Jag kom då inte på någon författare från Danmark eller Norge av samma dignitet. Vid närmare eftertanke kanske det inte behövs vara ett litterärt verk som har samma betydelse för förståelse av ett land och dess folk från en viss epok? Det räcker kanske med en populär TV-serie? Jag tänker närmast på Matador, TV-serien efter en idé av Lise Nørgaard från Danmark.

Just nu går den på finlandssvenska Tv:n på lördagskvällarna, något som jag missat, men eftersom den också går att se på nätet kommer jag att följa denna fina TV-serie där. Jag har sett Matador ett flertal gånger men nu är det nog ett antal år sedan sist. Dags att åter minnas och smälta.

Händelserna utspelar sig mellan åren 1929 och 1947 i Korsbæk, år som är nog så viktiga för Danmark, inte minst p.g.a. ockupationen. Det är en samling människor med olika karaktärer och levnadshistorier som träder fram i denna TV-serie och det dagliga livet får en framställning som jag tror att är representativ för hur det var en gång i Danmark. Detta vill jag tro eftersom jag kände en dansk som växte upp den tiden och som berättat många historier liknande till de som utspelas i Matador. Han såg också serien när den kom första gången på danska TV (1978) och vi hade mången intressant diskussion om de olika avsnitten. Därför vill jag införa Matador som en diamant i den nordiska framställningen för att lära känna våra nordiska brödrafolk.

Jag missade de fem första avsnitten men jag kommer ändå till stora delar ihåg vad som hände så det gör inte så mycket. Det återstår 27 avsnitt så det torde räcka en god stund detta år för att fylla mitt Tv-behov.

skogen
Inte bara TV, naturen pockar också på uppmärksamhet. Snart händer det där lika mycket som i Matador.