Att gå på konsert, dröm eller mardröm?

Som planerat sågs KAJ, humorgruppen, igår kväll i Ebbas stad. De körde sina kända hits och läste t.o.m. en nyskriven dikt till staden. Folket applåderade och såg allmänt nöjda ut. De mest entusiastiska hade bänkat sig långt tidigare och fick då även ta del av det i mitt tycke utmärkta, lokala rockbandet Solid Faces.

Närmare 10 000 hade samlats i Skolparken vilket gjorde att det var trångt om saligheten. Inte fick vi se mycket av grabbarna, någonstans mitt i folkhavet som vi stod. Däremot hördes de desto mera, dock utan att ljudnivån blev alltför hög och skrällig.

Detta fick mig att fundera på detta med att gå på konsert. När det är stora evenemang, med tusentals och åter tusentals människor samlade på en plats för att se och höra sina favoriter, vilken kvalité på upplevelsen blir det då? Det är inte ofta jag går på sådana stora konserter men om man inte får plats långt fram i publikhavet, hur mycket får man då se av artisterna annat än som små prickar långt där framme eller möjligen på en storskärm? Har man otur ser man inte annat än skjortan eller ryggtavlan av en närmare 2 meter lång människa framför sig. Och ljudet! Ljudnivån är hög och någon studiokvalité är det inte som når åhörarnas öron. För att inte tala om stök, trängsel och väntan lång. Skall man ha en position långt fram gäller det att vara på plats i tid och har man otur hamnar man mitt i vågen av överspeedade fans som böljar fram och tillbaka och nära på trampar omkull en. En mardröm.

Jag kan tänka mig att ens egen närvaro vid stora uppträdanden är viktigare än den musikaliska upplevelsen. Som ett bevis på att man hört idolerna live, känt en viss samhörighet med andra med samma smak eller bara hoppat runt i begeistring till tunga bastoner. Man var ju där!

Annat är det på mindre konserter där man får en helt annan närhet till scenen. Jag tänker närmast på när jag senast besökte ”Visor på väg” på Carpella. Där såg man alla artisterna, även om man satt lite längre bak i lokalen, och ljudet var njutbart. Artisterna kom så mycket närmare; en hamnade t.o.m. i knäet på mig. Där kan vi tala om närhet jämfört med att man ibland ser ett huvud som guppar upp och ned 100 meter längre bort i folkhavet och som förmodas vara storstjärnan.

En annan gång var jag på en liten musikalisk tillställning i Barcelona. I en aula till ett konstmuseum framförde ett par musikanter blues i den högre melodiösa skolan. Några meter bort satt vi och läppjade på lite vin medan underbara och rena bluestoner strömmade ur högtalarna. Efteråt handskakning med musikanterna. DET var kvalité!

En konsert jag minns med glädje är när danska Gasolin spelade i Folkets Park i Malmö. Det måste ha varit på 70-talet. 1978 närmare bestämt, visade det sig. Visserligen mycket folk och hög ljudnivå men vilken stämning. Det fanns bänkar att sitta på men där satt ingen utan folk stod på ryggstöden för att komma upp. Att det blev tungt och obekvämt säger sig självt men vad gjorde det när man var ung och stark.  Efteråt köpte jag deras LP ”Live in Scandinavia” som spelades in på turnén. Till min belåtenhet finns också samlingen på Spotify (https://open.spotify.com/album/1xe5oPhIEZ2SyE6HOqQ8s9) och måste spelas ikväll för att återuppleva den kvällen för 37 år sedan. Det var tider det! Vid sökning på nätet finner jag att gruppen upplöstes 1978 och att deras sista konsert gavs i Malmö 21 augusti 1978. Då var jag med!

Vi lyssnar på en av låtarna som spelades i Malmö på deras sista konsert. Kolla trumsolot! Om det är en inspelning från Malmö vet jag inte men varför inte tro det?

skolparken jakobstad 2015_2
Folk så långt ögat nådde i Skolparken igår kväll. Ända bort till kyrkan.
skolparken jakobstad 2015
Musikerna i Solid Faces syns lite grann om ni riktigt kollar längst bort. Bilden fick jag med kameran sträckt högt över huvudet. – Gubben i mitten verka vara den mest framträdande på scenen men befanns sig dock på ett försvarligt avstånd från estraden. Han verkade lugn och oberörd av all uppståndelse och öronbedövande larm. Det lär vara bergsrådet Wilhelm Schaumann som blickar ut över människomassan.

Annonser

5 thoughts on “Att gå på konsert, dröm eller mardröm?”

  1. Vi var på allsång till Svärdsjö gammelgård i sommar. Lasse Berghagen, Pernilla Valhgren, Bengan Jansson m.fl uppträdde. Det var 5000 pers där och jag såg inte något heller. Så fort man reste sig för att se bättre så var det någon bakom som började muttra. Till sist satt jag bara ner i min allt för låga solstol, blundade och bara njöt av musiken och Lasses roliga mellansnack. Det var stekhett den dagen men avkopplande.

    Gilla

    1. Ja, det är nackdelen med stora konserter, möjligheten att faktiskt se artisten är för det mesta begränsade. Då kunde man lika gärna sitta hemma och se konserten, ifall den blivit filmad och utsänd. Samma med stora sportevenemang. T.ex. att följa ett skidlopp på plats. Då ser man bara start och målgång, inte allt det andra som händer om inte storskärmar finns monterade. Friidrott och fotboll är däremot mera publikvänligt. – Fint att du ändå hade någon behållning av konserten.

      Gilla

  2. Jag har aldrig sett humorgruppen KAI på riktigt, bara deras olika filmsnuttar på Youtube. Jag tycker de är väldigt duktiga. Deras låt ”Tango taas” kan man skratta gott åt.

    Gilla

  3. Det var likadant på Norrvallas sommarfest, där både KAJ och Måns Zelmerlöw uppträdde. Inte var det mycket man såg från mittplan, men vädret var fint 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s