Allehanda

Who?

Idag, midsommarafton, inträffade ett sammanträffande. Det var mycket folk i den lokala köpladan på förmiddagen och kön till de två kassorna sträckte sig ända till mjölkkylen.

När jag anlände skulle jag först ha tag i en korg för de varor jag tänkt inhandla.  Korgarna fanns vid kassorna eftersom ingen tydligen hade tid att återbörda dem till ingången. Just som jag nappade tag i en korg sade en man som stod i kassakön ”Hej”, jag tittade upp och såg en för mig fullständigt okänd person. Noll koll men jag svarade med ett något fördröjt och frågande ”Hej”. I mannens sällskap fanns en äldre dam som halvhögt sade: ”Han känner nog inte dig”.  Så sant, så sant.

En stund senare när jag intensivt studerade innehållet i hyllan med kemikalier för rengörning dyker samma man upp och säger åter ”Hej”. Samma svar ”Hej” från min sida men något förvånad blev jag. Han säger mitt namn och undrar om jag är jag. Jo, jag är jag, det vet jag bestämt. ”Känner du inte igen mig? Vi är ju t.o.m. släkt.” Min hjärna snurrade på högvarv och blicken fokuserades ytterligare men inget pling dök upp. I samma ögonblick han sade sitt namn dök också skuggan av en aning upp i mitt hjärnkontor om vem det kunde vara.

Det visade sig vara en skolkamrat från den tid vi tillsammans fick intaga grundläggande lärdom i skolhuset på den höga backen i grannbyn.

I unga år flyttade han till den gröna ön och där har han stannat. Inte konstigt att jag inte kände igen honom. Visst har jag träffat honom kort en gång för 20 år sedan när han var på semester sedan men själva flytten till Irland skedde för kanske närmare 40 år sedan.

Det märkliga är att han kände igen mig trots att jag säkert har förändrats under alla dessa år. Jag har upplevt samma fenomen flera gånger; folk som känner igen mig men som jag inte har den blekaste aning om vem de är. Kanske jag är väldigt kännspak. Själv har jag ett bättre korttidsminne vad gäller människor. I en stad kan jag lätt minnas de människor jag sett i ett gathörn en halvtimme senare när de åter dyker upp. Upps, där är hon med den konstiga frisyren och de höga pumpsen, han med den bruna kavajen och snedgångna skor.

Kul var det i alla fall att han kände igen mig och vi fick en liten pratstund. Just sådana sammanträffande förgyller tillvaron.  Hans dialekt var perfekt och vad annat var att vänta. Han har inte påverkats på samma sätt som våra emigranter i kungariket eftersom det är ett helt annat språk han använder i vardagen.

Ferdinand firar tillsammans med avkomma (?) midsommar i Fladan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »