Det där med tomten

Somliga har en skruv lös eller tomtar på loftet men jag har en tand lös. Eller rättare sagt en krona. Jag kände i morse att något var galet med gadden när jag skulle mumsa i mig en karamell. Usch, tänk om den lossnar helt innan jag hinner till tandläkaren. Som tur är fick jag tid redan i morgon innan nio så det kanske ordnar sig. Hon som gjorde bokningen i telefon satt en lång stund och hummade och funderade innan hon kunde tränga in mig i kön. Men det är jag tacksam för, annars hade kronan säkert lossnat under julhelgen vid den mest olämpliga tidpunkten, nämligen när jag är ute på hemligt uppdrag.

Jag fick ikväll telefonsamtal från en bekymrad julaftonsarrangör som vred sina händer i förtvivlan och ville ha hjälp med att kontakta jultomten. Det visade sig att det i år inte var helt lätt att få kontakt med gubben i Lappland. Tydligen måste han beställas. Kanske nätet är överbelastat, kanske renposten krånglar även där, kanske han lämnat med skägget i kläm? Alltnog, jag lovade att göra mitt bästa för att få ordning på problemet.

Jag minns som barn att tomten var både skrämmande och efterlängtad. Efterlängtad eftersom det vankades julklappar vid hans besök, skrämmande efter ett besök av flera hiskeliga tomtar en julafton någon gång i slutet av 50-talet när jag var liten knodd. Troligtvis var det några av byns ynglingar som gjorde tjänst hos tomten detta år. De var märkligt klädda, stora och med fula ansikten. Inte alls det rödblommiga utseende, med skägg och luva som plägar utmärka en modern tomte. Så minns jag dem, om inte minnet förvillar mig helt. Till på köpet hade ena tomten ett kalvskinn som beklädnad. Åtminstone uppfattade jag det så. – Vi får se hur tomten uppför sig i år.