Så bra svenska du talar! Del IV
Heidi Avellan är inne på samma tema som avhandlades i föregående inlägg: nämligen att förklara vem man är när man kommer från republiken och talar svenska redan första andetaget när man passerat tullen. Hon nämner också något annat, rotlösheten man som emigrant drabbas av. Själv har hon kapat banden till sitt fäderneland, hon kommer att stanna i kungariket och där har hon slagit rot, utan att för den skull glömma det Nyland hon en gång flyttade ifrån.
Jag tror dock att många drabbas av hemlängtan i början av vistelsen i det nya landet, speciellt vid sommarsemestrar och när det åter blir dags att återvända till vardagen i kungariket. Tanken finns där och gror; tänk om jag skulle flytta hem? Säkert har alla tänkt tanken men vissa har gjort slag i saken och återvänt efter månader eller år, andra grubblar i årtionden utan att göra annat medan vissa slår sig till ro och mer eller mindre klipper banden.
T.ex. mina kusiner som bodde på andra sidan landsvägen flyttade ungefär samtidigt som jag till kungariket i mitten på 70-talet och de har, vad jag vet, aldrig talat om att återvända till republiken. Sex personer försvann för alltid från byn medan jag återkom i ett par omgångar. Jag var en typisk rotlös med hem i två länder. På semestrarna åkte jag hem men när jag bott tillräckligt länge i kungariket och slutet närmade sig på semestern ville jag återvända hem till Malmö som var och fortfarande är min stad; så skulle jag vilja kalla staden även om jag inte är uppvuxen i där. Och fortfarande känner jag en dragning till Malmö och skulle gott kunna tänka mig att återvända dit om jobb och lön var lockande. Men tiden rinner iväg och jag hinner knappt med.
Jag menar dock, en gång emigrant, alltid emigrant om man bott en längre tid i utlandet och inte direkt vantrivdes. Även när man återflyttat.
Samma tvivel om var ens hem är har Mr. Svenskfinland nummer ett i kungariket, nämligen Mark Levengood. Ingen annan syns så ofta i svensk massmedia och ingen annan kör sitt finlandssvenska tungomål så konsekvent och rakt av. Han är en värdig efterträdare till Jörn Donner som cigarettrökande programledare i svensk television en gång i tiden. Visserligen röker inte Mark vad jag vet och han är en mera polerad person men båda talar sin finlandssvenska utan att darra på stämbanden.
Likt mig flyttade han inte till kungariket för att få jobb utan för att utbilda sig. Sedan blev han kvar och resten vet vi. Jag var nog en ganska blyg och tafatt ung man den första tiden i kungariket men jag fick snabbt vänner i internatet vi bodde på. Främst norrmän men även rikssvenskar. Mitt språk färgades säkert av mina norska vänner för den första tiden jag bodde i Skåne efter utbildningen fick jag ofta frågan om jag var från Norge, något som idag är totalt bortblåst. Istället ligger danskan mig närmare hjärtat.
Mark skriver en intressant och rolig text om främst kulturskillnader mellan republiken och kungariket. Visste ni förresten att Mark är en av Sveriges få diplomerade laxerare? Jo, han har gått en sådan utbildning även om det inte just den utbildningen som han sökte sig till Sverige för. Jag visste inte ens att man kunde utbilda sig till sådant. Själv utbildade jag mig inom textil, en industri som senare fick ta mycket stryk och till stora delar försvann från hela Norden.
