Att vila och att släntra genom skog och mark
Jag läste ett blogginlägg med rubriken ”Helga Vilodagen?” där det funderades att så inte behöver göras, vi lever ju ändå i år 2012 och Vilodagen är lite förlegad. Jag vet inte om jag håller med om det. Visserligen är de flesta idag mer eller mindre smygateister och religion och tro har fått en undanskymd plats trots att de kyrkliga ritualerna med dop, konfirmation, bröllop och begravning har ett större traditionsvärde än någonsin men att tillhöra kyrkan mer än formellt är allt mer en sällsynthet.
Man må nu ha det hur man vill med religion och Gudstro men Vilodagen bör helgas tycker jag. Om inte annat för att stressa ned och ta det lugnt en dag i veckan. Många klagar över stress på vardagarna, i jobbet, på fritiden, allt som skall hinnas med, allt som måste göras. Borde man inte hellre sätta sig ned och planera sin tid och kapa bort en del måsten. Jag är säker på att om man riktigt tänkte till och rensade bort en massa onödigheter så skulle man få tid över till att helga vilodagen och faktiskt vila, bara slappa eller koppla av med någon enkel syssla, motion i lagom mängd, meditation eller varför inte ett kyrkobesök för att varva ned.
Själv kopplade jag idag av genom att lyssna på musik av Händel medan jag gjorde söndagsmaten klar. Riktigt rogivande, nästan som i kyrkan. Sedan blev det en tupplur på maten. Promenad i skog och mark för att följa vårens ankomst i det vackra vädret. Annat var det igår med regn och rusk. Men det är också en upplevelse att gå genom skog och mark i stillsamt regn. Framför allt dofterna i en regnvåt skog ger en extra dimension till allt som händer i naturen nu. Fåglarnas läten är som en orkester med många instrument, allt från flötens späda toner till trumpet och oboe, violiners vibrationer till dova basar.
Mellan träd och stammar strilade solljuset och de första knopparna på buskar och träd tittade nyfiket fram för att se sina förfäder ligga på marken i en brun, våt matta. Vintern har hårdhänt vräkt omkull murkna stammar som lagt sig till ro i en sista vila för att åter bli till mull i stillsam takt. Mossan på stenarna lyste grönare än någonsin och yrvakna myror rusade runt i en till synes sällsam villervalla.
Tidigt på morgonen såg jag en skogsräv släntra förbi mitt hus medan tranorna verkar ha gett sig av för tillfället. Istället fanns en hel del sjöfåglar i sundet utanför min villa. De snattrade och kvackade av hjärtans lust. Nästan all is är borta, endast några mindre isflak låg på strandstenarna i en sista lite de parade. Ruttnade vass och grenar låg spolade långt upp på strand efter högvattnet i höstas innan isen lade sig, ett högvatten som ställde till mycket besvär för bryggägare. Min brygga fick sig också en kyss av högvattnet och isen hjälpte till att skaffa mig ytterligare lite arbete med min brygga som ännu inte är helt i skick. Men det är ju Vilodag så det arbetet får vänta. Det är ju ingen oxe man måste dra upp ur brunnen.
Du kanske också gillar
13 kommentarer
Erik Forsling
Såklart har stenen i skogen en historia – det har allting, men nu är det inte spetsfundigheter jag är ute efter. Er landplätt, såväl som vår, hade inlandsisen – långt innan begrepp som monarki och republik var påtänkta. ”Överallt” skådar jag dessa jättekast (enligt myterna ofta resultatet av vreda jättars kastande, med vad de ansåg vara lämpligt stora projektiler) när jag far längs bilvägar genom geografin i norra Uppland, södra Gästrikland, och den del av södra Dalarna som utgör min gamla hembygd; en del av Bergslagen. Här i barrskogarna ligger klumparna. Under dem, och den vanligtvis mossbevuxna marken, har ofta storisen pulvriserat en del av deras kamrater till innehållet i rullstensåsar. Mina föräldrar plockade ofta blåbär och, senare på året, lingon på en av dessa grusåsar. En annan, större, Upplandsåsen, filtrerar bl.a. dricksvattnet i Uppsala. Grustäkter kallar man dem, när de utnyttjas för utvinning av innehållet för människobruk.
Reflekterar ofta över dessa, ibland isolerade, mikroberg – helt malplacerade i sin nuvarande miljö. De retar min fantasi, och dunkla minnen från barndomens lekar och föreställningar väcks till liv och stiger upp. Bumlingarna var såklart på den tiden också än väldigare, pompösare och respektingivande, relativt sett ur den lille gluttens perspektiv. Vissa av dem begrep man inte ens hur man möjligtvis skulle kunna bestiga!
Den stenen, din sten, har säkerligen förflyttat sig geografiskt långväga, bruten som en flykting ur sitt sammanhang; bortknäckt av väldiga tryck ur något Skandinaviskt urberg. Isens fånge.
Men den arbetade säkert inte, och vilade helt säkert inte bara under en vilodag. Den kanade med, och latade sig under vad som för oss skulle vara en evighet, innan så värmen lösgjorde den från dess fjättrar. Lite halvhjärtat inledningsvis. Det kasades nog med ytterligare en bit, då och då, trots att makten hos den stora kylan alltmer förvandlades till liknelsen om en gammal man, som knappt ids bära in sin vedkorg längre p.g.a. ålderdomskrämpor.
Och så en dag fick isen till sist släppa sitt grepp. Och det är där du finner stenen idag.
Trist att den hamnade där långt innan den hade fått möjlighet att lära sig något av de Skandinaviska språken. Den har ju, som sagt, en historia att berätta. Men nu ligger den stum.
Detta var bara min tänkta historia om din sten. Lite ytlig kanske. Grovt skissad.
Don PJ
Detta men istiden och dess följer är ganska fascinerande. Att tänka sig att platsen där vi nu bor har haft ett flera kilometer tjockt istäcke över sig i många tusentals år är något man knappt fattar. En följd av det, här i Kvarken, är landhöjningen, som vi som varit med i x antal år, faktisk kan se. Men även stora flyttblock finns. I byn har vi ett 18 meter högt flyttblock som kallas Stenkyrkan och det sägs ha blivit kastat hit av en jättekvinna som var ilsken på sin man som hade haft lite kuckelikuu vid sidan om med en annan jättekvinna.
Stenen på bilden har inte en fullt så dramatisk historia om man bortser från det geologiska. Den har bara varit en byksten invid en källa. Hit kom kvinnorna med sitt byk, gjorde upp eld bredvid stenen och kokade vatten för byket i stora grytor. Om den haft någon funktion vid själva byket vet jag inte. Kanske den bara stod där men Bykstenen kallas den.
Erik Forsling
Ja, stora delar av Uppland är ju också stiget ur havet, och dess bördighet lär bero av detta faktum; att de fertila bottenlerorna steg upp. Såg för länge sedan en animerad variant av förloppet på Upplandsmuséet. Och ett faktum är att de lämningar och bosättningar, som arkeologerna funnit följer detta mönster. Ju yngre och mer avancerade de är, ju närmare den nuvarande kustlinjen är de belägna. Mycket finns att orda om detta fenomen, som t.ex. de stora vattenfarleder, utnyttjade av forntidens människor för kommunikation, handel och härnadståg, som numera knappt är väldigare än ett förstorat dike. Eller varför inte den s.k. Björns hög, så monumentalt anlagt på en udde vid Mälaren. Nu ligger den långt upp på torra land, i fårbetesland.
Kan inte motstå en länk:
Bildgalleri – Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi
http://www.ink.su.se › http://www.ink.su.se › Forskning
Blockera alla resultat från http://www.ink.su.se
15 dec 2006 – Landhöjning Landhöjningen i Uppland 7000 år BP till nutid. Bilden är framställd i ett forskningsarbete vid INK, av Göran Alm och Jan Risberg.
Don PJ
Björns hög känner jag inte till men Kungshögarna vid gamla Uppsala har jag besökt. Mäktiga kullar och vilken god mjöd de serverade där där!
Erik Forsling
P.S. Kunde inte motstå att ”googla” på ”helga vilodagen?”. Märkligt vad många träffar man får!
Don PJ
Jag gjorde detsamma och hamnade på en massa bloggar som kört samma tema. Vilodagen kan variera, visade det sig. Muslimerna har den på fredag, judarna på lördag och de kristna på söndag. Kanske man skulle ta vilodagen på alla tre dagarna, för att vara säker. 😉
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=872900
Erik Forsling
Bra idé med en treenighet där i veckoslutet. Högarna i Gamla Uppsala är onekligen välbekanta, och jag åkte pulka där på sjuttiotalet – när jag minst ett decennium innan min uppsalaflytt bara var en ung besökare – men de är mera inhägnade, och skyddade numera. De representerar järnålder. Björns hög ligger i Håga, och representerar bronsålder. Mitt amatöröga ser ingen egentlig skillnad, annat en den pompösa storleksskillnaden, men – det är lindrigt sagt en viss tidsrymd, som ligger mellan dessa epokerna!
P.S. Ditt förslag på bloggen ”Glömda ord”; ”fraternisera” var idag dagens ord, för den händelse du inte redan visste!?
Don PJ
Det visste jag inte, för jag brukar kolla ungefär en gång i veckan och då skumma genom flera. Kul i alla fall att ordet kom med.
decemberbarn
Säkert skulle dagens stressade överarbetande människor undvika de där omtalade väggarna som man går i, om de helgade vilodagen. Livet skulle bli mycket lättare för många om de tog den dagen och gjorde absolut ingenting, bara vilade och och tog det lugnt med nära och kära.
Don PJ
Så sant. Helst borde vilodagen börja redan kl. 18 på lördagskvällen så att man riktigt fick vila ut natten till söndag. Med vila ut menar jag inte bara att ligga på soffan och lata sig utan också vara ute i naturen på promenad. Finns det något mera avstressande än en rejäl promenad i egen takt utan att titta på klockan?
decemberbarn
Nej, inte behöver man ligga på soffan för att vila…att ta dagen som den kommer, utan måsten, det är en bra vila, eller den där promenaden i naturen.
lagottocattleya
Bra inlägg.
Nog har många gamla regler och sedvänjor kommit till för att ha en för människan välgörande verkan – det är bara det att vi glömt bort det. Vilodagen kanske mest var till för den kroppsliga vilan en gång, även om man skulle tänka på skaparen och skapelsen under vilan. Idag skulle vilodagen säkert vara till stor hjälp mot den stora stress som finns i nästan allas våra liv.
Åtminstone en av helgens dagar försöker jag själv ägna åt vila och rekreation i naturen.
Don PJ
Skall jag säga som det är så brukar jag också slösa bort lördagsmorgonen och bara glida omkring i tofflorna (trätofflor i verkligheten) och njuta av en ledig stund. Som tur är vaknar jag tidigt, så det blir några extra timmar att bara ta det lugnt på.