Naturen i bild och doft

Igår blev det en tur till Nykarleby och besök på biblioteket för att se fotoutställningen med Jens Lax som fotograf. ”Made in Natureland” heter utställningen och visar natur- och landskapsbilder, ofta som fotokonst. Bilderna är till stor del gjorda med ICM-teknik vilket innebär ”avsiktlig kamera i rörelse”. Normalt försöker man hålla kameran så stilla som möjligt men med denna teknik så rör man kameran under exponeringen vilket innebär att man får diverse häftiga effekter i bilden. Nästa som en målning. Jens använder sig också av multiexponering.

En intressant utställning med ett tiotal fina bilder. Tyvärr finns den bara kvar ytterligare en dag, imorgon den 31 december, så har ni vägarna förbi så är det värt att ta sig en avstickare in på biblioteket.

De fotoutställningar jag besökt de senaste dagarna visar att fotografering inte alltid behöver vara vackra solnedgångar, gulliga kattungar eller bilder från släktens kalas. Svart/vitt är ett spännande område, multiexponering ett annat och egentligen är det bara ens egen fantasi som sätter begränsningar i sökandet efter motiv, ljus och vinklar. Utan tvekan är besök på olika utställningar inom foto- och bildkonst inspirerande också för oss hobbyfotografer.

Efter fotoutställningen bjöd sister Jane på köttsoppa och givande pratstund. Svåger hade nyss kommit hem från skogsarbete som är hans stora skötebarn sedan han alltmer blivit pensionär. Själv har jag också sådant på gång i form av röjning i plantering. Så länge det inte finns någon större snömängd i terrängen så är det perfekt för sådant arbete. Inte för svettigt, om man klär dig rätt, och framför allt inga myggor. Och det fina är att jag ser resultatet direkt även om det verkliga slutresultatet inte kommer under min livstid.

Över huvud taget så sker ganska stora avverkningar denna vinter. Tydligen är virkespriserna fina. Jag tycker att nu som då hör jag skördare i arbete och någon dag senare finns ett kalhygge där nyss levande skog fanns. Effektivt men inte särskilt vackert.

Ett är dock säkert, doften av nyhugget virke är något av det godaste man kan få i näsan! Den bästa naturliga parfymen. Det är bara nyslaget gräs i sena sommarkvällen och torrhö som kan konkurrera med trädens doft när de ligger på lit de parade i virkeshögarna. Naturens egna dofter.

Finns det någon doft i naturen eller från landsbygden i nutid och dåtid du vill lyfta fram, bra eller dålig?


Jens Lax – fotoblogg

Känd profil i Den lyckliga staden med Café Panorama högst upp.

Var hittar man dessa ord i Nykarleby? Klicka på bilden och zooma in för att läsa texten.

Solen tittade fram en stund under årets näst sista dag.

Några av virkeshögarna längs små sidovägar.  Såg gott de doftar!

Tyvärr skapar kalhyggen stora ingrepp i naturen men till nåds kan några ungträd få stå kvar. Enligt min mening borde staten lösa in eller byta till sig all kvarvarande gammelskog.

Vilken tur att det blåser

Ibland kan det underbara finnas i det nära och lilla.

Visst kan man resa jorden runt, se städer, höra bruset från metropoler, köpa sig lyx, begapa människans finurlighet och ynklighet. Det är ju det jag nyligen gjort. Nåja, det där med lyx kanske inte omfattar mitt resande mera än att jag bodde lyxigt, åtminstone med mina mått mätt.

Men ofta finner man också det storslagna och njutbara i närheten, bland vänner, i naturen runt hörnet. Inte minst nu på hösten med färger och starka vindar. Vilken tur att det blåser!

Visst var Iguazu-fallen storslagna, en naturens uppvisning av skönhet och kraft. Rekommenderas varmt! Resans höjdpunkt. Men även en annan händelse från denna del av resan kommer att finnas i mitt minne. En liten händelse, en bagatell skulle säkert många säga.

På bussen mellan flyget, som landat på flygplatsen för inrikesflyg i Buenos Aires (Aeroparque Jorge Newbery), och terminalen, satt jag några få minuter bredvid en mamma med en lite bebis i famnen. Kanske någon enstaka månad gammal. In kom också en annan mamma med två flickor i släptåg. De blev ståendes för alla platser var upptagna. Den ena flickan var 9-10 år, hennes syster kanske 6 år. Den yngre flickan hade i sin famn en docka, också en bebis, nästan lika stor som den riktiga. Hon fick syn på mamman med bebisen som satt bredvid mig och som hon sken upp. Hon puttade i sin mamma och visade, viskade och tittade. Hon tittade på bebisen, sin egen docka, tittade igen och jämförde. Hon rättade sin dockas ställning enligt den som kvinnan bredvid mig hade för sitt barn. Så vackra ögon denna lilla flicka hade. De riktigt strålade, de visade hänförelse, glädje. Jag önskar att jag kunnat fånga dessa ögon med min kamera, bara en kort sekund. Hade jag lyckats hade det blivit ett foto jämförbart med de bästa från Iguazu-fallen. Tänk så lite som behövs för att kunna se livets skönhet, även i det lilla och vardagliga.

Man kan också höra det vackra; klingande toner från metall som sakta tonar bort i natten mot en stjärnströdd himmel.

Min båda systrar, Jane som jag kallar dem, hade ordnat en liten träff igår kväll hemma hos nästgårds Jane. God mat, köttet var minst lika mört som i Argentina, vin, tårta, skål i champagne, vacker orkidé. Samtal om resor, segling (tur att det blåser), det som hänt i byn, skogsbruk, jobbet, mera resor, Urkult. Enkelt och utan kalasets snarvel. Det var som en liten födelsedagsfest för mig även om jag inte annars firade. Bara oss syskon med äkta hälft närvarande.

De hade också köpt en present till mig som jag bara måste få berätta om. För någon tid sedan råkade jag nämna att jag var förtjust i vindspel. Ni vet en sådan där anordning med stavar i olika längd upphängde i cirkel och med en platta eller kula i mitten som med vindens hjälp slår mot stavarna och frambringar vackra toner. Jag hade hittat ett vindspel på nätet som jag tyckte mycket om, Bells of Paradise från Woodstock Chimes i USA. Man kunde också höra hur det lät på nätet och jag tyckte mycket om den långa efterklangen.

Denna vink hade de snappat upp och beställt vindspelet som gåva till mig. Så glad jag blev, en av de bästa gåvor jag någonsin fått. Tänk så lite som behövs för att höra det vackra: vackra metallrör och vinden. Tur att det blåser.

När jag kom hem hängde jag genast upp vindspelet på farstubron. Tur att det blåste för vackra toner svävade snart ut över backen. Ibland som tonvirvlar, ibland stilla klingande toner som sakta dog ut och just som jag tänkte att nu är det tyst så kom åter en ton, så tyst att jag knappt hörde den.

Den sena kvällen var mörk men lystes svagt upp av vintergatan som strålade ned mot mig från den oändliga rymden. Jag stod en lång stund och bara lyssnade och tittade. Så vackert, så rogivande. Det var då jag tänkte på hur litet som behövs för att uppskatta livet. Ett par vackra ögon, samkväm tillsammans med vänner eller nära anhöriga, att man kan se vintergatan, klingande toner i septembernatt. Vilken tur att det blåste, lagom.

bells of paradise
Även vackert att titta på. Jag tror nästgårds Jane själv blev så förtjust att hon kanske beställer en till sig själv också.

Jag laddade upp en kort video på YouTube för att ni skall få se och höra just mina Bells of Paradise.

[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=W8njZoLWfXE&feature=youtu.be]

Från rött till gråvitt

Även om vi har haft en fin sommar och en fortsatt fin sensommar så har hösten sig alltmer gjort sig påmind. Mest om morgnarna när jag åker till Saltgruvan. Igår morse när det regnade var det riktigt mörkt när jag gick ut till Brunte för att åka iväg. Andra morgnar har jag mött vackert, rodnande, rosa himmel i nordost. Löven har de senaste dagarna genomgått en färgskiftning när det gröna gradvis ger vika för gult, brunt, orange, kappsäcksbrunt, rött. En rik skala som kommer att utvecklas ännu mera de närmsta veckorna.

I sena kvällen smyger dimman upp ur marken och på några få minuter kan den byta skepnad från ett lätt skimmer till svävande vågor över skog och mark. Söndagskväll stod jag en god stund och tittade på en grå dimma som gled upp från ett kärr och som plötsligt fick sällskap av nästan vita älvor över kalhygget bredvid. Inte konstigt att det diktats och fantiserats mycket om detta skogens väsen. Folktron fick också mycken inspiration från dimman och dess skiftande gestalter. Tjock, grå dimma över havet är kanske inte så lyrisk men skogens ande som ofta skymtar och ibland väller fram mellan träd och mossig sten är något helt annat.

Alla årstider har sin charm när man riktigt tänker efter. Egentligen borde vi vara tacksamma över våra fyra årstider. Även om det finns gråa dagar, både i naturen och i våra liv, så går en dag, en vecka, en årstid svindlande snabbt. Man får försöka fånga stämningarna i naturen och inte bara rusa på i ekorrhjulet.

väg och löv
Lövad väg
nybron
Även längs stränderna syns den annalkande hösten.
långskärssund
Grått men ändå vackert. Långskärssund.
dimma
Här har vi skogens själ för den steg upp ur marken.

Skogens poesi

Trots att sommaren är snart förbi så finns det än tillfällen att njuta av solen, ljuset och värmen. T.ex. ikväll var det riktigt varmt och skönt i solskenet vid villan. Annars märker man nog av kylan så fort solen gått ned.

Dagen började med fina dimslöjor över byn som skimrade vackert i den uppstigande solen. Jag tog med mig kameran och knäppte några bilder på samma gång som jag skötte tillsynen av kattorna denna weekend. På kvällskvisten for jag en sväng till villan och fick då för mig att gå till en liten insjö, eller skall vi kalla det träsk, inte långt från villavägen. Korpesbrunnen heter insjön. Korpar har här funnits i alla tider och ordet brunn används ofta för en lite insjö. Exakt den språkliga historien bakom detta vet jag inte men det skulle vara intressant att få veta.

Jag har senaste tid haft mycket inlägg om resor och bilder på saker och ting. Kanske det var därför jag sökte mig till den lilla sjön för att få variation och en liten naturupplevelse. Egentligen finns det många fotomotiv i skogen om man bara ser sig omkring. Det är riktigt fint att vandra omkring och se det man annars inte ser när man är i skogen. Vanligtvis är det mest skogsarbete och bärplockning som distraherar. Skulle man bara ge sig tid att se, lyssna, känna dofter och låta tankarna och fantasin vandra fritt tror jag att man lätt skulle få inspiration av skogen till något kreativt. Inte konstigt att många konstverk, dikter och berättelser finns i den nordiska kulturskatten som handlar om just skogen och dess väsen. Skogens poesi finns där, det gäller bara att se den och förmå sig till att formulera den i ord, toner eller bild.

Jag är en stor beundrare av Dan Anderssons prosa och diktning som ofta handlar om naturen, skogen, märkliga händelser i ödemarken, udda personer, slit och släp för skogens fattiga befolkning den tiden, vidskepelse men också mystik och magiska stunder. Han om någon var en skogens poet. Läs honom och ni får insyn i en tid som var men också det som fortfarande finns. Varför inte ”En landstrykares morgonsång till solen?”

morgondimma
Morgondimman träffas av solens första strålar. Snart är guldslöjan förgången när solen driver den bort.
korpesbrunnen
Korpesbrunnen låg stilla och loj i kvällningen.
korpesbrunnen2
Man kan undra när någon männsika senast satte sin fot på dessa stenar.
korpesbrunnen3
Var det stomen som fällde dessa stammar? Det är nog ganska sällsynt att få se när stormen bryter omkull ett träd.
skogens vägvisare
En vägvisare mitt i skogen men mot vad.
gammstenen
Vem satte den stenen där? Det kan man fråga sig. Ok, det var jag för kanske 20 år sedan och den är fortfarande kvar.
solnedgång
Solnedgång på lördagskvällen.

 

Kvällar i maj

Jag har några kvällar denna vecka tagit kameran och gått ut i skogen här i närheten och bara njutit av våren, harmonin och naturen.  Stövat omkring. Fåglarna sjunger helt bedårande och solen har varit oss nådig de senaste dagarna. Skogen har vaknat till liv och stammarna står tysta och doftande. Våren har äntligen tagit ett stort steg framåt när den allra första, blyga blomman vågade visa sitt anlete under körsbärsträdet vid köksfönstret.

Ikväll gick jag upp på Getberget och vandrade omkring på urgamla kullerstenar som samlades under slutet av senaste istiden. Mina tankar gick tillbaka till den tid när havsytan var betydligt högre och vågor sköljde in över dessa stenar som nu är vackert mossbeklädda och ligger där fridfullt som om så alltid har varit. Fanns då här människor som seglade, rodde och sökte sig till de holmar och grynnor som bröt horisonten? Såg någon då dessa stenar i vattenbrynet som var ursprunget till vår by?

Jag blir fundersam, något melankolisk när jag förnimmer vårens framsteg och vet att jag bara är en liten del av naturens gång som upprepas gång på gång. Om hundra år kommer någon annan att gå här, om Gud vill.

Bildbomb!

Lätt som en plätt eller på eget sätt?

Jo, en sak till som föll mig i minnet från torsdagskvällen. Vi människor vill ofta gå minsta motståndets väg, det skall vara lätt och bekymmersfritt. Olof tyckte däremot inte att det var viktigt. Istället skall vi sträva efter att livet och uppgifterna skall vara utvecklande. Det är då vi växer och får erfarenheter, känner oss nöjda när vi lyckas. Kanske ligger det något i det? Vad gör det att vi misslyckas ibland; det är bara att resa sig och borsta dammet av rocken och fortsätta på annat sätt. Huvudsaken är att vi inte gör det stora misstaget att aldrig våga ta ett steg på okänd mark.

Detta påminner mig om en utsaga som Raimo Uusimäki, grundaren till det företag som idag äger Saltgruvan, gjorde: ”Det skall inte vara lätt att vara företagare, för då har alla andra gjort samma sak”. – Som jag fattade poängen: då finns det inga pengar att tjäna.

Jag har för övrigt tagit den lätta vägen idag och gjort en promenad i skog och mark. Solen sken helt underbart och det våta som finns i markerna har frusit därför kunde jag torrskodd trampa stig och tuva. Jag kunde samtidigt konstatera att jag har en hel del arbete att utföra för att hålla skog, planteringar och åkerkanter i skick. Tyvärr har inte nuvarande arrangemang lyckats särskilt väl med det. Det växer så det knakar av allehanda slag och inte alltid som man själv vill. Naturen går sin egen väg.

Där lurar den bakom kröken, Solen!
Naturen har sin gång. De enes död, den andres bröd.

 

Att vila och att släntra genom skog och mark

Jag läste ett blogginlägg med rubriken ”Helga Vilodagen?” där det funderades att så inte behöver göras, vi lever ju ändå i år 2012 och Vilodagen är lite förlegad. Jag vet inte om jag håller med om det. Visserligen är de flesta idag mer eller mindre smygateister och religion och tro har fått en undanskymd plats trots att de kyrkliga ritualerna med dop, konfirmation, bröllop och begravning har ett större traditionsvärde än någonsin men att tillhöra kyrkan mer än formellt är allt mer en sällsynthet.

Man må nu ha det hur man vill med religion och Gudstro men Vilodagen bör helgas tycker jag. Om inte annat för att stressa ned och ta det lugnt en dag i veckan. Många klagar över stress på vardagarna, i jobbet, på fritiden, allt som skall hinnas med, allt som måste göras. Borde man inte hellre sätta sig ned och planera sin tid och kapa bort en del måsten. Jag är säker på att om man riktigt tänkte till och rensade bort en massa onödigheter så skulle man få tid över till att helga vilodagen och faktiskt vila, bara slappa eller koppla av med någon enkel syssla, motion i lagom mängd, meditation eller varför inte ett kyrkobesök för att varva ned.

Själv kopplade jag idag av genom att lyssna på musik av Händel medan jag gjorde söndagsmaten klar. Riktigt rogivande, nästan som i kyrkan. Sedan blev det en tupplur på maten. Promenad i skog och mark för att följa vårens ankomst i det vackra vädret. Annat var det igår med regn och rusk. Men det är också en upplevelse att gå genom skog och mark i stillsamt regn. Framför allt dofterna i en regnvåt skog ger en extra dimension till allt som händer i naturen nu. Fåglarnas läten är som en orkester med många instrument, allt från flötens späda toner till trumpet och oboe, violiners vibrationer till dova basar.

Mellan träd och stammar strilade solljuset och de första knopparna på buskar och träd tittade nyfiket fram för att se sina förfäder ligga på marken i en brun, våt matta. Vintern har hårdhänt vräkt omkull murkna stammar som lagt sig till ro i en sista vila för att åter bli till mull i stillsam takt. Mossan på stenarna lyste grönare än någonsin och yrvakna myror rusade runt i en till synes sällsam villervalla.

Tidigt på morgonen såg jag en skogsräv släntra förbi mitt hus medan tranorna verkar ha gett sig av för tillfället. Istället fanns en hel del sjöfåglar i sundet utanför min villa. De snattrade och kvackade av hjärtans lust. Nästan all is är borta, endast några mindre isflak låg på strandstenarna i en sista lite de parade. Ruttnade vass och grenar låg spolade långt upp på strand efter högvattnet i höstas innan isen lade sig, ett högvatten som ställde till mycket besvär för bryggägare. Min brygga fick sig också en kyss av högvattnet och isen hjälpte till att skaffa mig ytterligare lite arbete med min brygga som ännu inte är helt i skick. Men det är ju Vilodag så det arbetet får vänta. Det är ju ingen oxe man måste dra upp ur brunnen.

Bara en sten mitt i skogen men den har sin historia den med.
Till och med stenarna glödde i det skira soljuset.

Stormen

Dagen har präglats av blåsväder, stormbyar och högt vattenstånd. Visserligen blev det inte den stora storm som aviserats men trädtopparna böjde sig betänkligt och på något ställe har stammar knäckts men inte i den omfattning som skedde i södra delen av landskapet. Vi har även fått behålla elektriciteten till skillnad från andra delar av republiken där de än sitter i mörker.

Det mest bekymmersamma var det höga vattenståndet som var som mest över en meter. Vissa av byns bryggor klarar inte så högt vatten utan hamnar under vatten eller lyfter från sina förankringar i stock och sten. Resultatet ser vi när vattenståndet återgått till det normala. Eventuellt reparationsarbete sker till våren.

Jag kände mig också föranlåten att ta en tur ut till sommarstugan, eller villan som vi säger här i Pampas. Där är det fritt vinddrag från väster och några stora träd står också lämpligt till för att stjälpa rakt över my little cabin, som de skulle kalla bygget over there. Träden stod fortfarande på fötter men bryggan hade flyttat sig ca. en meter p.g.a. vågor och högt vattenstånd. Ingen katastrof med andra ord.

Jag blev ståendes en god stund och bara beundrade naturens krafter: den vilda, otyglade vinden, vågornas envetna örfilar mot strandstenarna, trädens susande sång, den bitande kölden i mina fingrar (trots att det var flera plusgrader), kvistar och kottar som seglad ned mot marken, doften av hav och våt skogsmark, ett par måsar som kämpade som berusade i skyn för att hålla balansen. Det är svårt att fånga detta naturens happening på bild men jag gjorde tappra försök. Funderingar uppstod om det inte är dags att satsa på en systemkamera eftersom jag har fotografering som hobby.

Vägarna ut till villan var fläckvis mycket hala medan det på andra sträckor var barmark. Det gällde att gasa, bromsa och styra med förstånd för att hållas på vägen. Som tur var mötte jag ingen annan kuse eller skogens konung som kunde förorsakat häftig inbromsning.  Brunte gled förtjänstfullt fram längs skogsvägen som en balettdansös, slirande i uppförsbackar och lämnade på andra ställen nabbarnas kryptiska tecken i isen. Brunte borde få en ordentlig dusch konstaterade jag vid hemkomsten. Så smutsig skall ingen behöva leva i mellandagarna.

Havet tränger uppåt
Vattnet bär och sänker
Högt står vattnet i Fladan
Grön jul vid Fladan
I strålande sol hon ligger och skvalpar
Bridge over troubled water