När tiden står stilla

Ibland duggar dåliga nyheter tätt. Idag har varit en sådan dag. I saltgruvan har ledningen till stora borrmaskinen mer eller mindre murknat sönder på kort tid. Därtill har jag haft känning av en antydan till ont i ena tanden. Kanske det kom av att jag senaste weekend drack Coca-cola. Jag tål nämligen inte den drycken, jag får helt enkelt ont i tänderna. Inte vanlig tandvärk utan bara ont.

När jag kom hem insåg jag att väggklockan borde dras upp. Den lät så trött när den klämtade halv fem. Dags att ta fram nyckeln och vrida några varv på fjädern i urverket och klämtaren. Då, plötsligt, föll timvisaren rakt ned som en död sill. Kanske den beslöt sig för att deppa lite, kanske den bara ville retas lite. Alltnog, jag plockade ned klockan från väggen och lade den på operationsbordet. Den stora glasdörren öppnades försiktigt och visarna plockades bort. Något större fel hittades inte utan visarna placerades tillbaka och uret hängdes tillbaka på väggen.

Då inträffar följande, klockan vägrade att gå.  Pendeln svängde i ca. en minut, sedan somnade svängningarna in. Jag gjorde diverse justeringar av klockans läge på väggen men inget hjälpte. Klockan står stilla och inget annat gör. Kanske jag gör ett nytt startförsök när jag har dagsljus.

Klockan, en gammal släktklenod av märket Waterbury, hämtades från USA i början av förra århundradet av farfar. Enligt uppgift emigrerade han 1906 till Gladstone, Mich. men återvände efter 6 år till hemlandet. Jag har försökt göra efterforskningar om hans vistelse i USA men har haft föga framgång. Men klockan finns kvar som en kär tingest på väggen och har hittills troget visat när jag bör gå och lägg mig. Ikväll står tiden stilla och endast mina ögonlock tillkännager att nu är det dags för bingen.