Att ensam dö, vem bryr sig?

En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det.

I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän!

Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med vilket han skall rädda sig ur skulder och armod. Byns odugling Jonas hittas skadad i tjärdalen med krossade ben och alla drar slutsatsen att han genom medvetet illdåd saboterat Nisjs mödosamma arbete och fått tjärdalen att rasa. Nils hette han men kallades Nisj, insjuknar i epilepsi och tror sig möta djävulen som vill honom illa, något som predikanten Blom inte är sen att utnyttja i sin mission. Nisjs sjukdom utlöstes kanske av choken vid synen av sin förstörda tjärdal?

Några bönder bär hem Jonas, även kallad Räven, till hans stuga men gör inte mycket mera än så och överlåter skötseln till grannen Vela (Vendla). De har ju sitt att tänka på och Räven har ju inte varit Guds bästa barn. Vela gör så gott hon kan men Jonas är svårt skadad och drabbas av kallbrand. Han är döende när byns allt-i-allo Petrus får nys om saken och kallar på läkare som konstaterar att Jonas kommer att dö. Det är då läkaren uttrycker sin indignation över byns försummelse att hjälpa Jonas: ”Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord.” – Jonas dog ensam, bara Vela sörjde barnsligt.

I boken och pjäsen finns många händelser som naturligt knyter an till det som sker och ger en breddad bild av livet i en liten by någonstans ”uppåt marka”. Petrus skulder till banken och byns handelsman, en ihjälslagen katt, småflickorna som går till handelsboden för att köpa karameller för sin 10-öring, transport av likkistan till kyrkbyn med diverse komplikationer, byns företagsamma men giriga Albert, Petrus möte med pastorn och deras ”vänskap”. Alla ordvändningar och uttryck, det dialektala som finns i Sara Lidmans bok. ”Kaffi” sade de, samma som i vår dialekt, inte kaffe. Alla målande beskrivningar av byn och vardagslivet. Så som bara Sara Lidman kan skriva.

Bokens handling bäddar för framgång på scen. Något av det märkliga och mäktiga är hur pjäsen framförs. Det är bara kvinnor på scen, trots att ett flertal män ingår i själva handlingen, undantaget för ett par manliga musiker. Scendekoren är sparsam, bara ett trägolv och en vägg. Skådespelarnas kläder ser ut att vara deras egna och inte de tidstypiska man kunde förvänta. Det om är pjäsens styrka är de moraliska frågor som framställs och skådespelarnas prestationer. Med så enkla medel är skådespelarnas förmåga avgörande. Resultatet blev enligt mitt tycke strålande! Enda jag kunde anmärka på var att musiken ibland var lite för högljudd.

De sju kvinnorna på scen spelade alla roller och det gällde att hänga med när scenen förändrades, speciellt som klädseln är i det närmaste densamma. Jag läste boken ifjol och hade därför något i minnet men deras excellenta framställning gjorde att man visste när en ny rollfigur gjorde entré och i vilket sammanhang. Själva Sara Lidman fanns med på scen och spelades av åländska Andrea Björkholm som också spelade doktorn och Efraim. Mycket bra rolltolkning av Sara gjord av Andrea men också Maria Salahs framförande av Petrus var grym.

Pjäsen spelades delvis ute bland publiken. Bl.a. fick vi sjunga psalm 81, ”Herren samla nu oss alla”, när minnesstunden för Jonas skulle hållas. Petrus som var en fryntlig och social person gjorde sin entré genom att gå in i publiken och hälsa än här, än där. Trevligheten själv, man förstod hans person. Han kom naturligtvis i den bänkrad där jag satt. Dock passerade han utan att ta min obetydliga person till besiktning. Tekniken att smidigt ta sig förbi alla sittande personer i stolsraden var imponerande.

Stolsraden, ja, den var Vilhelmina. Mitt sällskap i stolsraden upplyste mig om att i denna rad satt bara folk från Vilhelmina. Och så jag. Hedrande!

Mina tankar fladdrade omkring under pjäsen. Tog intryck, gjorde utflykter, drog slutsatser. I vår by dog nyligen en ensam man, utan anhöriga i byn. Det är kanske inget märkvärdigt, så sker ibland, men hans död och kropp upptäcktes inte förrän flera veckor senare. Ingen trevlig syn kan jag tänka. Sådant förknippas med städer och anonymitet. Men det skedde i vår by där alla känner alla. Någon hade sett en bil som hämtade honom; han var kanske på resa? Men han brukade inte vara på långvariga resor, han var 80+, och till sist tillkallades polis.

Frågan inställer sig hur vi umgås i dagens samhälle. Får alla människor plats, har vi tid för varandra, träffas vi eller sitter vi i TV-soffan, glider vi runt på nätet bland alla kontakter, jobbet tar sin tid? Vem har vi kontakt med? Jag vill på intet sätt dra parallell till Jonas i Tjärdalen men frågan infinner sig osökt: kunde vi i byn gjort annorlunda? Jag tror inte jag är ensam om den frågan. Kanske, kanske inte, det handlar också om ens egen aktivitet och synlighet. Faktum är att har man begränsat socialt nätverk finns risk att man faller genom maskorna och är man gammal, sjuk och ensam är det inte lätt.

Har vi råd och lust att hjälpa de som är utsatta, de som flyr, de ensamma? Nutida, mycket aktuella frågor i samband med flyktingströmmen till Europa. Hur behandlar vi våra medmänniskor, nära eller långt bortifrån? Borde vi stanna upp och fråga hur folk mår, ta oss tid, kasta fram ett skämt? Bara ett hej. Se varandra i ögonen. Vem är värd vår uppmärksamhet? Pjäsen utspelade sig för länge sedan men frågeställningarna är ständigt aktuella.

I boken och i pjäsen finns en mening som etsat sig fast i mitt minne: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Jag skulle vilja modifiera den något: ”Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?

Tjärdalen drar runt i kungariket fram till den 30 november. Carolina Frände regi. Sevärd! Inte heller musiken att förglömma, det är ju en musikteater. För de som har Spotify finns också tre sånger från föreställningen med Jonas Svennem, Iiris Viljanen och Leslie Tay i albumet ”En pelikan på myren – sånger från Tjärdalen” 

Turnéplan finns på Riksteatern hemsida.

tjardalen-umea-2016-09-24
Skådespelarna tackar för sig.

Annonser

2 thoughts on “Att ensam dö, vem bryr sig?”

  1. ””Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?” Mycket relevant fråga. Tyvärr kan nog dock svaren bli annorlunda än de du eller jag tänker oss. Världen är full av slutsatser, ibland de mest häpnadsväckande eller cyniska.

    Gilla

    1. I yttrandefrihetens namn får jag tycka vad jag vill, kan ett svar bli. Även om det är egoistiskt, självupptaget, rasistiskt, hatiskt, oförskämt. Och det utan att skämmas det minsta. Vi har ett strålande exempel på andra sidan Atlanten.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s