Varför läsa om livet på Pysbacka?

Nu i julhelgen har jag läst boken ”Livet på Pysbacka” av Doris Liljeström och jag kan inte låta bli att något berätta om denna bok. Doris föddes i Sundby norr om Nykarleby i början av 1930-talet och växte upp på bondgården Pysbacka. Det är till stor del hennes barn- och ungdomsår som boken handlar om. Hon blev ombedd av sin son att skriva något om redskapen och metoder i  lantbruket den tiden, det blev mera än så. Det blev en hel bok om en flickas uppväxt i Österbotten i tiden före, under och efter andra världskriget.

Mycket av det som hon skriver om har nog många av äldre generationer själva upplevt i en eller annan form. Därför tror jag att vi är många som nickar igenkännande är vi läser hennes berättelser. Visserligen är jag av en yngre årgång men jag hann ändå uppleva något av livet på landet som Doris beskriver det och kunde ofta vid genomläsningen av boken utbrista: just så var det! Det är just dessa aha-upplevelser som ger mig det där lilla extra som gör att läsupplevelsen blir riktigt bra.

Även om boken kanske främst tilltalar äldre läsare med rötter i Österbotten så skulle jag också rekommendera den till dagens ungdomar. Tyvärr har idag den unga generationen föga eller ingen kunskap alls om hur det var förr i världen. De tar idag allt för givet och kan med näppe tänka sig ett liv utan den teknik och de möjligheter som dagens samhälle bjuder. Boken är lättläst och vissa delar kunde jag gott tänka mig passar för högläsning när far- och morföräldrar vill förmedla något av hur det var när de var barn till sina barnbarn.

En sådan bok borde alla skriva ur sitt eget personliga perspektiv. Med denna bok som mall och inspiration tror jag det går lättare att pränta ned sina egna minnen och erfarenheter. Det är ett värdefullt kulturarv som riskerar att förloras om inte de äldre lyckas eller vill skriva om händelser som de varit med om och hur livet tedde sig en gång i tiden. Enbart rubrikerna i boken kan ge impuls till egna berättelser, skrivna eller muntliga. Alla har kanske inte möjlighet att ge ut en bok men även enkla anteckningar och små berättelser är värdefulla.

För att dessa hågkomster skall få sitt fulla värde så borde de också ha mottagare som läser dem. Risken finns alltid att brev, anteckningar och fotografier blir bortslängda när en äldre släkting, som gjort sig mödan att skiva ned något, går bort. Därför tycker jag att ungdomar mera skulle intressera sig för hur det var förr i världen, fråga, dokumentera och hjälpa sina äldre släktingar att berätta.

Det finns många episoder och detaljer i Doris bok som kunde återberättas men jag nöjer mig med några reflektioner och egna tankar.

Även om Doris växte upp under kriget och efterkrigstiden med brist på det mesta i samhället, även om hennes mor blev blind och hennes far fick tuberkulos, så tror jag att Doris var en lycklig flicka. Visserligen fick hon pröva på arbete i tidig ålder, sådant som en liten flicka kunde göra i ett lantbruk, men hon behövde aldrig vara hungrig och glädjen att delta i sysslorna på gården går inte att ta miste på.

I kapitlet om hönsen fick jag själv en påminnelse. Vi hade nämligen en liten hönsfarm på 1960-talet och då köpte vi unghöns från en man i Pedersöre. Namnet på denna man hade jag glömt men så dök namnet upp i denna bok. Axel Knuts tror jag nästan helt säkert att han hette. Jag minns att han kom med sina höns i en Opel farmarbil och han pratade ett för oss barn märkligt tungomål.

I boken tecknas också flera porträtt av personer i hennes närhet. Jag tänker närmast på ”Moster Rosa, ett levande lexikon”, ”Hannes, den tekniskt begåvade” men även hennes mormor och farbror Abbo beskrivs på ett varmt och innerlig sätt.

Till sist vill jag återge en episod om hur annorlunda livet i skolvärlden kunde vara ännu en tid efter kriget. Doris var då 16 år och fick uppdraget att vikariera en lärarinna som var sjuk en vecka. Utan lärarutbildning, bara 16 år men med huvudet på skaft skulle hon ta hand om barn i 7-8 års ålder, något som hon gärna gjorde. Dock blev det en extra prövosam vecka för den unga lärarinnan. Just denna vecka fick skolan besök av flera prominenta personer: tandläkaren med sin sköterska, skolfotografen och inte minst skolinspektören. Skolinspektören var en person som kunde skapa nervositet hos både elever och lärare; det har jag själv minne av. På något sätt klarade Doris av denna vecka som hon beskrev som både händelserik och intressant. – Låt säga att det arrangemanget skulle ordnas idag med all byråkrati och alla formella krav som finns? Jag tror flera än en skulle ruska på huvudet men inget är omöjligt bara man har den rätta inställningen. Det verkar Doris ha haft genom livet.

Allt detta och mycket mera får ni läsa om i ”Livet på Pysbacka”. Köp eller låna boken, men läs den framför allt!

Själv har jag gått vidare i bokhögen och just nu står en ny bekantskap på tur, nämligen Jorge Luis Borges och boken ”Fiktioner og andre fiktioner”. Den blir en utmaning att läsa samtidigt som jag inte hittade den på svenska utan får läsa den danska utgåvan.