Att sväva bland trädtoppar och sova i kyrkstad

Måndag
Morgonpromenaden längs älven i Skellefteå blev långsam och njutbar. Inga andra turister, bara några hurtfriska Skelleftebor som idkade jogging. Efter en stund kom vi till Bonnstan som bestod av gamla stugor som tidigare använts av långväga kyrkobesökare. Härliga hus och en fin miljö.

Dagens stora begivenhet begicks i korgar hängande på lina mellan Mensträsk och Örträsk, världen längsta linbana på 13,5 km. Först visades en gammal film från 1940-talet när linbanan byggdes för transport av malm. Trots att filmen var gammal var den intressant för den berättade om ett arbete som få av dagens människor skulle utföra. I smällkalla vintern byggdes denna bana under stora prövningar, inte minst beroende på kölden, menföre och avsaknad av våra tiders maskiner. Arbetarskyddet var inte heller tillräckligt med dagens mått mätt och skulle ha fått varje nutida myndighetsperson i skrået att svimma.

Färden tog närmare 2 timmar och vi gled fram över ett vackert och vilt Norrland. Längs sjöar, mossar, bäckar, skog och åter skog, höjder och dalar svävade vi fram. Under tiden åt i renstek med potatissallad men någon ren i levande livet såg vi inte. Inte någon björn heller. Jo, på väg till Mensträsk så såg vi faktiskt några renar som betade i närheten av vägen. Tur att de snällt klev ned i diket annars hade de kunnat bli renstek.

Efter linbanan skildes jag från Sister Jane med gemål och medan de begav sig till Björkarnas stad styrde jag kosan mot Vilhelmina via Lycksele.  Där blev jag inkvarterad i Vilhelmina Kyrkstaden.  Det var stugor liknande som vi såg i Skellefteå och med samma tidigare funktion: att härbärgera långväga kyrkobesökare. I Vilhelmina har de gjorts om till vandrarhem. Det var faktiskt en angenäm överraskning att bo en natt i en av dessa stugor. Den moderna tekniken var dock inte ännu intrimmad för TV-bilden såg ut att vara snöig analog och Internet var det sämsta jag använt på länge. TV:n brydde jag mig inte så mycket om men att nätet fungerade så dåligt var en stor irritation. Å andra sidan var tjejen i turistbyrån som lämnade ut nyckeln trevlig och språksam så Vilhelmina får fullt godkänt som turistmål. Gärna hade jag besökt flera av de hantverks- och souvenirbutiker i närheten men de var stängda under de dygnets timmar jag besökte Vilhelmina.

I den sena kvällen besåg jag kyrkan uppe på berget och letade också upp ett sameviste i närheten. Det hade en familj hyrt för visa en österrikisk vän hur man grillar korv i Norden. En björkkvist genom korven hade tydligen inte han sett tidigare. Was is das? Mycket mera än så händer inte en måndagskväll i Vilhelmina i slutet av juli. Jodå, sjön var också vacker men dit ned orkade jag inte gå.

Istället lade jag mig i bingen för att sova. Dock kom jag snabbt underfund med att inte ligga för nära kanten på bädden för då riskerade man att trilla i golvet. Jag sov gott och någon kraschlandning upplevde jag inte under natten.