Skogens poesi

Trots att sommaren är snart förbi så finns det än tillfällen att njuta av solen, ljuset och värmen. T.ex. ikväll var det riktigt varmt och skönt i solskenet vid villan. Annars märker man nog av kylan så fort solen gått ned.

Dagen började med fina dimslöjor över byn som skimrade vackert i den uppstigande solen. Jag tog med mig kameran och knäppte några bilder på samma gång som jag skötte tillsynen av kattorna denna weekend. På kvällskvisten for jag en sväng till villan och fick då för mig att gå till en liten insjö, eller skall vi kalla det träsk, inte långt från villavägen. Korpesbrunnen heter insjön. Korpar har här funnits i alla tider och ordet brunn används ofta för en lite insjö. Exakt den språkliga historien bakom detta vet jag inte men det skulle vara intressant att få veta.

Jag har senaste tid haft mycket inlägg om resor och bilder på saker och ting. Kanske det var därför jag sökte mig till den lilla sjön för att få variation och en liten naturupplevelse. Egentligen finns det många fotomotiv i skogen om man bara ser sig omkring. Det är riktigt fint att vandra omkring och se det man annars inte ser när man är i skogen. Vanligtvis är det mest skogsarbete och bärplockning som distraherar. Skulle man bara ge sig tid att se, lyssna, känna dofter och låta tankarna och fantasin vandra fritt tror jag att man lätt skulle få inspiration av skogen till något kreativt. Inte konstigt att många konstverk, dikter och berättelser finns i den nordiska kulturskatten som handlar om just skogen och dess väsen. Skogens poesi finns där, det gäller bara att se den och förmå sig till att formulera den i ord, toner eller bild.

Jag är en stor beundrare av Dan Anderssons prosa och diktning som ofta handlar om naturen, skogen, märkliga händelser i ödemarken, udda personer, slit och släp för skogens fattiga befolkning den tiden, vidskepelse men också mystik och magiska stunder. Han om någon var en skogens poet. Läs honom och ni får insyn i en tid som var men också det som fortfarande finns. Varför inte ”En landstrykares morgonsång till solen?”

morgondimma
Morgondimman träffas av solens första strålar. Snart är guldslöjan förgången när solen driver den bort.
korpesbrunnen
Korpesbrunnen låg stilla och loj i kvällningen.
korpesbrunnen2
Man kan undra när någon männsika senast satte sin fot på dessa stenar.
korpesbrunnen3
Var det stomen som fällde dessa stammar? Det är nog ganska sällsynt att få se när stormen bryter omkull ett träd.
skogens vägvisare
En vägvisare mitt i skogen men mot vad.
gammstenen
Vem satte den stenen där? Det kan man fråga sig. Ok, det var jag för kanske 20 år sedan och den är fortfarande kvar.
solnedgång
Solnedgång på lördagskvällen.

 

Annonser

11 thoughts on “Skogens poesi”

  1. Vackra bilder! Här, i Jämtland, såg det likadant ut i morse. Dimman låg ganska tät och sedan bröt solen igenom och det bildades slöjor. Älvornas dans enligt gammal tro. Du har rätt om skogen, den ger en slags ro. Jag finner alltid ett lugn när jag är där och om man tar sig tid har den mycket att berätta. Jag har ofta sett gamla boställen, knappt synliga, det kan vara en gammal överväxt husgrund, björkar som växer väldigt tätt där det kan ha varit en odling. Sedan har ju djuren sina stigar och dom lämnar också spår efter sig av diverse slag! Naturen är helande!

    Gilla

    1. Tack! Lustigt att du nämner gamla, nästan försvunna husgrunder som kan finnas i skogen. I våras skrev jag ett annat inlägg som till viss del handlade om en husgrund i skogen här i närheten.
      https://villniles.wordpress.com/2013/05/15/en-fin-kvallsstund-i-skogen/

      Visst är skogen rofylld. Den tiden jag bodde i storstan var det ett sant nöje att komma ut i skogen och bara en enkel tallkotte kunde skänka glädje. Just nu medan jag skriver detta dyker åter morgondimman fram ur mörkret, gråvit, men när solen kommer ändras färgen.

      Gilla

  2. Härliga bilder. Det här med älvdansen har jag alltid tyckt om, det är så vackert så ojoj. Ungefär som norrsken. Helt fascinerande.

    Gilla

    1. Morgondimma som övergår till älvdans, regnbågen, norrskenet, fullmånen, vintergatan …. en oändlig skönhet finns runt oss om vi inte störs av neon och stadens brus.

      Gilla

  3. Jag hade inte sett det inlägget men nu är det läst! När jag kommer till såna ställen i skogen börjar jag fantisera om vilka som bodde där, varför dom bosatte sig just där. Ofta finns det någon liten sjö, bäck eller en kallkälla alldeles intill. Naturligtvis en förutsättning för att bo där. Kallkällvatten – så gott. Nu kan man tycka att det var en bedrift av dessa människor att bygga och bryta ny mark på ett, i alla fall i mitt tycke, ödsligt ställe.

    Gilla

    1. Vi funderade också men svaret är oss än fördolt. Naturliga källor finns det tre stycken av inom några hundra meter. Ja, en bedrift var det att komma till ett avsides ställe för att odla upp mark och skaffa mat både till sig själ och till djuren. Undrar hur många som skulle klara av det idag?

      Gilla

  4. Vackert vackert vackert!
    Den där lilla tjärnen påminner väldigt mycket om en tjärn i närheten av där jag bodde som liten, och som dessutom fick utöva inspiration i mig till ett par scener i det manus jag skrev på då. Visserligen i det fallet en smula mer tillgängligt för folk och fä, eftersom det var nödvändigt för handlingen.
    Undrar just om min barndomstjärn finns kvar!

    Gilla

    1. Inspiration kan finnas i skogen, tjärnen, myren, bäcken. Den finns där, bara att ta upp den för den som förmår uttrycka den.
      Den kanske syns på någon av de kartor som är tillgänglig på nätet? Google Maps är inte alltid den bästa.

      Gilla

      1. Kanske kanske inte! Den var rätt liten redan då, och det var ett tag sedan!
        Men ska minsann kolla sen när jag sätter mig vid datorn. 😀

        Gilla

  5. Min förfader kom från Finland på 1700-talet och köpte mark för ”fem plåtar”. Där byggdes så småningom en hel by upp och hans barn och barnbarn köpte ny mark som blev till nya boplatser. Vilket slit det måste ha varit! Finnarna ansågs som duktiga arbetare och jägare. Jag har släktforskat en del, man kan hitta mycket intressant från gamla dokument!

    Gilla

    1. Det flyttade nog en hel del folk över Bottenhavet den tiden också. Själv har jag bl.a. annat anor från Burman-släkten i Umeå på 1700-talet.

      Dan Andersson hade också anor från dessa s.k. svedjefinnar som nyodlade mark. Detta var i Dalarna. Ett hårt arbete men de var så illa tvungna.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s