In i dimman

Nåja, så dimmigt blev det ändå inte igår morse. Först vid 8-tiden smög en lättare dimma in över skärgården men den blev inte långvarig; redan en timme senare smög den lika försiktigt tillbaka.

Jag tog dock kameran och körde en sväng men fick hålla mig till landsvägen genom skärgården. De mindre sidovägarna lider nu ofta av menföre varför jag ogärna kör där.

Jag hade hoppats på en kombination av solljus och dimma men den stunden blev mycket kortvarig och gav inte mycket i bildväg. Några bilder blev ändå hyfsade så här kommer de!

Dimmigt i Brudsund

Isläget vid Rågholms sundet, Västerö

Längre ut mot Västerö fanns det  ansatser till tidigt vårfiske. Eller en liten kryssning i råken?

Ödsligt vid Stråkaviken när jag tittade ut mot Gloppet.

Här var det inte många båtar i spiltorna. Bara kusins infrusna fiskebåt var sjösatt, eller skall vi säga issatt? Om några veckor är det mera liv här. – Stråkaviken, Österö

Sedan åkte jag tillbaka och då kom solen fram och skingrade snabbt dimman vid Rågholms sundet. Mera dramatiskt än så blev det inte denna dimmorgon men alltid något.

Annonser

Krämpor, sommarlängtan och öl

Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Själv får jag instämma även om mina krämpor är av annat slag.

Stortån har blivit bra, tack och lov. Kvar finns något ömmande i själva fotbladet men det är på bättringsvägen. Idag företog jag en rask promenad, avbrutet av diverse fotograferande, på hela 6 km. Igår blev det 4 km. Gott så!

Däremot har jag drabbats av ryggont i nedre delen av ryggen och delvis i höften. Inget rosenrasande ont men ändå ganska irriterande. Någon snöskottning har jag inte utfört de senaste två dagarna så det kan det inte gärna bero på. En teori jag har är att jag under de två vandringsturer jag företog igår och idag ännu inte går på rätt sätt med höger fot; något som kan påverka ryggen. Jag vet t.ex. när jag jobbade i Saltgruvan så var det viktigt att ha rätt sorts skor, annars kunde jag få ryggont.

Annars var det fint att vara ute idag. Dimmigt redan från morgonkvisten vilket gjorde att jag fick rätt fina bilder med en vacker ljusgul dimma mot öster.

Är det inte lättare att få fina bilder på vintern än på sommaren? Det är nästan så att jag föredrar vinterljuset mera än starkt solljus på sommaren. Visst kan man få bra fotografier även på sommaren men då är det gryning och skymning som bjuder det rätta ljuset.

Jag kan ändå längta mig tillbaka till sommaren samtidigt som minnet ligger kvar av en ganska kylig sommar 2017. Det blev aldrig den där värmeböljan som gjorde att man kunde ligga i skuggan och läppja på något läskande medan man klagade över svett och värme. Och mygg. Till och med myggen frös bort i somras.

I år har vi en riktig vinter även om vi ännu inte drabbats av sträng kyla. Lagom mycket snö och framöver utlovas minusgrader. Kanske det då också blir en fin sommar? I alla fall drömmer jag om att kunna åka ut till villan en solig och het sommardag, mitt på en vardag, sätta mig på verandan, dricka en kall mellanöl och spana ut över fjärden samtidigt som jag lyssnar på skvalradion och tänker på mina f.d. arbetskamrater som strävar på i Saltgruvan med svettigt anlete och bromsar som ilsket surrar runt innan de fulingarna ger ett bett i skinnet. Rent ut sagt, njuta av mitt liv som friherre!

På tal om öl så har jag spanat runt lite i affärerna om det möjligtvis går att få syn på det nya sortiment som vanliga matvaruaffärer fr.o.m. årsskiftet kan erbjuda, nämligen starköl. Det enda jag sett är s.k. lonkero med procenten 5,5. Inte en enda burk eller flaska starköl har jag sett! Å andra sidan har jag inte heller lagt speciellt mycket tid på denna spaning.

Själv kommer jag att hålla mig till mellanöl under sommarens soliga dagar. Vintertid är det sparsamt vad jag dricker öl. Undantaget var Malmgårdens julöl till middagen på julafton. Ett riktigt god julöl, vill jag påstå. Mellanöl, naturligtvis. Skål, nu blir det en mugg te innan sängdags!


Starkölen ingen större succé i butikerna under första försäljningsdagen 

Mera vinterbilder!

Gammel-Ahlnäs hamn med soldimma i sydost
Gamla sjöbodar som ännu hänger med. Några bodar och båthus finns ännu i byn.


 

Perfekt sparkföre!

 

Från rött till gråvitt

Även om vi har haft en fin sommar och en fortsatt fin sensommar så har hösten sig alltmer gjort sig påmind. Mest om morgnarna när jag åker till Saltgruvan. Igår morse när det regnade var det riktigt mörkt när jag gick ut till Brunte för att åka iväg. Andra morgnar har jag mött vackert, rodnande, rosa himmel i nordost. Löven har de senaste dagarna genomgått en färgskiftning när det gröna gradvis ger vika för gult, brunt, orange, kappsäcksbrunt, rött. En rik skala som kommer att utvecklas ännu mera de närmsta veckorna.

I sena kvällen smyger dimman upp ur marken och på några få minuter kan den byta skepnad från ett lätt skimmer till svävande vågor över skog och mark. Söndagskväll stod jag en god stund och tittade på en grå dimma som gled upp från ett kärr och som plötsligt fick sällskap av nästan vita älvor över kalhygget bredvid. Inte konstigt att det diktats och fantiserats mycket om detta skogens väsen. Folktron fick också mycken inspiration från dimman och dess skiftande gestalter. Tjock, grå dimma över havet är kanske inte så lyrisk men skogens ande som ofta skymtar och ibland väller fram mellan träd och mossig sten är något helt annat.

Alla årstider har sin charm när man riktigt tänker efter. Egentligen borde vi vara tacksamma över våra fyra årstider. Även om det finns gråa dagar, både i naturen och i våra liv, så går en dag, en vecka, en årstid svindlande snabbt. Man får försöka fånga stämningarna i naturen och inte bara rusa på i ekorrhjulet.

väg och löv
Lövad väg
nybron
Även längs stränderna syns den annalkande hösten.
långskärssund
Grått men ändå vackert. Långskärssund.
dimma
Här har vi skogens själ för den steg upp ur marken.

Strangers in the night

Jag fick ikväll agera hamnkapten tillsammans med sister Jane som väntade på sin man som hämtat hem deras nyförvärv, en segelbåt från staden Gävle. Färden hade gått bra med en del segling med förliga vindar men också med dimma och motorkörning. Vinden blåser när den vill och vart den vill.

Jag skall inte orda desto mera om båten för sådant känner jag inte till så bra men det var en Monsun 31 fot i gott skick och med originalinredning. Sällskapet som deltog i överfarten lät också nöjda så förhoppningsvis är det ett lyckat köp av en klassisk båt. Bounty heter båten och det lär den få fortsätta med.

Lördagkväll tog de iland på Ulvön och övernattade där i gästhamnen. De fick då uppleva ett Hallelujamoment utan att de kanske visste om det. Åtminstone om man får tro en bloggare som var på plats och som jag läser regelbundet. Hon jobbar som bastuvärdinna där och ser till att bastun på flotten är varm för gästerna. Hon hörde och upplevde denna magiska händelse som hon skrev om i dagens blogginlägg. När septembermörkret sänkte sig över hamnen hörde hon plötsligt en ensam klarinett som spelade ”Strangers in the night” på ett helt underbart sätt. Det var nästan så att hon trodde att hon var med i en svartvit film och kända filmstjärnor skulle göra entré. Jag kan förstå att det var en upplevelse med dessa toner över hamnen.

För henne var det kanske en av sommarens höjdpunkter? Ja, ni får själva läsa på hennes blogg om detta hallelujamoment. Hon skriver på anunschömålet vilket inte är helt lätt att förstå men läs högt så går det bättre. Själv har jag blivit ganska bra på att tyda hennes ord om jag får säga som jag tycker.

Svåger med sällskap hörde också klarinetten och det var en verkligt fin musik som ljöd i lördagskvällen, framförd av en äldre herre.  Självklart hade de innan besökt bastun för inte går de glipp av bastubad när det finns tillgängligt. De är ju seglare från republiken. Kanske det var dem som var Strangers in the night?

Bounty_
Här är de på inkommande efter nämare 300 sjömils färd.

 

Skogens poesi

Trots att sommaren är snart förbi så finns det än tillfällen att njuta av solen, ljuset och värmen. T.ex. ikväll var det riktigt varmt och skönt i solskenet vid villan. Annars märker man nog av kylan så fort solen gått ned.

Dagen började med fina dimslöjor över byn som skimrade vackert i den uppstigande solen. Jag tog med mig kameran och knäppte några bilder på samma gång som jag skötte tillsynen av kattorna denna weekend. På kvällskvisten for jag en sväng till villan och fick då för mig att gå till en liten insjö, eller skall vi kalla det träsk, inte långt från villavägen. Korpesbrunnen heter insjön. Korpar har här funnits i alla tider och ordet brunn används ofta för en lite insjö. Exakt den språkliga historien bakom detta vet jag inte men det skulle vara intressant att få veta.

Jag har senaste tid haft mycket inlägg om resor och bilder på saker och ting. Kanske det var därför jag sökte mig till den lilla sjön för att få variation och en liten naturupplevelse. Egentligen finns det många fotomotiv i skogen om man bara ser sig omkring. Det är riktigt fint att vandra omkring och se det man annars inte ser när man är i skogen. Vanligtvis är det mest skogsarbete och bärplockning som distraherar. Skulle man bara ge sig tid att se, lyssna, känna dofter och låta tankarna och fantasin vandra fritt tror jag att man lätt skulle få inspiration av skogen till något kreativt. Inte konstigt att många konstverk, dikter och berättelser finns i den nordiska kulturskatten som handlar om just skogen och dess väsen. Skogens poesi finns där, det gäller bara att se den och förmå sig till att formulera den i ord, toner eller bild.

Jag är en stor beundrare av Dan Anderssons prosa och diktning som ofta handlar om naturen, skogen, märkliga händelser i ödemarken, udda personer, slit och släp för skogens fattiga befolkning den tiden, vidskepelse men också mystik och magiska stunder. Han om någon var en skogens poet. Läs honom och ni får insyn i en tid som var men också det som fortfarande finns. Varför inte ”En landstrykares morgonsång till solen?”

morgondimma
Morgondimman träffas av solens första strålar. Snart är guldslöjan förgången när solen driver den bort.
korpesbrunnen
Korpesbrunnen låg stilla och loj i kvällningen.
korpesbrunnen2
Man kan undra när någon männsika senast satte sin fot på dessa stenar.
korpesbrunnen3
Var det stomen som fällde dessa stammar? Det är nog ganska sällsynt att få se när stormen bryter omkull ett träd.
skogens vägvisare
En vägvisare mitt i skogen men mot vad.
gammstenen
Vem satte den stenen där? Det kan man fråga sig. Ok, det var jag för kanske 20 år sedan och den är fortfarande kvar.
solnedgång
Solnedgång på lördagskvällen.

 

En riktig rökare

Jag låg på stadig kurs på pulsådern genom landskapet bakom en bil med passlig fart. Frid och fröjd tills jag kände en konstig lukt. Min första tanke var att Brunte fått dålig mage, bränt gummi som det luktade. Jag var benägen att stanna till och kolla vad som var på färde under huven.

Innan jag hann inleda denna manöver förstod jag att det var framförvarande ekipage som hade problem. Sjok med blå rök började plötsligt välla fram med jämna mellanrum för att till sist lämna en jämn, blå dimma längs pulsådern. Efter 10 km blev röken ljusgrå och tätare. Nästan så att man inte alls låg bilen framför trots att jag låg mindre än 100 meter bakom. Som en lokal dimbank susade den fram genom provinsen.  Jag väntade på att vilken minut som helst skulle bilen ge upp och stanna vid vägrenen, men icke. Den körde på i god fart ända fram till statens utställda spargris vid Botniahallen. Där svängde den till höger och försvann. Odören försvann också, det var jag glad för.  Jag gissar på att någon packning i motorn pajat men det bekymrade inte föraren det minsta. En riktig rökare som tog en rövare.

Detta fick mig att tänka på andra rökare i dubbel bemärkelse. För ett antal år sedan vaknade jag tidigt en söndagsmorgon vid fyra- femtiden. En fin morgon och jag beslöt mig för att ta time out från sovandet. Plötsligt såg jag två bilar sakta vaggade fram på en liten ängsväg mitt i byn, en väg som inte alls är lämpad för personbilar. Men sakta körde de på utan att fastna i något hål eller hänga sig på någon tuva. Märkligt att de båda bilarna klarade sig fram till landsvägen och kunde svänga mularna åt mitt håll. De satte fart och nyfiken som jag var stack jag ut huvudet vid ytterdörren för att se vem som var så dumdristig att köra bil på den obefintliga ängsvägen en tidig söndagsmorgon. Döm om min förvåning när de passerade min stuga och det rök någonting fruktansvärt kring de båda bilarna. Hela backen låg insvept i ett rökmoln när de passerat. Vem det var kunde jag inte se.

Ryktet förtäljde senare att det var ett gäng rökare som den tiden bodde i byn som var på utflykt. Kanske dimman också hängde tung i bilarna, vad vet jag, men den yttre rökridån orsakades av nödbloss som hölls ut genom fönstren på bilarna medan de gasade på genom byn.

Det närmste jag kommer sådant rykande är när spisen strejkar och röken inte vill dra ut genom skorstenen. Det brukar hända på hösten när jag startar eldningen efter sommarens uppehåll. Med lite övertalning brukar skorstenen ändå till slut dra en suck och låta röken gå rätt väg. Någon enstaka gång har jag glömt att öppna spjället när jag tänt eld i spisen och sedan gått ut på annat ärende en kort stund. Då är det minsann inte roligt att öppna dörren och träda in i rökens rike. Vädring blir det men det är inte heller bra när det är kallt ute på vintern. Som tur är, är jag ingen vanerökare, inte ens en feströkare, vare sig det gäller Nortti, gräs eller rykande spis.

Där någonstans finns en bil i dimman
Betydligt roligare var det när denna pärla, troligen en Opel Olympia från 1960-talet, dök upp vid min sida