Allehanda

Tänk så det kan gå när skorna inte är på

Trots att jag igår var på marknad och inte råkade i slagsmål, som Bulten i Bo brukade göra (episod i Emil i Lönneberga), inte blev rånad i Amsterdams glädjekvarter eller råkade ut för älgkollision under mina 1700 kilometer långa bilfärd genom Norrland så klarade jag mig inte utan blåtira denna sommar.

Sistlidna natt gjorde jag ett besök på toaletten. Morgonen närmade sig och jag tyckte inte jag behövde tända belysningen trots att det ännu var ganska mörkt ute. Ni vet, man kan ju sin bostad utan och innan. Tyvärr råkade jag trampa på en av mina träskor som låg och vilade på en matta. Alldeles på kanten steg jag, skon kantrade och jag med den. Jag föll framåt och trots att jag lyckades dämpa fallet så slog jag naturligtvis huvudet i armstödet på en av mina stolar vid köksbordet. Rakt på vänster öga som fick sig en smäll. Det var ingen kraftig smocka och jag reflekterade egentligen inte över det för förutom att träskon fick sig en rejäl åthutning. När jag vaknade på morgonen så kände jag en lätt svullnad kring ögat och visst; begynnelsen till en vacker blå ton hade infunnit sig. Inget stort men likväl föga klädsamt.

Frågan är nu om jag skall använda puder eller maskara för att dölja fadäsen eller borde jag likt Moshe Dayan placera svart lapp över ögat till det värsta är över?

Vad lära vi av detta? Jo, att träskor skall alltid vara på fötterna annars kan de ställa till med stort förtret.

lapplisa
Lapp-Lisa (Anna-Lisa Öst) i Vilhelmina var snäll och slog mig inte med sin gitarr. Ingen blåtira.
amsterdam by night
Trånga gator och gränder i Amsterdam på sena kvällen men ings skurkar syntes till. Ingen blåtira.
juthbackamarknad 2013
Mycket folk på marknaden men ingen ville mucka gräl. Ingen blåtira.
träskor
Men dom här gav mig blåtira med hjälp av en stol. Två mot en, inte just.

9 kommentarer

  • lagottocattleya

    Gilla kan man ju inte göra…kommentera känns bättre. Jag tycker absolut att du ska ha ögonlapp. Tänk så många frågor och sympatiyttringar du skulle få…jag tror fler än om du visar blåtiran.
    Numera kan jag tyvärr inte använda tofflor – vilka annars är förträffliga don. Själv har jag vuxit upp i dem. Tofflorna. Min alltmer ömmande hallux valgus har slutligen satt stopp för mina kära don. Jag har ställt dem på ett säkert ställe nu, men skulle tidigare ha kunnat råka illa ut precis som du.

    • PJN

      Kommentera är bra! Jag har för mig att det finns en ögonlapp någonstans men att hitta den nu är inte helt lätt.
      Träskor bör nog ställas undan helt när de inte används. Jag har snubblat på dem tidigare men inte så illa som denna gång. Nå, det är ingen katastrof, det går nog om tills jag gifter mig.

  • Erik Forsling

    Lustigt att du nämner Emil i Lönneberga redan på första raden, just när jag publicerat ett inlägg på Glömda ord (under dagens ord ”tabelras) och där blandat in den gode busgossen!!! Det är helt omöjligt att du skulle ha hunnit läsa mitt inlägg innan du skrev ditt!

    Två blåtiror har jag haft i mitt liv, inte heller i mitt fall som resultatet av några kraftmätningar kämpar emellan. Jag slåss överhuvudtaget inte, och har aldrig heller behövt. Första gången hade jag varit ute och cyklat, så att säga. En soloprestation. Glasögonen förlorade jag också. Skavanken var dock ganska blygsam, men lika fjompigt som du nu resonerar resonerade undertecknad vid det tillfället. Så jag uppsökte jag kära K.s mascaralåda. Utan erfarenhet av kosmetikakonstens mysterier lyckades jag ganska väl.

    Vid den tiden arbetade jag heltid natt inom vården. Mörkt och dämpat. Bara två eller tre personer i tjänst på avdelningen. ”Det här borde gå bra”. Men den uppmärksamma sjuksköterskan såg det omgående. Klang och jubel. Så kamouflagekonsten är väl inte min bransch! Och alla förklaringar kändes bara icke trovärdiga.

    Andra ögat minns jag inte riktigt, men jag tror att det helt enkelt började med någon slags tjurig vagel vid ögat, och ett fingerpillande runt det ömma. Det resulterade småningom i något lite mer storstilat, men inte dramatiskt. Svart. Nu struntade jag i det hela, men försökte vara lite off side, i möjligaste mån. Folk tror ju oftast i alla fall inte på några förklaringar, tänkte jag resignerat.

    Mitt tredje blåöga väntar jag ännu på, och oavsett dess orsak tänker jag bära det med högburet huvud – och utan försök till förklaringar!

    Eller så säger jag helt enkelt som vår plutonskapten vid dåvarande luftvärnsregementet i Sundsvall, när vissa i ledet raljerande ställde frågor den där morgonen när han stod där inför oss med sin vanprydnad i ansiktet: ”Jag hann inte gardera mig”. Punkt slut. Lite saktmodigt och sävligt uttryckte han sig oftast.

    Sedan kan man kanske kosta på sig ett tillägg i stil med: ”Ja visst, jag fick den här lilla kosmetiska defekten, men – fan – du/ni skulle ha sett hur den andre ser ut”! Eller kanske rentav de där tre/fyra andra. Mucho macho.

    Lägg nu inte någon stor tankemöda på den där lilla blamagen! Men jag vet hur det känns när man inte ens kan skryta upp sig med att ha deltagit i ett rejält råkurr

    • PJN

      Jag tror de flesta fått blåöga någon gång, vissa oftare, andra mera sällan. Ibland självförvållat, ibland av ren otur. Ibland efter devisen ”Arg katt får rivet skinn”. Jag undrar om inte detta är mitt första riktiga. Jag kan inte dra mig till minnes att jag tidigare skulle haft denna ”prydnad”.

      Nåja, det är inte den värsta sorten ändå.

    • PJN

      Minns vad du sade, aja, baja. Men träskor skall va på fötterna, kanske t.o.m. när man sover. 😉
      Det värsta som kan hända är att stuka fotleden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *