Vilken tur att det blåser
Ibland kan det underbara finnas i det nära och lilla.
Visst kan man resa jorden runt, se städer, höra bruset från metropoler, köpa sig lyx, begapa människans finurlighet och ynklighet. Det är ju det jag nyligen gjort. Nåja, det där med lyx kanske inte omfattar mitt resande mera än att jag bodde lyxigt, åtminstone med mina mått mätt.
Men ofta finner man också det storslagna och njutbara i närheten, bland vänner, i naturen runt hörnet. Inte minst nu på hösten med färger och starka vindar. Vilken tur att det blåser!
Visst var Iguazu-fallen storslagna, en naturens uppvisning av skönhet och kraft. Rekommenderas varmt! Resans höjdpunkt. Men även en annan händelse från denna del av resan kommer att finnas i mitt minne. En liten händelse, en bagatell skulle säkert många säga.
På bussen mellan flyget, som landat på flygplatsen för inrikesflyg i Buenos Aires (Aeroparque Jorge Newbery), och terminalen, satt jag några få minuter bredvid en mamma med en lite bebis i famnen. Kanske någon enstaka månad gammal. In kom också en annan mamma med två flickor i släptåg. De blev ståendes för alla platser var upptagna. Den ena flickan var 9-10 år, hennes syster kanske 6 år. Den yngre flickan hade i sin famn en docka, också en bebis, nästan lika stor som den riktiga. Hon fick syn på mamman med bebisen som satt bredvid mig och som hon sken upp. Hon puttade i sin mamma och visade, viskade och tittade. Hon tittade på bebisen, sin egen docka, tittade igen och jämförde. Hon rättade sin dockas ställning enligt den som kvinnan bredvid mig hade för sitt barn. Så vackra ögon denna lilla flicka hade. De riktigt strålade, de visade hänförelse, glädje. Jag önskar att jag kunnat fånga dessa ögon med min kamera, bara en kort sekund. Hade jag lyckats hade det blivit ett foto jämförbart med de bästa från Iguazu-fallen. Tänk så lite som behövs för att kunna se livets skönhet, även i det lilla och vardagliga.
Man kan också höra det vackra; klingande toner från metall som sakta tonar bort i natten mot en stjärnströdd himmel.
Min båda systrar, Jane som jag kallar dem, hade ordnat en liten träff igår kväll hemma hos nästgårds Jane. God mat, köttet var minst lika mört som i Argentina, vin, tårta, skål i champagne, vacker orkidé. Samtal om resor, segling (tur att det blåser), det som hänt i byn, skogsbruk, jobbet, mera resor, Urkult. Enkelt och utan kalasets snarvel. Det var som en liten födelsedagsfest för mig även om jag inte annars firade. Bara oss syskon med äkta hälft närvarande.
De hade också köpt en present till mig som jag bara måste få berätta om. För någon tid sedan råkade jag nämna att jag var förtjust i vindspel. Ni vet en sådan där anordning med stavar i olika längd upphängde i cirkel och med en platta eller kula i mitten som med vindens hjälp slår mot stavarna och frambringar vackra toner. Jag hade hittat ett vindspel på nätet som jag tyckte mycket om, Bells of Paradise från Woodstock Chimes i USA. Man kunde också höra hur det lät på nätet och jag tyckte mycket om den långa efterklangen.
Denna vink hade de snappat upp och beställt vindspelet som gåva till mig. Så glad jag blev, en av de bästa gåvor jag någonsin fått. Tänk så lite som behövs för att höra det vackra: vackra metallrör och vinden. Tur att det blåser.
När jag kom hem hängde jag genast upp vindspelet på farstubron. Tur att det blåste för vackra toner svävade snart ut över backen. Ibland som tonvirvlar, ibland stilla klingande toner som sakta dog ut och just som jag tänkte att nu är det tyst så kom åter en ton, så tyst att jag knappt hörde den.
Den sena kvällen var mörk men lystes svagt upp av vintergatan som strålade ned mot mig från den oändliga rymden. Jag stod en lång stund och bara lyssnade och tittade. Så vackert, så rogivande. Det var då jag tänkte på hur litet som behövs för att uppskatta livet. Ett par vackra ögon, samkväm tillsammans med vänner eller nära anhöriga, att man kan se vintergatan, klingande toner i septembernatt. Vilken tur att det blåste, lagom.
Jag laddade upp en kort video på YouTube för att ni skall få se och höra just mina Bells of Paradise.
[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=W8njZoLWfXE&feature=youtu.be]
Du kanske också gillar
10 kommentarer
Syster Yster d.y.
Roligt att du gillade klockspelet. Också dina ögon glittrade av förtjusning när du kollade på spelet där ute.
PJ
Åh, säger du det? 😉
kicki53
Trevligt! Man ska ta vara på samvaron med de egna medan tid är, precis som ni gjorde.
PJ
Förvisso, det var en fin kväll. Inget märkvärdigt men maten och tårtan hade mina systrar lyckats med. Resten stod vi själva för, var och en på sitt vis.
annepauline
En fantastisk resa har du gjort. Visst är det roligt och intressant att se främmande vyer. Men hur som helst: Borta bra men hemma bäst. Vindspelet låter väldigt trevligt. Jag blir ju sugen på att köpa ett jag med.
PJ
Ja, det är bara att slå till. Just Woodstock Chimes vindspel hittade jag inte någonstans i närheten men i England finns ett företag som säljer på nätet.
Josefin
Vilket fint ljud, men jag tänker på skräckfilmer så jag hade inte vågat haft nån 😉
PJ
Oj, skräckfilm? Själv tänker jag på något österländskt, lite harmoniskt.
Erik Forsling
Gratulerar till en gåva som du blev så glad över. Jag är också själv mycket svag för vindspel, och deras inte alltför högljudda, men mycket suggestiva slumpmässiga tonval. Jag har aldrig ägt något själv. Det är olika grannar som stått för örongodiset.
De vindspel jag tänker på har varit asiatiska, tror jag, med rör av bambu. Ditt amerikanska verkar vara med metallrör – det såväl låter som ser så ut. Visserligen får jag också en känsla av glasklang.
Gratulerar också om det nu var så att du faktiskt hade födelsedag. Men du är ännu en ung man.
PJ
Jodå, jag fyllde år. Visst, man är inte äldre än man gör sig.
Metallrör, ja det är det. Det är den långa efterklangen som jag gillar. Den får vara ute när det blåser, annars har jag den mest inne, speciellt när jag är borta. Man vet ju aldrig.