1001
Förra inlägget var nummer 1000 på WordPress. Detta är således 1001. Till detta kommer 4159 kommentarer av vilka jag står för merparten eftersom jag besvarar de flesta kommentarer. Kicki53 och den gode Erik ligger på första och andra plats. Gott så, det är alltid roligt att få kommentarer. Av mitt utrymme på WP, 3 GB, har jag använt 23 %. Jag har bloggat här sedan maj 2010 vilket gör att om jag fortsätter med samma takt som har jag gjort hittills kommer jag att kunna blogga ytterligare 13,5 år med samma tillgängliga utrymme. Det blir en ansenlig mängd text för att inte tala om alla bilder. 1758 bilder har publicerats och de flesta torde vara helt vanliga bilder. Sällan förekommer dubbletter.
En annan sak. Tänk vad mycket tid jag lagt på bloggen. Att skriva ett inlägg kan ibland ta en god stund, beroende på innehållet. Tänk om jag istället använt den tiden till annat, t.ex. att sova. Ofta skriver jag mina inlägg sent på kvällen och därför blir mitt sömnkonto lidande. Detta inlägg är dock skrivet på eftermiddagen för ikväll skall jag på fest!
Du kanske också gillar
9 kommentarer
Leya
Grattis till tusen…en!
PJ
Tusen och en blogg, skulle jag också kunnat skriva. Tack!
Erik Forsling
Grattis säger också jag, men fr.a.: hoppas att du hade en trevlig fest!
Min egen kväll har för länge sedan gått över i natt, och jag lyssnar på repriser av Eric Schüldts ”Lördagsmorgon i P2”. Just nu ”I fullmånens sken”. Det sista, innan han lämnar över stafettpinnen för en tid. Han är en förnämlig berättare, med gedigen kunskap och exklusiv musiksmak – enligt mig då. Han har bl.a. haft ett litet sibeliustema under en liten del av respektive sex program, där då också den finländska historien speglas i fragment.
Av hans senaste svit på sex lördagsprogram, á tre timmar styck, är det nu bara tre som ännu, av upphovsrättsliga skäl, ligger kvar för lyssning. Och jag kör dem alla tre i rad ikväll – nio timmar lördagsmorgon på fredagskvällen/förnatten. Mer än ett ordinärt arbetspass, men så njutbart.
Jag tog ett mycket välbehövligt badkarsbad, med avslutande skrubbning och hårvård under tonerna till del två, ”En mild höst”, men fr.a. nedsänkt i karet med en av mina riktiga favoritförfattares böcker. Nina B.s ”Enstörig”. Såvitt jag vet hennes senast utgivna i svensk översättning. Samma lilla svenska bokförlag som årets nobelpristagare i litteratur också är översatt och utgiven på. Det var ett tag sedan jag köpte den, men tiden går.
Nina B. – fransk-algeriska. Hennes personligheter fångar mig, lika kraftfulla som svaga i berättelserna – och hon är explicit i sitt språk. Eller, … det är nog inte alls hennes språk som är explicit, det kan snarare ofta vara dunkelt, eller bara antydande. Det är känslorna man som läsare får som kan ge tydliga, eller antydda, bilder. Mycket av det hon skriver kan bara tolkas i betraktarens öga. Väldigt ofta har läsningen känts som att få ett rejält kok stryk. Stryk som inte berör mig egentligen, inte min lekamen, men något starkt som landar i mitt mellangärde. Något som egentligen handlar om andra. Något som drabbar mig, som något slags vittne till berättelserna. Det känns ofta starkt.
Trots att jag är en person som läser sakta, kan jag ofta ”speedas” av hennes språk – och det är nog där effekten ligger. Men, hon har också skrivit väldigt lågmälda betraktelser. Men ett kok stryk känner jag ändå oftast i min mage. Och då är det bra litteratur i min mening. Eller så kryper man ner i badkaret med Bill och Ben.
Skrönorna om texasgossarna är faktiskt skapade av en australiensisk författare. Första boken publicerades i Australien under mitt födelseår. I Sverige drog det igång 1962, och få är väl de av oss äldre som inte skådat åtminstone ett par av dessa pocketböcker i original. Smaken är olika. Rätt och fel är malplacerat vad gäller litterära upplevelser. Det handlar om just upplevelser. Jag gillar också western, men på bio.
Nina B. Jag lär mig aldrig uttala hennes familjenamn, Bouraoui, trots att jag bett min franskspråkiga sonhustru om uttalshjälp. Eller så vill jag inte kunna. Nina B. är så inarbetat. Jag har läst merparten av hennes till svenska översatta böcker, och även om det, som sagt, väldigt ofta känns som att få en rejäl omgång stryk, så är det ett kok stryk som jag ofta läntar efter att få uppleva igen.
Favoritboken är ”Pojkflickan”. Den har jag läst många gånger. Liten och tunn är flickan, liten och tunn är boken – men så stark.
Det är f.ö. inte många timmar kvar nu, tills Erics efterträdare/kollega tar över lördagsmorgonen. Och jag orkar inte korrekturläsa, men det spelar ingen roll om man hinner det. Det finns alltid fel. Jag är ingen skärmskrivare.
PJ
Tack, tack. Jodå festen var fin och jag kom också hem i kristlig tid. Ett villkor för min medverkan.
Vad jag kan förstå har P2 en trogen lyssnare i dig, av alla tips och recensioner att döma. Många fina program finns på den kanalen, program som för länge sedan hade varit bortsorterade i kommersiell radio. Själv lyssnar jag mest på P2 Världen.
Ditt val av läsvärt verkar vara högst varierande. Allt från Nina B till Bill och Ben. Nina B. har jag inte läst, inte ens hört talas om men kan kanske vara värd en närmare bekantskap. Bill och Ben läste jag däremot flitigt allt vad jag kom över i skolåldern. Även Bill och Bull, fast det var nog de första skolåren. Förresten intressanta personligheter, Bill och Bull. Jag menar som de notoriska ja-sägare de är till Måns elakheter men samtidigt enfaldigt dumma. Kan idag jämföras med många människor som utan betänklighet, medvetet eller omedvetet, instämmer i elakheter, rasism, mobbing.
Erik Forsling
Någon storkonsument av Bill och Ben har jag aldrig varit, men har ibland tänkt att försöka hitta några exemplar för ett par kronor på någon loppmarknad. Vad gäller Bill, Bull och det övriga kattgänget har jag minnen från vuxen ålder också. Intressant att du tog upp det där med intressanta personligheter. Det startade en tankekedja. Det är trevligt med inspiratörer. Ditt fel att det blev långt. Jag är alltid oskyldig.
Uppsala är ju Pelle Svanslös hemstad, det var också här som Gösta Knutsson uppfann honom – även om Pelle egentligen var en lantis. Det var på en bondgård han fick sin svans avbiten av en råtta, innan han adopterades av en stadsfamilj. Och redan här finns egentligen utanförskapets rot och källa. En immigrant, en invandrare, en med avvikande utseende.
I Uppsala ordnades tidigare guidade pellesvanslösvandringar, för fr.a. barnfamiljer, i de gamla kvarteren runt Övre Slottsgatan. Jag vet inte hur man gör numera, men Uppsala försöker väl fortfarande dra in några kronor via den där katten, som lär vara herr Knutson själv. Under en period på 90-talet beslutade man att ha filmvisning i anslutning till promenaderna. Som biografmaskinist fick jag nöjet att under ett par säsonger visa svanslösa filmer på den pietetsfullt renoverade Slottsbiografen på Nedre Slottsgatan, med sina jugendlampor i salongens tak. http://www.slottsbio.com/ .
Den första säsongen var det just den tecknade filmen ”Pelle Svanslös”, från 1981, som projicerades. Och här återknyter jag äntligen till dig, och dina ord om Bill och Bull. Det är riktigt otrevligt, inte minst med dagens osympatiska perspektiv i realtid. Känns som att dina påminnelser fick mig att inse hur mycket bättre den här filmen är, än vad jag insåg när jag stod där i maskinrummet för några decennier sedan. Men tiderna var annorlunda då. Mindre svartvita.
Ett tag kunde jag stora delar av filmens repliker utantill. Något jag aldrig ville missa, och som ännu sitter fast i mitt huvud, var Måns, när han som en ren fascistledare agiterar ”massorna” för att kasta ut utbölingarna, inte minst de utan svans. Måns dessutom med Ernst Hugo Järegårds röst och intonation. Ondare kan man inte bli. ”Jag ser en skoooog av tassar”, konstaterar han tillfredsställt vid omröstningen.
Bill och Bull håller alltid fjäskande med honom, men är för korkade för att göra det bra. I vår sköna nya värld lever Bill och Bull fortfarande. Den övriga kattpöbeln är som folk är mest, mycket lättledd. När elakingen drar upp sina planer jublar de åt Ledaren, när Pelle klår honom jublar de åt underdogen.
Något annat som anordnades i Uppsala var det s.k. ”bollhusmötet” 1939 – en ren skamfläck i Uppsalas moderna historia. Och det är här jag än en gång ser Måns framför mig. De flesta, om inte rentav alla, av Knutsons kattkaraktärer lär ha haft sina förebilder bland samtida uppsalaprofiler i levande livet – förutom Måns. Han lär representera den rena ondskan. Jag kan ha fel.
Jag kopplade på hjärnan och insåg att det finns något som kallas YouTube. Där fann jag filmen i sin helhet, med den obetalbara scenen. Den som känner till sitt Uppsala inser att scenen inleds med en nattbild av ”Svettis”, som är associerat med just bollhuset. Och är det inte just bollhuset Måns nämner redan i inledningen av sitt anförande? Scenen kommer 1:06:30 in i nedanstående länk. Den är mycket väl värd att se. Tidlös. Och Ernst Hugo. Mitt hjärta blir alltid varmt när jag tänker på denne framlidne mästare.
https://www.youtube.com/watch?v=-9KT_HapkgI – Pelle Svanslös (bl.a), ca. 1:15, med störningar i slutscenerna.
En dimension som tillkommit, och som jag insett först nu, är Pelles redan initiala utanförskap. Det är bra med inspiratörer. Han är avvikande till det yttre, men han och hans familj splittras också. De förvisas från sin hembygd av av bondgårdens förvaltare, eller vem nu den halvt uniformerade diktatorn i ljusbruna byxor och mörkbruna stövlar är. Han med ridspö. Han som man bara kan skåda upp till knähöjd. Tur att den godhjärtade mjölkbonden också är en godhjärtad flyktingsmugglare. Tja, … det om det.
Du nämnde också Nina B. Här vidarebefordrar jag en recension av ”Enstörig”. På bilden har jag nyfiket, men förgäves, försökt lista ut hennes ögonfärg. Jag tror att den kan betecknas med samma term som min egen, melerad, men jag har mindre brunt än hon.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/oemotstandlig-enstoring_7759326.svd
När jag nu blandat in Nina B., och ändå kommer att hamna i karantänen, kan jag lika väl också skicka en recension av ”Pojkflickan”, den bok jag läste först, en favoritbok, och som jag läst flera gånger. I de här två artiklarna kan du, om du väljer att ta del av dem få en glimt av vem hon är. Du skrev att du inte visste det.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/sinnlig-fransk-algeriskroman-om-jakten-pa-helhet_29949.svd
Om du undrar varför jag varit inne en så ohyggligt lång tid på din sida – antar att du kan se det (jag vet inte hur det funkar) – så beror det på att jag snöade in på en massa projekt.Men nu är jag tillbaka och avslutar här.
Apropå ingenting. När jag lyssnade på senaste SR P1 ”Språket” fick jag reda på att det också sänds i Finland. YLE, Radio Vega – som du tidigare skrivit om – och som jag är dålig att lyssna på, eftersom jag uppfattat det som att man utrikes enbart kan lyssna i realtid…
Om du tycker att jag är för långrandig får du skylla dig själv! Det var dina ord om Bill och Bull som drog igång tankekarusellen.
PJ
Vet du vad? Jag såg hel Pelle Svanslös-filmen. Dels är den välgjord men också för att försöka hitta paralleller till dagens situation på många håll i Norden. Och visst finns de där. Du har redan i din kommentar fint redogjort för detta varför jag anser mig inte behöva upprepa detta. En detalj bara. Någonstans i filmen är det dans till en finsk kattorkester, Musta kissa (Svarta katten). Det var en liten överraskning.
Bollhusmötet är nytt för mig men det finns att läsa en hel del på nätet om detta. Här var det jag som snöade in en god stund för att läsa om detta möte som fick återverkningar i hela landet.
Nina B är kanske värt ett framtida Nobelpris i litteratur? Vem vet? Att hon verkar vara en stor författare är klart. Bl.a. hittade jag följande citat från världlitteratur.se
”Hon studerade sedan juridik och filosofi på universitet i Paris. La Voyeuse interdite, hennes första bok, började hon skriva som 19-åring och avslutade den vid 23. Hon skickade in manuskriptet till det stora förlaget Gallimard, som hörde de av sig efter bara tre dagar. De gav ut hennes bok och den blev en succé, fick pris och sålde 140.000 ex.”
Erik Forsling
Sedan har vi Bollhuseden också, men det är franska revolutionen det – 1789. Bollhustilldragelser verkar inträffa sista året under ett decennium. Om man nu ska vara så kvasivetenskaplig att man drar slutsatser från två exempel.
Erik Forsling
Kul att du såg hela filmen!
Du ska veta att jag tänkte på dig, då när jag återupplevde hela filmen, och lyssnade till kattorkestern. Trots att du är svenskspråkig. Du gillar ju också tango, såvitt jag minns från tidigare. Jag visste vad namnet betydde, nästan, för jag hade fantiserat fram att det skulle vara ”Svarta katterna”. ”Musta” är ett väl inarbetat ord hos mig, och det dyker upp än här än där. Nu kommer jag bara på svartpeppar, mustapippuri.
PJ
För att ytterligare förkovra dig i finska språket så vill jag upplysa om att lägger man till ett t i slutet av ordet så får man pluralis. Svarta katterna hade då blivit Mustat kissat. Lägg därtill ett i i slutet av många svenska ord så får du motsvarande finska ord. T.ex. hiss = hissi.