Upp ur jorden!
Kvällen har varit fin, fåglarna höll konsert med många stämmor och läten. Temperaturen har varit behaglig. Tyvärr fastnade jag i en liten hög med papper som måste läsas och diverse sökjobb på nätet efter blanketter men när det var klart tog jag mig för att baxa stenen ur gräsmattan.
Den var inte så stor men den stod stadigt i leran och jag ville inte skita ned mig för mycket så det fordrade lite tålamod. Till sist fick dock upp den och nu har jag ett hinder mindre inför kommande gräsklippningssäsong.
Samtidigt fick jag en funderare över våra förfäder som baxat och bråkat med stenar, stora som små, för att röja åker och äng, vägar och diken i sitt anletes svett. Oftast utan maskinell hjälp. Säkert kände de förnöjsamhet när det fått ytterligare en bit åker eller äng att nyttja genom sitt slit. Idag är många av dessa skogsägor åter bevuxna med skog. Jag undrar vad de skulle säga om de såg vad som hänt med deras livsverk?
Du kanske också gillar
0 kommentarer
Erik Forsling
Trevlig fortsatt valborgshelg och Första Maj, och jag gratulerar till stenbrytningen. Min egen historia om dito ligger latent när jag ser din bild. Själv har jag också tänkt på alla dessa stenar som bröts upp ur kärr och potentiella åkermarker, inte minst i stenriket Småland, men även i andra delar av landet. Alla dessa stenar som utgör grunden för våra stenmurar runtom i riket. Inte minst runt kyrkogårdar. Och jag tänker fr.a. på första delen av Linnas torpartrilog, på svenska, ”Högt över Saarijärvis moar”, när Jussi bröt upp och dikade kärret till åkermark. ” I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.” Inledningsraden.
Men jag associerar också till en novell av Torgny Lindgren. En gång skrev du att du då läste hans ”Berättelserna”. Jag förutskickade hemlighetsfullt att jag hade en absolut favorit i den boken. En lika vacker som tragisk favorit. Det skulle bli en senare avstämning, tänkte jag – men glömde bort det med tiden. Temat är inte stenupptagning utan stubbrytning, en aktivitet i samma anda. Markberedande. Så nu vet du. Den lika kärleksfullt vackra, som kärva och tragiska historien om stubbrytaren som i ett ögonblick av kärleksfull ouppmärksamhet slog bakut.
PJ
Tack det samma!
Min kamp med stenen är långt ifrån det slit som både Jussi och Jakob i dina litterära hänvisningar utstod. Likväl fick jag en aning om hur arbetsamt sten- och stubbröjning tedde sig för våra förfäder när de röjde ny mark. Det handlar också om teknik och känslan av seger när stenen är ur jorden. Fast Jakobs öde var inte så segerrikt ändå. Vem som vann till slut är svårt att säga, Jakob eller stubben.
Jag blev tvungen att åter skumma berättelsen om Stubbrytaren och visst är den bra. En annan berättelse ur samlingen är Femfingermandeln som jag också tycker är en av de bättre.