Fint folk kommer sent

Jag hade tänkt åka tidigt till kalaset men tog mig en tupplur i soffan och vips var det inte mera tidigt utan lite sent. Istället beslöt jag att vänta på snålskjuts av Sister Jane & Company som åkte ännu senare. När vi äntligen anlände var alla gästerna på väg bort, inklusive spelmannen.

På sätt och vis var det bra, för vi fick skaka hand med alla andra gäster på rad och ingen blev glömd. Ett par gäster blev så upplivade av vår ankomst att de vände tillbaka efter lätt övertalning och stannade en stund till. Därtill fick vi ha värdfolket och långväga-gäster för oss själva och kunde prata mera ostört. På stora kalas är det annars så att man pratar lite här och lite där och ändå missar man någon man gärna velat byta ett eller två ord med.

Allt har sitt pris, vi missade istället när ett att borden rasade. Tårtan klarade sig som tur var. Sången fick vi inte heller höra, det var verkligen synd.

Tårtorna var också på väg bort från borden men värdinnan hejdade sig i backen och vände på klacken med bakverken. Festföremålet själv fick letas upp och jag överräckte en flaska Fläderblomssaft efter handskakning och gratulerande. Han var i fin form och munter i tonen. Jag kan bara hoppas att jag själv är vid lika god vigör den dagen jag fyller 80.

Jag sökte mig till kaffebordet där jag omgående begick etikettsbrott. Värdinnan blev smått upprörd över att jag inte tog någon smörgåstårta.
– Jo men visst, låt mig nu först avsmaka gräddtårtan jag redan hunnit kniva till, svarade jag.

Det visade sig att först tar man smörgåstårta och sedan gräddtårta. Sådan är etiketten, ve den som den vågar bryta. För att återställa ordningen kan man ta en bit gräddtårta till efter smörgåstårtan. Summa summarum, tre tårtbitar och alla är glad och nöjda. Mest jag, mätt och belåten, efter att ha rättat till min fadäs.

Vid efterföljande muntra konselj och intagande av skotsk saft avhandlades bl.a. bekämpning av myror, musik, namnen på svenska isbrytare, Facebook, fiskens förekomst i viken nedanför, svenska dialekter, mobiltelefonernas finesser, geografin i nordvästra Jylland varifrån en av gästarna visade sig härstamma, aggressiva fåglar, båtbyggandets konst samt en liten släktutredning gjordes för säkerhets skull. Allt medan hundarna Tuffa och Berra ideligen snurrade runt och fordrade att man skulle kasta kottar som de hämtade.

Till slut kastade även vi in handukarna, tackade för oss och begav oss hemåt. Kvällen hade varit fin och annat var inte att vänta på ett sådant naturskönt ställe som Daalin, med god förplägnad och gemytligt sällskap. Vi gör om det om tio år.

Fin tupp i present, men tyst var den, till skillnad från levande exemplar. Man kan inte få allt.