Halt vid halt men ändå inte halt

Så är jag på G med min road trip. Gårdagens körning på närmare 700 km betraktade jag mest som en transportsträcka.  Kustvägen R8 upp till Torneå kan jag sedan tidigare så om den finns det inte mycket att orda förutom att inläggets rubrik myntades någonstans mellan Uleåborg och Kemi.

I Haparanda började det regna och sedan regnade det mer eller mindre ända fram till Gällivare där jag senaste natt vilade mitt trötta huvud i en stuga på Gällivare camping. Fin stuga med allt som behövdes inklusive TV och Internet.

En orsak till resan är att jag vill se den omtalade ruska, d.v.s. höstens färgprakt i fjäll och nordbygd. Och förvisso när jag svängde in på E10 vid Töre med riktning Gällivare så uppenbarade sig snart denna enorma färgprakt längs vägen. Bitvis var det som att köra i apelsin juice. Vilka färger! Allt från grönt, ljusgrönt till gult och orange med inslag av rött här och var. Inte alls mycket brunt som ofta hos oss i Pampas. Synd bara att regnet försvårade fotograferandet och dämpade alla färgerna. Tur att jag har en kamera och ett objektiv som är vädertätade.

Väl framme i Gällivare var jag både trött och hungrig så jag inmundigade en pizza på Allermans. Stället var inte stort men många var ändå där för att stilla sin hunger och få sig ett snack. För pratade gjorde de. Inte alls som man föreställer sig en norrbottning, tyst, fåordig och lite dyster. Nej då, här pratades högljutt till höger och vänster. Killen bredvid mig pratade i telefon och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om jakt. Dagens strapatser avhandlades; älgar hade skjutits, småvilt hade observerats och björn hade också setts under dagens jakt. Var annars än i Gällivare?

Vid ett annat bord satt två damer och kastade förstulna blickar på telefonmannen. Kanske också annan jakt var på gång?

Nästa punkt på programmet var att köra upp på Dundret, fjället invid Gällivare. Brant uppåt körde jag i regnet och dimman. Inta alls som jag hade hoppats på med sol och fin utsikt. Nej då, här smög sig fukten obarmhärtigt innan för skjortkragen så fort jag visade näsan utanför bilen. Mörkret och dimman lurade och någon vandring till toppstugan blev det inte. Ingen lång vandring alls men med den dimman så hade jag kunnat gå vilse om jag förirrat mig bort en bit från stigen. Min fotosafari på Dundret blev inte vad jag tänkt mig men uppe på Dundret har jag varit.

Renar då? Jodå några fina, präktiga renar som betade invid vägen såg jag men regnet gjorde att bilderna frös inne.

Kanske dags att förklara den mystiska rubriken på inlägget? Jo, vid en kort paus någonstans mellan Uleåborg och Kemi skulle jag slå en drill i skogskanten var det tänkt. Jag stolpade iväg en bit in bland buskarna och plötsligt halkade jag i den regnvåta leran. Vurpan gick på 0,1 sekunder och jag hann inte det minst dämpa fallet innan jag slog i marken med en duns som fick mig att tappa andan för ett ögonblick. En kraftig smäll som kändes i hela kroppen. Som tur var fanns där inga stenar eller annat knöligt som kunde orsaka större skada. Det var tanken som slog mig. Tänk om en vass sten legat just där jag landat med huvud eller ben?  Då hade jag i värsta fall t.o.m. varit tvungen att avbryta resan. Så lätt en olycka kan ske när man minst anar det. Nu blev jag bara våt på byxor och jacka och de torkade upp under dagens lopp.

Vid pausen (andra halt) var platsen hal och jag halkade omkull utan att för den skull bli halt. Slutet gott, allting gott!

Ruska  

Bönälven

---