Allehanda

Om jag bara kunde skriva

Äpplena låg på sin vanliga plats, Allerums grevéost kostade samma som förra fredagen, två lökar vägdes, köttbullarna hade samma förpackning som senast. Påsarna med Klar Grönsakssoppa hade fått påfyllning i hyllan, grönt te fanns på sin vanliga plats men i hyllan med honung såg det ut som om det varit storm. En djungel av bröd mötte min syn, var fanns min favoritlimpa? En tub med tandkräm slank ned i vagnen. Igår höll jag en påse djupfryst brysselkål i handen.

Jag gjorde min fredagsrunda i köpladan. Flödet av hugade kunder ringlade runt hyllor och gångar. Som en kork i älven flöt jag med i strömmen, förankrad vid min vagn, med handen utsträckt för att snappa till mig varor.

Jag brukar sällan ha en inköpslista med mig. Istället har jag en bestämd runda där jag förhoppningsvis inte missar mina hyllor. Ketchup, hur tung kändes flaskan i min hand senast? Fanns det salt i hornet, kändes kryddpåsen tom, hur var det nu med sockret?

Produkterna i all ära men människorna i köpladan är ändå de mest intressanta. Jag lade märke till vissa människor därför att jag mötte dem med jämna mellanrum under den dryga timme jag snurrade runt i köpladan. Gammal bekant från ståndet med potatis dyker plötsligt upp vid hyllan med citronsaft. Oj, damen med batterier i handen skulle också inhandla fläskkotlett. Mannen med skägg som öppnade äggkartongen plockar också fem burkar mjölk i vagnen. Ungen som skrek vid fiskdisken skrek fortfarande när mor knappade in kreditkortets kod i kassan. Jobbigt.

Jag såg en man med stor mage, format dubbelgravid. Jag såg en kvinna, klädd som om det vore vinter. En MS-handikappad man som från sin rullstol hade en speciell teknik för att få varorna i korgen väckte min beundran. Det såg ut som trolleri. En man hade ett ärr från mungipan nästan fram till örat. Ärr efter stygnen syntes färska. Hur hade det gått till? En tös med vitt hår och svarta strumpor såg vilsen ut. Hon var inte ens i mopedåldern. En farbror tummade energiskt på grissteken.

I myllret av människor såg jag en bekant. Jag hojtade fram ett hej, han hejdade sig. Han såg trött ut. Vagnen full av varor, två barn i lägre skolåldern snurrade runt honom. Hur står det till? Jodå, jobb hade han tillfälligt på deltid för frun blev intagen på sjukhus tidigare på dagen. Inte första gången. Han visste inte hur det skulle sluta. Sömnlösa nätter med oro och grubblerier. Han såg sliten ut. Han fick åter liv i ögonen när vi talade om fiske och båtar. Jag önskade att jag kunnat hjälpa honom. Men hur?

Så såg min fredagskväll ut. Besök i köpladan, proviant inhandlades för kommande vecka. Ett antal livsöden passerade mig. Alla vore de värda en egen bok där det väsentliga i deras liv  mejslades fram. De har helt visst något att berätta. Om jag bara visste och kunde skriva som mästarna. Idag läser jag de sista sidorna i en bok som berört mig. Skriven av en begåvning. Tänk att man ändå kan läsa.

Människor på språng, både konstgjorda och levande. Vem vet när lejonet får liv och slukar någon?

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *