Vy på kort

Tiden går fort nu. Nyss var det vinter och snö, nu är det sommar och löv. Våren gick över i sommar på några dagar medan jag var på resa.

Igår klippte jag gräsmattan för första gången denna säsong, två veckor tidigare än ifjol. De första blommorna som dök upp i gräsmattan för någon vecka sedan är redan historia och snart är det midsommar. Tro mig, timmarna är långsamma med dagarna går fort.

Igår fick sister Jane mitt vykort som jag skickade från Albuferia förra måndagen den sjunde. Nio dagar för ett vykort att ta sig från Portugal till Finland. Tur att åtminstone någonting går långsamt.

Att få vykort nu för tiden är en sällsynthet. Jag kan inte påminna mig senast jag skulle ha fått ett vykort. Just därför tänkte jag glädja någon med ett vykort från min resa. Jag skickade fyra. Att det tog nio dagar förvånade mig.

Förr i världen var det en stor händelse att åka på semester till södern och naturligtvis hörde det till att skicka vykort för att uppmärksamma resan och visa hur fint det var där långt borta i södern. Idag skickas en mobilblid på några få sekunder eller varför inte en live chat direkt. Varför då skicka ett vykort?

Jag skickade vykorten för att glädja ett par äldre släktingar samt överraska mina grannar. Bryta trenden något.

När fick du eller när skickade du senast ett vykort?

Titta där om inte resenären himself med en delfin i tryck medan en knölval gästade farvattnen hemmavid. Det senare var en sensation.

6 reaktioner till “Vy på kort”

  1. Tiden går fort, ja, här har vi haft värsta värmeböljan så blommorna på både hägg och syren slog ut pang bom på en gång. Snopet, ingen tid mellan hägg och syren i år inte. Nu är det lite svalare men kommer det inte regn snart blir allt det gröna ganska snabbt både dammigt och tråkigt. – Jag tycker att det är mycket trevligt att få ”äkta” vykort i postlådan. Jag skickar gärna vykort också, inga vanliga ”tråkiga”, jag väljer vykort med finess, hehee. Jag skickade vykort till min bror och svägerska förra veckan och de skickar vykort till mig. Hör och häpna! Min svägerska känner till att jag är omåttligt förtjust i Inge Lööks tecknade finurliga tanter så hon skickar ofta sådana kort till mig. Googla på Inge Löök så får du se.

    1. Aj, aj, då missar du den bästa tiden på året, den mellan hägg och syren. Här håller nu häggen att slå ut så vi får hoppas syrenen håller sig stilla något än. Men allt spirar och gror, växer sig stor. Går inte att hejda. Lite kyligare har vi dock haft det igår med frisk nordlig vind.
      Jag fick nog hålla till godo med de vanliga turistkorten men huvudsaken var att de kom iväg. Kanske jag borde göra egna, personliga kort att skicka per snigelpost? Inte helt svindyra.

  2. Jag skickade ett vykort från Gotland förra sommaren, Det fick mitt 3-åriga barnbarn Timea och hon blev så glad så.

    1. Se där, då är jag inte helt ensam om att skicka vykort om än i begränsad upplaga. Hoppas Timea sparar kortet till framtiden.

  3. Vykort, ofta i bemärkelsen postkort när det inte rör sig om rena vyer, är en naturlig kultur för mig. Rentav ett andningshål, och de jag sänder nuförtiden är storleksmässigt rejält tilltagna i förhållande till de där standardiserade minialstren man kan köpa på en järnvägsstation, eller i centrum på en avsomnad centralort. Inte minst utställningshallar av olika slag kan erbjuda veritabla fynd, såväl vad gäller format som layout. OK, inte gratis, men varför ska snikenheten vara en kultur när man relaterar till sina nära och kära. Jag njuter av att skriva dem fulla, fulla som ett brev. En ritual som för mig är begränsad av min usla ekonomi. Jag skriver på lokal.

    De få gånger jag är stadd vid kassa går jag gärna med mina alster till ett etablissemang under sen eftermiddag, gärna Centrale Restaurang i Tierp, eller musikpuben Katalin i Uppsala – deras utbud tror jag f.ö. att du ofta skulle kunna uppskatta.

    På Centrale beställer jag ofta en pizza Gudfadern, barnportion – redan den är för väl tilltagen – och en Eriksberg. Krögar´n ansåg en gång att jag skulle välja Eriksberg, eftersom jag heter Erik, och på den vägen är det.

    Du och dina läsare ska veta att borden är för fyra personer, men jag sprider ut mig över så stora ytor som möjligt för att markera integritet. Stör ej! Arbete pågår. Det vanligaste syftet med att gå på lokal är förmodligen för att socialisera. Min metod är i viss mån inverterad. Jag tar del av ett socialt sammanhang – i splendid isolation, som britterna en gång i historien benämnde sin utrikespolitik.

    Lite för mätt efter den brutale Gudfaderns framfart griper jag mig an de frankerade och adresserade kartongarken framför mig. Fem fullmatade alster, kombinerade med fem Eriksberg (den ursprungligen första räknas inte) är skapade. Kvalitén varierar med dagsformen. Jag vinglar hem på cykeln, skannar i ”dagbokssyfte”, och postar i gula lådan dagen efter. Så kan ett vykortsäventyr te sig i mikrobygden. Och de neddimpande alstren är ofta uppskattade hos adressaterna.

    Om de levererade korten är uppskattade, så är de som jag i får i retur dubbelt uppskattade. Ibland fotografier på de älskade barnbarnen. Kärlek emanerar. Jag tror på ett ömsesidigt givande och tagande av annat än rena elektroniska impulser. Mina barn vet hur mycket vykort/brev betyder för mig. När jag en gång var ung skickade jag konstant vykort, och en dag visade mig mina föräldrar två album med traditionella vykort som jag skickat sedan mitten av 70-talet och framåt. Det är häpnadsväckande läsning. Man blir nästan gråtmild – inte minst över den personliga utvecklingens (tröga) utveckling.

    Tidigare idag/igår var också Kära K. gnuttan putslustig, apropå Eriksdagen 18/5. ”Grattis på mansdagen! :)” = hennes ordlek med namnsdagen, dagen efter Norges storfirande. /…./.” Jag chattade med Gisle häromdagen. Han hade kommit hem från Japan. Men du har väl fått ett vykort från honom?”

    Nej, jag hade inte fått något vykort från honom, men när jag ganska trött efter veckan vid kraftverket kom till min bostad, för första gången på länge, låg istället nedanför mitt brevinkast ett frankerat kuvert från Japan. Ett kort men vackert brev, i riktigt frankerat kuvert, och när sådant händer återuppstår i minnet fragment, förmodligen falska, av mina egna reminiscenser från min japanska resa 1975. Men fotografierna finns kvar, en masse.

    Vad gäller annepaulines kommentar har jag (i Avesta) köpt och skickat frankerade Löök till Montreal. Tanterna äger. Nu är det dags att natta, men tack för ett synnerligen högoktanigt diskussionsämne.

    Summering. Jag tror på postlådan, trots PostNord.

    1. Jag kunde nästan gissa att vykort skulle intressera dig. Både som medium och raritet. En sak jag undrar, eftersom du har en stor förmåga att författa långa texter, skriver du med liten stil när du präntar på ett vykort? Jag menar, hur ryms allt du vill ha sagt? I Saltgruvan finns en fd jobbarkompis som skriver med pyttesmå, sirliga bokstäver. Nästan så att man fick ta till förstoringsglas för att kunna läsa.

      Både Centrale Restaurang i Tierp och musikpuben Katalin i Uppsala vore intressanta att besöka. Speciellt med tanke på att där har Erik Forsling gjort besök, stadd vid kassa. Kanske du till och med har stambord där? Det kan man ha även om man inte är en flitig gäst. Som många författare och konstnärer har haft på sina stamställen. Förresten, när skall du skriva en bok om ditt liv? Du har ju stoff och skriva kan du. Henry Miller skrev att varje människas liv är värt en bok om man bara förstod att ta fram det väsentliga.

      Tidigare har jag inspirerat en konstnär, Ulla Maria Johanson från Stenungssund, att ge ut en del av sina dikter och konstverk på bok. Två böcker finns till försäljning på Adlibris. Utmärkta böcker som gåva till de som är intresserade av vacker, abstrakt konst och finurliga verser. Eller varför inte till eget nöje?
      http://umjart.blogspot.fi/

      Nu är det din tur Erik!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *