Med buss till Pajala
Det är redan ny vecka och hemfärd stundar snart. Resan startade på onsdag morgon i Vasa på Resecentret. Där hände inte mycket medan jag väntade. En städare putsade bort det obefintliga skräp som möjligen kunde upptäckas med förstoringsglas. Några resenärer kom med tåget och försvann lika snabbt.
Det enda noterbara var skylten med det gamla namnet för Vasa under ryska tiden, nämligen Nikolaistad, eller som den finska skylten visade ”Nikolainkaupunki”. Vart den svenska versionen har försvunnit vet jag inte men jag har för mig att det tidigare också fanns en svensk skylt. Eller har jag helt fel?
Skylten visar i alla fall att Finland var utsatt för förryskning under det ryska styret fram till 1917. Vi får tacka vår lyckliga stjärna att nationen hade kraft och rådighet att bli självständig och även kunde försvara självständigheten senare.
Bussen norrut körde fram och jag klev ombord och satte mig längst fram. Det gör jag gärna när jag åker buss för man ser så mycket mera. Det gäller bara att spänna fast säkerhetsbältet för annars är man illa ute om olyckan är framme.
Vi gled iväg genom det välkända österbottniska landskapet mjukt och behagligt. Jag gillar att åka buss; har jag nämnt det tidigare? Man sitter högt uppe och kan betrakta landskapet på ett helt annat sätt än när man själv kör bil. Pohjolan Matka hette bussbolaget som bjöd på en fin och bekymmersfri resa upp till Uleåborg. Jag tror de två chaufförer som körde och avlöste varandra i Karleby gärna hade velat prata lite men eftersom min finska är eftersatt och deras svenska tydligen lika med noll blev det inte många ord sagda. Tyvärr.
I Uleåborg blev det bussbyte efter drygt en och en halv timmes uppehåll. Denna buss var inte lika ny men hade bekväma säten. Jag satt även denna gång längst fram. Bussen var betydligt mera ljudlig än den första. Framhjulen hade ett dunkande ljud i varje liten gupp. Det lät som om bussen snart skulle tappa ett hjul men det gjorde den lyckligtvis inte. Växelspaken förde också ett gnisslande ljud avlöst med ett annat ljud likt skrikande, hungriga fågelungar i ett bo. Lägg därtill att solgardinen vid vindrutan hade ett högljutt rasslande läte när chauffören justerade höjden. Varvräknaren stod stilla och hastighetsmätaren visade 20 km/h för lite men fram kom vi. Alla skyltar och all information inne i bussen var på svenska. Tydligen en gammal buss från Sverige.
En vådlig omkörning gjordes när grisbilen skulle köras om. I alla fall var det en slaktbil. Det blev lite trångt på vägen och den mötande personbilen och den omkörda grisbilen fick väja men alla tre fordonen klarade sig med lite samarbete. Som vanligt hade jag på mig säkerhetsbältet!
Chauffören var skicklig den gången. En stund senare var han lika skicklig när han på samma gång talade i mobiltelefonen, letade efter ett papper i en väska på golvet och styrde bussen. Även den manövern slutade lyckligt.
I Kemi stannade vi till vid busstationen som med stora bokstäver skyltade enbart med ”Busstation” på väggen och inget annat. Vart den finska versionen försvunnit vet jag inte. Eller så var de ovanligt svenskvänliga i den staden.
Till Torneå kom vi och vi stannade vid Resecentret i Haparanda som är gemensamt för både Torneå och Haparanda. Där klev jag av. – Haparanda och Torneå är ju nästan som en enda stad.
Övernattning på SveFis vandrarhem i Haparanda. Enkelt rum med toalett och dusch samt tillgång till kök i korridoren. Med tanke på priset ett helt ok boende.
En snabbrekognosering i Haparanda en onsdagkväll i slutet av maj gav kanske inte så mycket men flera fina dollargrin rullade lugnt gatorna fram medan motorcyklisterna hade något mera bråttom. Det gällde att dra på ordentligt mellan gatuhörnen. Ungdomen var ute och finkörde, det var ju lill-lördag.
Tidigt nästa morgon avgick första bussen från Haparanda till Pajala redan klockan 05.20. Det var Tapanis buss jag äntrade och chauffören lyssnade på YLE Suomi från Kemi så länge han kunde höra stationen.
Detta var kanske den intressantaste delen av bussfärden från Vasa till Pajala ovanför polcirkeln. Chaufförer och passagerare pratade meänkieli eller en blandning av svenska och finska. Siffror och datum framfördes på svenska men i övrigt detta säregna språk. Faktiskt lättare att förstå än ren finska eftersom de blandade in många ord från svenskan i talet på finska eller meänkieli.
Folket var språksamma som steg på och av trots den tidiga timman. Speciellt en gubbe som skulle till vårdcentralen i Pajala ville prata. Han hade ena handen i gips efter en operation han fått vänta på enda sedan 2016. Nu skulle han in för kontroll och tagning av blodprov. Han hade också reumatism upplyste han om.
Genast när han, efter viss möda, kom ombord började han tjata på chauffören om att han inte fått tillräcklig rabatt på resan. Det tog en god stund att reda ut. När sedan chauffören vid en hållplats steg ur och för att lasta av några varor vända gubben sig mot mig och förklarade att det gällde att vara påstridig om rabatterna och priserna. Han hade fått flera gratisresor på detta sätt förklarade han nöjt. Denna gång på svenska men med den härliga språkmelodi de har däruppe.
Även små barn åkte ensamma långa sträckor på väg till skolan. Jag tyckte de såg ovanligt små ut. Jag undrar på vilken klass de minsta av dessa går? De flesta skulle till Laestadiusskolan i Pajala.
Sedan uppehåll i Pajala en stund innan det blev nästa byte till bussen mot Gällivare. Denna gång en tjej vid ratten. 09.50 kom jag så fram till Tärendö där jag skulle hämta bilen för körning ned till Skåne. 4,5 h efter start från Haparanda.
Och där vid Macken stod bilen jag skulle bemästra de följande två dagarna. Jag blev först något betänksam när jag såg fordonet. Skulle denna bil, årsmodell -82, som sett sina bästa dagar verkligen klara en färd genom nästan hela Sverige från norr till söder och i den värme som utlovades i prognoserna? Jag ställde undrande frågan till killen på macken och han svarade obekymrat: ”Varför int? De e bar å köör!” – Något annat val hade jag inte heller men hur det gick, det tar vi i nästa inlägg.
Resecentret i Haparanda helt nära Ikea. På andra sidan finns älven och Torneå men ingen tull eller kontrollstation, som i och för sig ändå inte används av vanligt folk.
Lite längre nedför älven denna vy mot finska sidan. Nedre Torneå kyrka sticker upp sitt torn.
Alla körde inte amerikanare och motorcykel. Dessa två tjejer rullade runt med detta åkdon. ”Å herre gud” sa en av töserna när jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag!
Stadshotellet i Haparanda. Så fint bodde jag inte denna gång men ändå helt nära torget.
10 kommentarer
kalle
såg du Charlotte i Tärendö…
PJ
Nej, det gjorde jag inte men hon lär ha hus där. Uppehållet i Tärendö blev mycket kort, bara att kolla bilen lite, tanka och åka iväg.
Erik Forsling
Den här reseskildringen bjöd verkligen på mycket – interiörer. Du lärde mig, tack för det, ett nytt namn som jag var helt okunnig om – Nikolaistad. Men hur blev det med exteriörerna? Fotograferandet kommer säkerligen senare på din blogg, det har du antytt. Nu vet jag inte, men du älskar fotografering, uppenbarligen också gatufotografering. Det gör jag också, och enligt mig är ”gatufotografering” ett vitt begrepp. Hela resebeskrivningen lät som en invitation till porträtt- gatu- och situationsfotografering. Vaoo!
Bad du raggarna i de rullande bilarna om ett snapshot? Tror de skulle uppskattat det. Riktiga närbilder, där ansiktets karaktär kan skådas – och fritt tolkas, utan kommentarer. Tänk bilderna från bussens framfart. Men vem är jag att undra. Det visar sig nog.
PJ
Äsch, jag hade skrivit en utförlig kommentar och så bara låste sig sidan när jag skulle publicera kommentaren. Retfullt.
Ja, det blev lite interiörer och detaljer istället för att bara rabbla upp resans gång rakt av. Hellre då att belysa detaljer som skylten i Vasa.
Tyvärr blev det inte så mycket fotografering som jag hoppats för körningen upptog all min tid och koncentration. I Malmö var det för varmt så jag undvek att förflytta mig alltför mycket dagtid. Jag hade ett litet projekt som jag tänkt genomföra i Malmö men det får bli till en annan gång. Något blev ändå fotograferat så jag får sätta mig och bearbeta bilderna nu och se om någon blev bra eller halvbra. Procenten lyckade street-bilder är inte så hög. Resan var ju annars menad som foto- och äventyrsresa.
Nej, inga raggare med på bild denna gång men tillgång på råmaterial i den miljön är säkert stor. Både åkdon och folket.
Erik Forsling
Här pratar vi nog gnuttan bredvid varandra, inser jag när jag läser ”Tyvärr blev det inte så mycket fotografering som jag hoppats för körningen upptog all min tid och koncentration.” + att du lägger in Malmö. Du tolkade nog min kommentar som att jag avsåg hela resan, men det var returresan jag syftade på. Så fint. Glida fram i bussar, som Orientexpressen på asfalt, träffa trevliga och otrevliga medborgare i våra två länder – allt medan kameran smattrar.
Men jag vet hur det är. Några av de bilder jag tagit, och uppfattar som bland mina bästa, har jag tagit med bultande, eller tveksamt hjärta – efter en feg inre konflikt. Mina allra bästa bilder har jag aldrig tagit, jag minns dem så väl, men som tur är har jag glömt dem. De missade tillfällena är bortglömda i de flesta fall. Paradoxalt, utbrister du kanske. Man kan inte minnas och glömma samtidigt. Det kan man visst, hävdar jag. Det är så livet fungerar.
Och, som jag bl.a. visade i en e-post till dig igår glömmer jag ju t.o.m. bilder som jag faktiskt tagit. Ålder + stor produktion är en källa till glömska. Naturligt också det.
PJ
Aha, det var så du menade? Eller? Du skriver returresan men bussresan var ingen returresa eftersom den var en resa till Pajala, inte från Pajala. Det jag kallar returresa i detta projekt är flygresan från Kastrup till Vasa.
Hur som haver, att ta bild av medpassagerare i allmänna transportmedel är nog ganska avancerat och inget jag vågar eller ens förespråkar. Jag gissar att man förr eller senare får en verbal snyting eller i värsta fall en riktig snyting. Men visst finns fina motiv i logistiken men då borde man nog fråga tillstånd. Med vanlig streetfotografering så menar jag att man inte behöver fråga tillstånd även om det hör till god sed. De bästa bilderna blir de som tas spontant och utan föregående fråga eller varning. Sedan kan man om man vill fråga lov efteråt.
Jo, många fina bilder har även jag missat därför att jag inte var snabb nog eller tvekade in i det i sista för att till sist avstå.
Det minns jag även jag inte kommer ihåg alla motiv. Så visst kan man minnas och glömma på samma gång!
Erik Forsling
Naturligtvis har du rätt. Jag läste resan lite huller om buller, och därav konsekvenserna. De tre första styckena såg jag som reminiscenser från första resan, den till fordonet som var resans objekt, för att sedan – med bussen norrut – få för mig att resan övergick till hemresan från Malmö. Jag brukar läsa noggrant, generellt, mer än en gång, och se till innehållet – men nu var jag så helt låst på fotografering, och att nedresan var avklarad, och repeterad via de tre första styckena i din text att jag bara såg en hemresa i mitt kikarsikte. Jag var så låst vid den tanken att jag totalt glömde geografin i din berättelse. Jag ber om ursäkt för det.
Hade jag bara tagit in ortnamnen i din text i kronologisk ordning hade jag fattat bättre. Därav också en del av mina fototankar. Att du fegt (he, he) flög hem, det visste jag inte ens. Säkerligen det billigast alternativet – men tänk så mycket du hade kunnat uppleva som fri resenär på räls- och motorväg. Tänk Orientexpressen mini.
Kommentarerna om fotografering var ett resultat därav. Men kanske inte så mycket. Vi har olika uppfattningar om spontanfotografering oavsett. Eller gatufotografering, som jag helt slarvigt använder för en hel avdelning varianter. Streetfoto använder du. Spontant överenskommet kan också ett gatufotografi vara, en snabb överenskommelse, som en improvisation i ett organiserat verk. Jag tror på den idén. Några av mina bästa bilder har kommit till den vägen. Jag tänker mig att dessa organiserade gatubilder är en kombo mellan gatu/lokalbildens direkthet och studiobildens (ofta) uppklädda stramhet. Jag undviker genrer, men gatan, lokalen, det lågmälda är nog min melodi.
Om du såg bilden på Moa i min hotmaillänk så var den helt spontan – och filmemulosionen för den oframkallade rullen har långt äldre bäst-före -datum än när framkallningen skedde. Mirakel sker ännu i dessa dagar. De tolv rullarna är ett eget kapitel. Men vi två är inte alls överens om att (de bästa) gatubilderna exponeras utan överenskommelse. Många av de finfina gatuvyer jag så spontant tyckt mig erövra med kameran avbildar spattiga scener som jag inte alls tyckte mig se där och då. Två ord och en bra bild är bättre, enligt mig.
En gata, ett torg, etc. Bilderna kan bli bra under alla tider på dygnet, men, … fotograferar man ett vackert alléträd i stadsmiljö – är det då ett gatufotografi eller en naturbild? Jag skriver inte detta för att raljera, jag menar allvar med alla dessa sätt att fotografera. jag vill inte separera dem. Det är som att separera livet.
Men såklart finns undantag även i min värld. Ett av mina, även uppskattat av Kära K., hyfsade foton är av en sovande ung kvinna med solglasögon på ett SJ-tåg, fotograferad genom en glipa mellan sätena. Riktigt bra, men ingen av oss kan förklara varför. Estetik? Tror du jag frågade om lov? Annan obskyr gatufotografering emanerar från Nordirland, i min tidiga mannaålder. Det var under tiden för The Troubles. Det fanns inget fotoförbud mot brittisk militär, såvitt jag förstod saken. Och journalister fanns f.ö. överallt, men de brittiska soldaterna hävdade regelvidrigt att man som civil inte fick dokumentera dem. När man motbevisade dem, och ställde den där personliga frågan – det var då de med auktoritet kunde neka. Och, javisst, jag förstår dem, jag kulle göra likadant, men det var inte sant.
Här och då började jag tjurnackigt att använda höftskottsmetoden. Kameran hålls i handen på armen som hänger längs kroppen. Linsen riktas så gott det går mot motivet, och man trycker av när det anses bra. Skitbilder, men i alla fall patrullerande britter till fots och i jeep.
Men en ungt man från då tänker jag ofta på. Mannen med mjölkpinten.
Även här. En av mina bättre bilder från The Troubles – men den är inte så bra som jag eller en del andra anser – är en överenskommelse med en av en uttråkad soldat i ett lugnt protestantiskt område. Med basker, karbin och en pint mjölk vid sin sida pratade vi en stund, och strax var fotona tagna. Fotografiet ligger här kraftigt uppförstorat i Plejset, och jag undrar vad den gossen gör numera. Det är så jag uppfattar fotografiets, dagdokskrivandets och minnenas funktion. Vaffan hände? Jag hoppas att han muckade från The Troubles med livet i behåll.
PJ
Nja, är det så stor skillnad på vår syn vad gäller street/gatufotografering? Möjligen då att jag tillsvidare inte använt mig av arrangerade motiv men det hindrar inte att jag kanske i framtiden testar även det. Och visst, det finns helt säkert olika genrer inom streetfoto. Jag borde väl skriva street photo för ordningens skull?
Angående alléträdet så beror det på hur mycket av den urbana miljön som syns och i vilket sammanhang. Ett träd är natur (om än bara en liten isolerad bit), staden är inte natur och däremellan ligger tolkningen.
Visst kan man ta street photo i ett tåg men dit har jag inte vågat mig än. Det är som om ett säte i tåget är lite mera privat än att vistas på gatan. Grundregeln är dock att inte ta bilder av människor i utsatt läge om det inte är i ett mycket speciellt och professionellt syfte och dit hör inte den vanliga hobbyfotografens verksamhet. Bild på en sovande människa, är det utsatt läge? Kanske, kanske inte. Det beror på bilden och situationen, precis som hos många andra motiv.
Intressant ämne att diskutera och jag väntar med spänning hur nya GDPR-reglerna kommer att tolkas.
annepauline
Intressant reseskildring. Gubben som skulle till vårdcentralen i Pajala verkade vara en kul typ. Snackade sig till gratisresor! Han fick väl nån resa gratis här och där för att man skulle ”bli av med” honom. Roligt ändå. – Skog brinner utanför Sala. Idag blåser det rätt kraftigt. Hoppas de får släckt.
PJ
Jo, honom hade jag gärna samtalat med en stund över en kopp kaffe eller för min del, te. Verkade vara en trevlig typ.
Inte roligt med blåst och brand i torra marker. Vindriktningen är också viktig så elden inte sprider sig åt fel håll.
Kraftig vind även i Österbotten. Mitt körsbärsträd har fått sig en omgång.