Byadagen i hetluften

Idag har vi firat byadagen här i Oxkangar, den årligt återkommande sammankomsten när infödingar, villabor och emigranter samlas i juli för att en stund tillsammans släppa vardagen och umgås. Vädret var oss även i år nådigt och vi hade en strålande sol som minsann lockade fram svetten. Temperaturer på mera än +25. Jag vågar inte säga någon exakt siffra för min digitala utomhusmätare hade lagrat + 40 C i minnet men då var det naturligtvis i solen. I alla fall hett så det kändes.

Per, ordförande för byarådet som är arrangör, hälsade välkommen. Dennis Rönngård bjöd på kända sånger och ledde också senare allsången. Korvgrillning, kaffe med dopp, pilkastning, lotteri och årets festtal hör till dagordningen på byadagen. Och naturligtvis samtal och trevlig samvaro som sig bör.

Festtalet hölls av Johanna Backman, tredje generationens villabo med rötter i Helsingfors, bott på många ställen i världen och nu boendes i Stockholm men har en del av sitt hjärta på Lill-Oxkangar. Hon har varit här sedan barnsben.

Hon berättade bl.a. om hur hon lärde sig att förstå och använda dialekten i denna del av Österbotten och vad den betytt för henne. Ett kärlekens och glädjens språk. Det var byns dåtida barn och ungdomar som lärde henne dialekten och den sitter än och används vid behov.

En av de först meningar på dialekt hon fick lära sig var: ”Mjölttjin i hinttjin je i bettjin” vilket betyder, Mjölken är i hinken i bäcken. Ett försök till stavning ser konstigt ut men så låter det ungefär. Den tiden fanns det inga kylskåp utan kylning av matvaror fick skötas på bästa sätt, i t.ex. i en bäck eller i en spånhop. Brunnar kunde också användas för kylning.

Hon tyckte om att simma och det var i samband med detta som byns ungdomar tyckte att hon borde lära sig följande mening: ”Ja far såm in schifftnykäl i båttnin” som översatt betyder ”Jag sjunker (far) som en skiftnyckel till bottnen”. Johanna var dock en duktig simmerska och något sådant hände inte.

Johanna använder sin dialekt i samtal med ortsbor men ibland händer det att infödingen försöker prata lite bättre svenska med henne. Det försöker hon avvärja och har sina standardmeningar för att åter låta samtalet glida in på dialekten. Vad hon dock inte nämnde men som är rätt intressant att om någon vars modersmål är dialekt försöker tala finsvenska, högsvenska eller rikssvenska så kallas det att ”denska”. Varifrån detta denska har kommit vet jag inte men när jag var liten trodde jag att det var samma som danska, att personen pratade danska.

Fint är i alla fall att dialekten lever och frodas i byarna. Det skall vi vara stolta över. Igår lördag besökte jag SkäriFolk på Bergö. Där talar de en lite annan dialekt men det får jag återkomma till vid tillfälle.

Som tur var tog tälttaket emot det mesta av solens obarmhärtiga strålar.

Hur varmt det än är ute så naturligtvis måste det också ätas varma, gillade korvar. Allt annat vore att frångå traditionen och vem vill det?

Lotter skulle också köpas. Jag vann ingenting men vad gör det.

Här är Johanna Backman mitt i sitt tal medan trubaduren Dennis Rönngård sitter på avbytarbänken längre bort. De två amplarna som hänger  i taket blev sedan till lotterivinster.

Annonser