Stint att fatta!

Gamla mor på hemmet fick besök av sonen som ville ha henne med på en födelsedagsfest som någon av släktens unga förmågor bjöd in till. Något som gamla mor inte alls var intresserad av.

-Säg att jag har feber, sa hon.
-Har du feber? frågar han.
-Nee, men säg att jag har feber.

Tystnad en halv minut.

-Men varför har du inte sagt att du har feber?
-Jag sa att du skulle säga att jag har feber.
-Du har inte feber då?
-Nee, men säg det.

Tystnad en halv minut.

-Hur mycket feber har du då?
-Jag har ingen feber, men säg det till dem.
-Det kan jag väl inte göra.
-Jo, säg att jag har feber.

Tystnad en halv minut.

-Har du feber skall du berätta det för personalen.
-Jag har ingen feber, men säg det till dem.

Tystnad en halv minut.

-Du vill alltså inte komma på festen då?
-Nee, säg att jag har feber


Ovanstående är ett inlägg i den blogg som jag skrev 2008.  (Tänk, jag har redan bloggat över 11 år med början 2007!) Jag råkade idag hitta delar av det bloggmaterialet i min dator.

Min egen salig mor bodde då på hemmet ”Aftonbo” i kommunen och måste tyvärr dela rum med andra; därför kom jag att åhöra följande konversation under ett av mina besök.

”Stint” är dialekt och betyder ungefär svårt.

Enligt SAOB kan stint också betyda annat.

Länge sedan dess men det året (2008) fick mitt förslag att engagera ”Jepokryddona” som underhållning vid en festlighet i Saltgruvan gehör. Tyvärr  finns ingen bra bild på de skönspelande damerna att tillgå.

Annonser

I vargens tid

I morse när jag vaknade hade jag genast en idé i huvudet. Den bara fanns där och jag tyckte den var bra. Det är en idé till ett manuskript passande till en bok, teaterstycke eller varför inte en TV-serie. Jo, en TV-serie blir bäst till denna idé som utspelas i Österbotten. En thriller på många plan och med utgångspunkt från aktuella händelser i Österbotten.

Grundtanken är att olika värderingar som finns i samhället konfronteras med varandra och det uppstår spänningar mellan människor. Också inom den egna familjen. Vem kan man lita på?

Serien kan gott heta ”I vargens tid” och syftar på det vargmotstånd som finns runt om i landskapet. Slitningar uppstår mellan vargkramare och vargmotståndare. Varghatare kallas de också av sina antagonister. Tonen är understundom hetsig och hotfull.

Det kommer in anonyma tips till polisen – jo, en riktigt rejäl polisman finns som en av huvudpersonerna – om att tjuvjakt på varg är organiserad. En journalist får naturligtvis reda på saken och gör sina egna undersökningar, vilket kolliderar med polisens spaningar. Ni ser, jag har redan full fjong på handlingen men låt oss inte stanna därvid.

Journalisten har i flera år haft nys om en knarkliga i Österbotten vars mystiska ledare heter Vargen. En doldis som alltid klarar sig när underhuggarna åker fast. Av en eller annan anledning får journalisten misstankar om att Vargen också är inblandad i detta med tjuvjakten men på ett helt annat sätt än vad som förväntas. En av de förmodade tjuvjägarna hittar en knarkgömma, gör vissa iakttagelser och börjar lägg ihop två och två vilket leder till en högst oväntad händelseutveckling. Det är i det skedet journalisten tror sig göra tidernas scoop något som polismannen (kan också vara en poliskvinna) vill förhindra för att inte störa polisens arbete. Eller är det bara därför?

Som ytterligare ingrediens i handlingen försvinner en jägare spårlöst under älgjakten. Mystiskt!

Ingen thriller utan ett kärlekspar och den ena parten är Evelina som är dotter till en pälsdjursfarmare och som under studier på universitetet kommer i tvivel om pälsdjursnäringens berättigande efter kontakter med nya vänner i storstaden. Vågar hon berätta för dem att hennes familj sysslar med farmning? Vad händer när plötsligt en av hennes studiekamrater dyker upp på sommaren i Österbotten och hur hanterar hon situationen när det visar sig att hennes käresta misstänks för att vara tjuvjägare av varg och också för att ha sålt små mängder knark till vissa av sina kompisar.  Bara misstankar men ändå. Vad är sant och vad är rykten?

Jo, en sak till! Mystiska skåpbilar har setts köra omkring i skogarna sent på nätterna. Är det tjuvjägarna, knarkhandlare, utländska inbrottligor eller Ähtäri djurpark som planterar ut vargar i Österbotten? Och hittas den försvunna älgjägaren, död eller levande? Hur går det för Evelina och hennes pojkvän och stämmer ryktena om tjuvjakt? Åker Vargen fast i en razzia och vem saboterar regelbundet vargkramarnas bilar för att inte tala om en planerad raid mot en pälsdjursfarm. Vem är Evelina lojal emot?

Som ni ser, grunden är lagd för tidernas TV-serie i Finland och nu förväntar jag mig att Yle Fem nappar på idén och låter en vässad penna utarbeta detaljerna.  Det mesta har jag skissat upp så det är bara att köra igång. Ett fett gage kan jag gott tänka mig för idén och vissa procenter när serien säljs till utlandet.

Skriver en som sparsamt ser TV och än mera sällan ser thrillers.

Det kan hända mycket i de österbottniska skogarna!

Naturligtvis, på Juthbacka marknad finns utrymmer för mycket spännande när mörkret infinner sig fredagskväll. Vem ringde vem, vem sköt, vem vägde fel och vem var alltför duktig värjfäktare? Och framför allt, vem eller vad sågs flyta förbi i ån?

Och vilken roll spelar de österbottniska ladorna i TV-serien? Jo, en ganska stor roll vill jag lova.

Villaavslutningen 2018. Smällar och fest.

Jag var igår lördag inviterad till sister Jane och svåger i den Lyckliga staden. Villaavslutning stod på programmet. Där fanns en mängd människor som ingår i familjerna kring värdparet och det ungdomliga inslaget var stort. Lek och stoj hördes och inte ett barnaben stod stilla. Ett mindre kalas med andra ord.

Orienteringstävling anordnades och ivern syntes strax i barnaögon. Även äldre deltog till synes upprymda och alla travade de iväg för en stunds motion. Själv stod jag kvar med arrangörerna. Bokstäver till ett ord skulle samlas under loppets färd vid kontrollerna och sedan sammanställas. Jag tror ingen missade ordet som var villa-avslutning. Priser delades ut i form av godis och alla fick pris.

Solen bjöd i väster på en vacker afton med stundom mörkablåa moln med gyllene purpurkanter. Från olika håll hördes snart smällare och raketer som sköts upp mot himlapällen. Även vid vår strand tändes raketer om än något tidigt innan John Blund gjorde sig påmind bland de yngsta i barnaskaran.  Solen hade dock gått ned och mörkret kom småningom. Snart lystes också himlen upp av fyrverkerier längs med hela Bådan. Det sparades inte på krutet och smällar hördes långväga från Andra sjön och ut mot havet.

Jag tog lite bilder, eller egentligen ganska många, eftersom jag körde med en hel del serietagning. De flesta ratades dock men här kommer några bilder från igår.

Är sommaren så slut eller vad tror ni? Åjo, några dagar finns ännu kvar och det utlovas kommande vecka skiftande väderlek med i bästa fall temperaturer upp mot +20 C. Hur firade du villaavslutningen eller stugsista som den också kallas i Sverige?


Elden och vattnets fest 

Lyskväll – Wikipedia

Först en bild på väg till festen. Sensommar och tröskningen är i full gång i Österbotten.

Ser dramatiskt ut men inget regn störde och  solen spelade bland molnen i väster.

Den lättare delen av fyrverkeriet tändes  av den yngre generationen.

Senare på kvällen lättade molnen

Poff kabum, där flög en raket visst mot skyn.

 

Min video från Urkult 2018

Stunder och ögonblick fladdrar förbi. Vi minns något, ibland detaljerat men ofta något dunkelt och fragmentariskt. Som tur är har vi våra mobiler och kameror för att föreviga våra strapatser och våra solnedgångar, högtidligheter och grå vardag. OM vi gör det!

Och om vi gör det, förblir det kvar i ett minne som sedan slängs eller raderar vi regelbundet? Sorterar, ratar och går vidare medan det förgångna sjunker ihop till ett nano någonstans?  Utom räckhåll i detta livet.

Senaste Urkult tog jag en hel del bilder men gjorde också videoinspelningar. Dock betydligt färre än tidigare och oftast under en minut långa. Jag gjorde ett hopkok på knappa sju minuter som jag laddade upp på YouTube. Tror ni någon hittar videon där? Ganska få om man inte gör lite reklam. Eller har en omfattande vänskapskrets eller stort nätverk. Därför detta inlägg.

Mest handlar det om korta klipp från olika uppträdanden. Artister och grupper av olika slag men sista sekvensen visar polskedansen där många festivaldeltagare tog en svängom innan Urkult stängde för gott denna gång. Hasande runt på golvet i Danslogen i ett evigt snurregung tills tröttheten tog över och Urkult 2018 sjönk ihop till ett nano av minnen en tidig söndagsmorgon invid mångtusenåriga Nämforsen.

Gemenskap på Urkult

Sol och bad

Vart bär det av och frågan om identiteter

Ifjol gjorde jag en fin och intressant resa till Lofoten och sedan söderut till Stekenjokk. Det var i mitten på september, en perfekt tid att uppleva den färgrika natur som Norden bjuder på hösten. Visserligen drabbades jag av en del regn men det mesta av tiden var det ändå bra väder.

I år vill jag göra en liknande resa men denna gång är målet inte lika självklart. Stora Sjöfallet i Gällivare är ett förslag men jag har också haft i tankarna att göra en höstresa i Finland. Jag har inte tidigare varit speciellt flitig med att resa i Finland och östra delen av republiken vore intressant. Frågan är bara vad jag skall besöka och när. På kartan syns en massa sjöar som säkert är fina naturupplevelser men vad annat? Mest är jag ute för att få fina bilder men en musikalisk upplevelse vore inte heller dumt.

När jag igår kväll gjorde research på nätet om Stora Sjöfallet snubblade jag över filmen ”Gállok – kampen i Sameland”. Det är en film som handlar om gruvnäringen i Norrland och då speciellt om prospekteringen av fyndigheter i Gállok (Jokkmokk) och kampen mot detta. Filmen är intressant för den visar på de konflikter som kan uppstå inom en befolkning när olika intressen kolliderar: de som vill ha jobb i gruvan och dra nytta av detta, kontra de som värnar om miljön och samernas rättigheter. Gamla vänner blir bittra fiender, hot och okvädingsord flyger genom luften.

Frågan om vem som kan kalla sig same väcktes också i filmen. Är det bara renskötande samer eller kan också andra kalla sig samer, de som har samiska släktband. Måste man kunna samiska för att kalla sig same eller finns det ”fusklappar”, som de kallades i filmen, de som hävdar sin samiska identitet efter att tidigare kanske ha berövats sitt språk och inte har rennäringen som syssla? En intressant fråga för ju färre som kallar sig same, desto bättre har koloniseringen lyckats. Här kan också finnas en motsättning mellan renskötarna och de som inte är renskötare fast de alla har samiskt ursprung och släktskap.

Frågan är intressant även för oss finlandssvenskar. Vi är också en minoritet och vem är finlandssvensk och vem är inte? I vårt fall handlar det inte så mycket om genetiskt ursprung utan mer om språket, lokala traditioner och den finlandssvenska kulturen. Som infödd finlandssvensk är frågan självklar men kan en med finska som modersmål också kalla sig finlandssvensk? Ja, anser jag, om personen i fråga kan svenska hyfsat, är beredd att värna svenska språket i Finland och själv identifierar sig som finlandssvensk.

Vänder vi på fråga, kan en finlandssvensk bli finne? Ja, hävdar jag. Om man kan finska tillräckligt bra, använder finskan största delen av tiden och själv identifierar sig som finne så är saken solklar. Detta med självidentifieringen är a och o i sammahanget. Samtidigt är kanske språket inte så viktigt för de som tillhör språkmajoriteten eftersom huvudspråket är normen i landet och man ställs inte så ofta inför problem med kommunikation och förståelse.

Kan man vara tvåspråkig? Ja visst men jag har för mig att myndigheterna fordrar att man registrerar sig endera. Tilläggas bör att språket är bara en del, om än viktig, av ens identitet.

Här är kanske på plats att förklara begreppen finlandssvensk och finne. En finlandssvensk har svenska som modersmål, en finne har finska som modersmål – om hen inte själv ändrar sin identitet – och båda är finländare. Detta slarvas med ibland men nog så viktigt att hålla isär. En sverigefinländare är däremot en som emigrerat från Finland till Sverige oberoende av modersmål. – Slut på parentesen.

Som turist i området kring Stora Sjöfallet kanske man inte alls märker av dessa problem och frågeställningar utan det är bara vackra vyer, vandring och god mat som står fram. Stora Sjöfallet självt ligger ju i ett område där man hårt exploaterat vattenkraften för elproduktion. Jag hittade också en annan intressant film om detta på nätet när tunnlar som skulle leda vattnet till turbiner byggdes på 1970-talet. I den filmen var alla nöjda och någon tillstymmelse till konflikt fanns inte. Eller, var det så?

Mina forskningar går vidare. Om jag satsar på Stora Sjöfallet vad mera skall planeras in? Stekenjokk lockar också men det besökte jag ifjol även om det blev lite rumphugget. Eller skall jag söka mig norrut? Eller till något helt annat? Jag sitter lite i valet och kvalet vad gäller resandet. Något skall jag väl ändå hitta på. Det gäller att ha något att se fram emot.


Kraftverksbyggare i Ritsem – YouTube

Gállok – kampen i Sameland – SvT Play

Så blir det några bilder från ifjol när jag gjorde min road trip.

Någonstans väster om Kiruna

Nära Björkliden

Fatmomakke-viken

Marsfjällen

Sommar, sommar, sommar

Vet ni vad som får mig att tänka allra mest på sommaren? En fråga som inställer sig när sommaren 2018 saga snart är all. För en saga var väl denna sommar med den värme och finväder som bjöds? Men också eldningsförbud och foderbrist för bönder.

Jo, när introt till ”Sommar i P1” spelas. Det får mig att tänka på en stilla, ledig sommardag i hängmattan eller på verandan med sommarens alla attribut glidandes förbi i en behaglig ström utan stress och krav. Surret från en humla, skriet från en mås, krossade jordgubbar i sockervatten, vindens sus i gårdsbjörken, doften från torrhö, en motorcykel som dundrar förbi, hallon direkt från busken, lera mellan tårna, sockergris och rödlemonad, nypotatis och en sillabit, klucket från strandstenarna, höga bomullsmoln, regnbågen.

Jag läste i bladet att Anders Berglund fick flest lyssnare på radion medan Bianca Ingrosso drog bäst som podd. Själv tyckte jag Mark Levengood var bäst även om jag långt ifrån ännu har lyssnat på alla.  Claes Månsson må också omnämnas.

Jag får återkomma till Radio Vegas sommarpratare.

Sommaren har ännu 11 dagar kvar även om villaavslutningen (stugsisten i Sverige) firas kommande lördag. Det handlar om hur mycket eller hur lite man har kvar av något. Inställningen till livet, sommar och sol eller mörker och kyla. Tids nog får vi en annan årstid som vi också kan glädja oss åt.

Fortfarande är det grönt, fortfarande har vi en värme som vi bara kan drömma om i januari. Vem går ut på farstubron i bara kalsongerna mitt i vintern? Möjligen någon vinterbadare men det är något annat. Nu kan jag i tidig morgon, utan att vara representativt klädd, gå ut och prata med fåren, hälsa dem God Morgon och fråga om de är dumma i huvudet. De svarar ofta med ett bää som jag tolkar som ett nää. Fast jag kan inte fårspråket så det kan vara tvärtom.

Fortfarande sommar och fortfarande går det att måla utomhus, något som jag kommer att göra denna vecka. Inga stora saker men små förbättringar.

Det finns också en text till låten ”Sommar, sommar, sommar” men det är instrumentalversionen som jag gillar och alla sommarpratare som följer. Hur och om vad de berättar. Det är sommar!

Sommar, sommar, sommar

T&M: Eric Sandström – Sten Roland

Sommar, sommar, sommar,
det är dans i folkets park.
Sommar, sommar, sommar,
hjärtan skär i trädens bark.
Jag vill viska i ditt öra,
just de orden du vill höra.
Sommar, sommar, sommar,
då en mild och smeksam vind,
fingrar på din bruna kind.

Sommar, blåa fjärdar, vita segel, vind och sol,
dofter, ljuva dofter, andas hö och nattviol.
Broder, glade broder, glöm den snö som föll i fjol,
syster, väna syster, dansa, sväng din röda kjol.

Sommar, sommar, sommar,
det är sol och himmel blå.
Sommar, sommar, sommar,
då man helst vill vara två.
Den försvinner liksom sanden,
som vi silar genom handen.
Sommar, sommar, sommar,
som en dröm du bleknar bort,
du är alltför, alltför kort.

Än ser jag sommaren från min villaveranda.

Den bästa musiken jag lyssnade till

En av dagarna när jag gick på byn i Näsåker under Urkult mötte jag ett par med ett litet barn under ett år eller så. Pappan hade barnet uppsatt på nacken och höll fast det med ena handen så att det inte skulle trilla ned. Just när jag passerade dem fick barnet en plötslig uppkastning och lade hela spyan på fars huvud. Så det rann över hans huvud och ned längs öronen! Inte så trevligt för far, kan jag tänka, men en fotograf hade fått en pangbild. Dock bör man inte ta bilder av folk i utsatt situation och detta kan kanske klassas om sådan.

I helgen fick jag färdigt processat alla bilder från Urkult-utfärden för två veckor sedan. Nedan kommer ytterligare några bilder.

Musiken är en viktig del av Urkult och ofta framförs sådan musik som jag inte visste att jag tyckte om. Dock är det svårt att hinna lyssna på all musik. Man måste välja. På samma sätt kan man inte delta i alla aktiviteter som bjuds. Tid finns helt enkelt inte.

Den musik jag i år vill lyfta fram är Among Lynx och Partiet på torsdagen. Among Lynx är ett tjejband som spelar root rock. Riktigt bra och rockig musik! De drabbades dock av åskvädret som drog fram just när de skulle gå på scen. Ingen el i systemet! Ingen fara, de startade akustiskt med munspel, kontrabas och megafon. Sedan kom elektriciteten tillbaka och de kunde ösa på för fullt.

Partiet var givet för att få igång hålligånget efter invigningen med Eldnattens om denna gång blev LED-natten p.g.a. eldningsförbudet. De gav allt med Fredrik som for runt som ett yrväder och triggade igång folk. Publikhavet kokade mitt i natten.

Fredag bjöd på en mängd artister och akter, totalt 33 akter på hela Urkult 2018. Det som jag mest såg fram emot var Ale Möller med Xenomania,  Katarina Barruk och Cats and Dinosours. Ale Möller för att han är en sådan mångkunnig musiker, drivkraft i svensk folkmusik och med många utländska rötter i sin musik. En verklig variation i musiken som bandet presterade.

Katarina Barruk, den samiska sångerskan från Västerbotten, har jag länge beundrat för hennes sång, kampen för sitt språk umesamiskan och förmåga att förmedla känsla i jojk och sång. Nya låtar bjöd hon och jag tror att hon blev tagen av den stora publik som fyllde Danslogen och visade sin uppskattning. I höstas när Urkult bad om förslag till akter inför festivalen 2018 skickade jag in mitt förslag, Katarina Barruk! Samma sak året innan när jag föreslog Sofia Jannok, hon kom också med. Jag påstår inte det var min förtjänst att dessa två samiska artister fanns på Urkult 2017 och 2018 men visst känns det bra att två av mina favoriter som jag föreslagit spelat på Urkult. – Katarinas sista låt på Urkult 2018 lämnade oss vid Norra Storfjället öster om Umeälven i Vindelfjällen.

Cats and Dinosours kände jag inte till sedan tidigare men vilken frisk fläkt de är med sin vänsterfeministiska swingmusik. Framför allt låten ”Jobba mindre” fick mig intresserad av deras musik.  Det finns fler låtar som tilltalar mig och deras energi och humor gillar jag.  Politiskt engagerad är deras musik och det kan man ha åsikter om men konceptet som sådant är strålande!

På lördag lyssnade jag extra på Norr om Stockholm, Mittfolk och Säkert!

Norr om Stockholm är tre tjejer som främst spelar folkmusik som gjorts av bortglömda kvinnor tillbaka i tiden. De har forskat och rotat i arkiv för att få fram denna musik och de framför den skickligt och med pondus. De berättar mellan låtarna om dessa kvinnor som ofta inte fick så framträdande roller i sin tid. Som grädde på moset köpte jag deras CD ”Efter” efter konserten i Ådal Lidens kyrka på lördag förmiddag.

Mittfolk är ungdomar från Västernorrland som tidigare spelat flera gånger på Urkult, denna gång med reunion för alla som spelat i detta band. Jag gillar den spelglädje de har och att bandet sörjer för återväxt inom musiken i Sverige.

Säkert! är ett kapitel för sig. Musiken och texten är naken och stark. Jag har inte tidigare lyssnat mycket på denna musik men inför Urkult 2018 lyssnade jag in mig rejält och ju mera jag lyssnade, desto bättre blev det. Annika Norlin är människan bakom denna musik.

Mycket bra musik fanns det att lyssna till och det hade krävts flera inlägg för att berätta allt jag hört. Sist på lördagkvällen spelade Didanka balkanmusik för att skapa den perfekta avslutningen från Stora Scen.

Lördagnatten klockan ett startade Polskedansen i Danslogen till akustisk spelmansmusik. Jag kom dit vid tvåtiden och då var det fullt med folk som dansade tungt ett-två-tre, ett-två-tre i ständigt trav och sväng runt danslogens mitt där spelmännen stod. Egentligen en mäktig upplevelse med alla dessa som sög det sista ur Urkult. Ibland bruka det uppstå allsång helt spontant men det fick jag inte uppleva denna gång innan jag begav mig till tältet någon gång efter halv fyra på morgonen. När polskedansen slutade vet jag inte men ofta kan den hålla på till fem-sex på morgonen.

En något beskänkt man bjöd upp en kvinna och ville dansa polskedans. Hon tittade kritiskt på honom och frågade: Jaha, vad kan du dansa då? Svaret var svävande men hon förbarmade sig och bort försvann de med honom i stadigt grepp. Hon förde och han fick lugnt följa med så gott det gick. Polskedans var nog inte hans bästa talang men han ville ju så gärna vara med i gänget som travade fram i ständigt ett-två-tre, ett-två-tre.

Själv hade jag också gärna lärt mig lite enkel folkdans men det får bli en annan gång på Urkult. Det är bara att hänga på och försöka komma in i takten och svänget på lördagens Polskedans. I år hade jag inte bråttom till färjan i Holmsund utan kunde sova lite längre med tanke på att jag kom sent i säng. Tror ni? Lite över sex vaknade jag och min vana trogen steg jag upp. Dock tog jag en liten tupplur efter frukosten innan jag rev tältet på söndag förmiddag.

Frukost intogs fredag och söndag på Församlingshemmet och lördag på Gästis inne i byn. Gästis är en slags förening eller sammanslutning som främjar gemenskap och kultur i Näsåker. De finns på Facebook och det var där jag hittade dem. De har sina lokaliteter alldeles nära Ingelas café. Verkar vara så hjärtlig och fin stämning där. I fredags hade de kräftkalas. Hon som serverade frukosten lät lite förvånad över att jag som kom så långt bort ifrån kände till Gästis. Vadå, jag känner till mera än vad folk tror.

På tal om mat så sist på lördagsnatten åt jag vegetariskt! Någon timme tidigare bjöds mat från Veganköket ut för halva priset och någon gång efter klockan tre blev den gratis. Hellre det än att den kastades. Då gick jag dit, gratis gillar jag. Ris och linsgryta var anrättningen som inte smakade helt oävet. I kön träffade jag en tyska som bott 7 år i Näsåker och pratade god svenska. Det verkar som om det flyttat en hel del folk till Näsåker under årens lopp trots att det egentligen är glesbygd. Nyanlända är de och då menas inte flyktingar. Det tar sin tid att komma in i bygemenskapen. Att känna sig hemma på Urkult går dock fort.


Artisterna/banden på Urkult 2018 

Säkert!

Norr om Stockholm

Mittfolk

Ale Möller och hans band

Katarina Barruk med band

Cats and and Dinosours

Partiet med vänner gav järnet natten till fredag