Norrland,  Reflektioner,  Upplevelser

Nationalparken – Old Tjikko, skogen och livet

En snabbtripp till Umeå gjordes i torsdags att se Nationalparken, en föreställning i samarbete med Riksteatern. I Umeå framfördes Nationalparken på Vävens stora scen.

Bakom denna produktion finns gänget från Fäboland: Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén samt förstärkt med poeten Jonas Gren. Fäboland missade jag tyvärr men denna show, Nationalparken, ville jag se när den kom så nära som till Umeå.

Folkmusikern Sara Parkman känner jag till från tidigare, hon uppträdde på Urkult för några år sedan och det gjorde också Jonas Gren, poeten. Hans namn hade jag dock stoppat undan någonstans i bakhuvudet. När han äntrade scen och framförde sin första dikt kände jag direkt igen rösten och ett kort stund flackade mitt minne runt innan jag kunde placera honom som vinnare av poetry slam på Urkult 2015.

Nationalparken inleds med begravningen av världens äldsta träd Old Tjikko, granen från Fulufjället i Dalarna, med rötter minst 9550 år tillbaka i tiden. Träd och skog är ett genomgående tema i föreställningen som också belyser relationen människa-natur, ett minst sagt aktuellt ämne med tanke på klimatdebatten och den påverkan människan har på natur och klimat.

Showen har humor, allvar och sorg. Här finns allt från optimistiskt entreprenörskap som skapar Norr-porr med striptease till den förnuftiga skogsbrukaren som planerar, vårdar och skördar i sin skog beskrivet i ett rotaryföredrag; gestaltade av Bengt och Monica, två syskon. Kan man älska sin skog trots att man sätter yxan i dess rot? Jo, det hävdar Bengt. Oj, jag råkar visst också heta Bengt och visst har jag hållit i yxan. Kan man både äta kakan och ha den kvar?

Här svassar influenser-julgranen runt och har föga att göra med den riktiga skogen, inköp på Naturkompaniet av den naturflörtande storstadsbon, här sjungs Baggbölervisan som handlar om hur skogsbolagen köpte upp böndernas skog. Här får både socialdemokraterna och centerpartiet sin släng av skopan, de folkrörelser som historiskt stått bakom välfärdssverige genom att skatta naturtillgångarna lite väl hårt ibland. Arterna och den riktiga skogens försvinnande.

Musiken tonar från två fioler (Sara Parkman och Samantha Ohlanders) och tramporgel (Hampus Norén). Sången svävar kraftfullt ut i den fullsatta salongen. Publikrekord för Nationalparken. En viktig orsak till att jag besökte föreställningen var musiken.

Är föreställningen ett teaterstycke, musikframträdande, kabaré eller show? Jag vet inte och vad gör det. Huvudsaken är att jag uppskattade föreställningen och efterföljande diskussion i Vävens café Fikat som gav reflektioner kring själva föreställningen, skog, natur, klimat, levnadssätt, glesbygd.

Skogen är en del av vårt nationella levebröd men också en arvedel som är värd att vårda och bevara, inte minst för människans eget välbefinnande. Naturen reagerar som den vill, den bryr sig inte om människors åsikter. Vad vi däremot gör kan ha inverkan på natur och klimat. Det är detta som mycket av dagens klimatdiskussion handlar om.

Skogsvården hävdar att för varje träd som fälls planteras tre nya men är det de rätta träden som planteras, finnas andra metoder än kalhyggen och bevaras tillräckligt mycket av gammelskogen? Måste vi förändra livsstil för att rädda klimatet och planeten? Det är mycket på gång, som det framhålls i föreställningen, somt är krassa fakta, annat är kanske flum? Sanningen, om den nu finns, brukar ligga någonstans mittemellan.

Detta är en föreställning som också borde spelas i Österbotten men som vanligt finns det nästan noll kommunikation om vad som händer på båda sidorna om Kvarken. Förvisso fanns körer ombord på Wasa Express både på torsdag och fredag och förmodligen finns ett visst utbyte inom körsången men allt det andra som händer? Skulle jag inte själv hålla reda på vad som är på gång i Umeå och mellersta Norrland skulle jag aldrig behöva söka mig över Kvarken för detta med att shoppa på Ikea, Avion och Utopia är inte riktigt min grej.

Jag har länge efterlyst en gemensam evenemangskalender för Österbotten och Västerbotten men ingen med makten lyssnar på en sådan enfaldig önskan. Jag känner mig som en ropandes röst i öknen.

Idag finns Österbottens Evenemangskalender men den borde absolut göras om. Den känns svårnavigerad och är bokstavligt talat fyrkantig. I Umeå finns Visit Umeå som nyligen fått nytt utseende men inte till det bättre. Samma trista rutor och hur hittar man bland aktiviteterna? Inte helt lätt må jag säga.

Nationalparken fanns inte alls bland Visit Umeås evenemang på första sidan tidigare i veckan och jag skickade en förfrågan varför. Som svar fick jag: ”Vi lyfter ett urval av evenemang på vår hemsida och i sociala medier.” – Vad är detta för något, lyfta ett urval av evenemang, och sedan inte ens ha en sökväg till alla andra evenemang. Gott om plats fanns det dessutom bland deras rutor, ändå var det bara vissa saker som skulle saluföras. Snacka om att jag kände mig frustrerad.

Nej, en modern, lättnavigerad gemensam hemsida för både Österbotten och Västerbotten borde skapas där alla evenemang finnas med, stora som små. Och också en alternativ lista istället för dessa Windows-rutor som idag tydligen är högsta skriket. Blää…

Som avslutning på denna epistel vill jag nämna att torsdagskvällen var fin invid Umeälven. En riktigt skön, ljum vårkväll och ett härligt ljus över älven. I pausen var det bara att stiga ut genom glasdörrarna och så stod vi på stranden intill älven, denna urmoder i Västerbotten. Det kan nämnas att toaletterna var samma för män som för kvinnor trots att Väven är ett modernt nybygge. Det var bara att snällt ställa sig i kön och smaka på det som alla kvinnor upplever regelbundet, kön till allmän toalett, medan vi män har snabbfil till att uträtta våra behov.

När det sedan var dags för andra akten gick en gubbe runt och annonserade ”plingeling” med hög röst. Alla verkade veta vad det betydde – dags att söka sig tillbaka till stolen.


Nationalparken – turnéplan

Old Tjikko – världens äldsta träd på Wikipedia

Fäboland – Riksteatern

Baggböleri – Wikipedia

Roande och oroande – recension Västerbottens-Kuriren (borde gå att läsa utanför betalvägg)

Öppningsscenen för Nationalparken på Väven i Umeå

Helst skulle man låta kameran vila, var önskemålet, men jag tog någon enstaka bild, utan blixt naturligtvis och exklusivt för bloggen.

I pausen stod  Jonas Gren och läste upp namnen på de utrotningshotade arter som finns listade i Sverige. Den som ville fick sitta kvar och lyssna. Han började med A och när jag kom tillbaka 20 minuter senare hade han hunnit till bokstaven L. 

Här tar ensemblen emot publikens ovationer  samt blommor när det näst sista ordet var sagt. Old Tjikko syns i bakgrunden,

Sista ordet sades i efterföljde diskussion vid scenen i caféet Fika. Detta är en bild innan föreställningen.

Som stilfull avslutning speglade sig mångubben i älven. Dit har också människan hunnit men ännu inte lämnat så mycket  skrot efter sig att det skulle rubba månens bana. Den seglar lugnt vidare, precis som älven.

4 kommentarer

  • Erika

    Jag fick skumma igenom ditt långa inlägg. Blev för mycket att tar sig igenom,
    då ögonen inte riktigt hänger med. Men intressant ändå att det finns ett träd
    så gammalt ännu står där det står. Såg inte mycket ut för ögat att titta på men ändå
    beundransvärt där det växer. Det är riktigt imponerande i vårt annars så ytliga samhälle
    t.o.f. att det kastas ljus över detta träd, mer skulle belysas över det som finns omkring
    oss.

    • Per

      Jo, det kan ibland bli ett och annat inlägg som blir kanske lite för mastigt men jag vill ju gärna ha med allt det som finns i tanke och händer.

      Old Tjikko är ingen gammeltall till utseendet utan för en mera undanskymd tillvaro. Själv stammen är inte 9550 år gammal utan den är uppvuxen från rotsystemet som daterats så gammalt och från trädrester som har samma genetiska kod. Jag har för mig att platsen är hemlig för att inte folk skall skada Old Tjikko genom turism eller ren illvilja.

      Annars länge sedan sista men kul att du tittar in och kommenterar!

    • Per

      Ah, det har jag missat. Med denna version av WordPress är det inte alltid lätt att se kommentarer som kommit på lite äldre inlägg. Men jag kilar dit och kollar…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »