Livet på landet

Skogspromenader

Det har varit ett par fina dagar när till och med solen har vågat visa lite av näsan. Idag visade temperaturmätaren hela +6,4 C och då är vi snart mitt i vintern skall vi tänka. Riktigt skönt även om jag också saknar vinterns köld och snötyngda granar och grenar.

Det passade bra för skogspromenader längs med kör- och skogsvägar. Ställen som jag aldrig besökt tidigare men som lockar. Jag ser på kartan namn som Brohagen, Gåshagen, Myrorna, Trollkärret. Vad finns där? Mest skog visade det sig men också gamla åkrar och jäälor som vi säger på dialekt. De flesta planterade med skog. Skogsdiken. Bara ett kalhygge.

Förvisso har vi en fin skärgård runt nästan hela Oxkangar men annars finns det inte så många attraktioner. Därför slog mig tanken att märka ut och underhålla de naturliga motions- och rekreationsspår som finns  längs färdiga stigar och vägar runt om i byn. Vi har redan en början genom åkermarken i byn upp till skogen i norr men också en stig kring Fladan mitt i byn.

Ett visst underhålla skulle säkert fordras sommartid när gräset  växer högt på sina ställen men annars finns det rätt färdiga stigar. Bara att gånga åstad och insupa frisk luft, skog, träd, stenar, kärrmarker och har man tur så stöter man kanske på något djur eller fåglar.

I byn finns också en fin kvarn från 1800-talet. I gott skick och nu kring jul har den ljus på vingarna. Tyvärr slet senaste storm loss ena vingen så nu ligger den på marken. Reparation bör göras och sådant kostar pengar. Kanske det ändå går att skrapa ihop en summa så att inte kvarnägaren själv behöver stå för alla kostnader. För kvarnen är kanske det finaste vi har att visa upp här i byn. Egentligen en sevärdhet för hela Österbotten!

Skärgård, kvarn och rekreationstigar runt om är ändå inte så dåligt för vår by. Ibland är det så att man som inföding inte ser allt det fina som finns i byn. Sådant som är nytt och spännande för en utböling. Det gäller att inte bli hemmablind. Sådant tänkte jag idag i skogen.


Oxkangar – Oxkangar på Facebook

Denna figur träffade jag idag på i skogen. Surgubben kallade jag den genast. Ni ser kanske varför?

En stund senare, en gammal förfallen lada mitt i skogen. Man kan fundera på alla de lass med hö som passerat denna lada en gång i tiden. Först höbärgning mitt inne i skogen, sedan hemkörning med häst på vintern. Och vilka var de som byggde denna präktiga lada?

Så här ser det ut när man kommer från skogen i norr till åkrarna mitt i byn. Min lada skymtar rakt fram. Ännu finns den kvar.

Utsikt från tornet på Storstenen i Fladan. Så stor är inte stenen men ett litet torn finns byggt uppå. Här finns en hel del hjortar, rådjur och sjöfåglar.

Sådant kan man också finna. Här stannade bilen efter att den blivit beskjuten. Hårda bud för skogsmaffian.

Edit: Naturligtvis måste jag också visa en bild på kvarnen i all sin prakt och julbelysning. En bild jag visat tidigare men vi gör en repris

 

4 kommentarer

  • elvis

    FINNS VÄL EN KASSA FÖR KULTUR SOM KAN ANVÄNDAS SOM STÖD I DETTA FALL PRECIS SÅ LÅNGT VINGARNA BÄR.. KANSKE DU T.O.M. ÄR KASSÖR .. TAA EN FUNDERARE KAN RÄCKA LÅNGT ….

  • annepauline

    Så fina bilder. Det här med ”stoor steinan” är intressant. Det verkar finnas minst en stoor stein i varje by. Vi hade en i vår skog också. Den är verkligen stor och tänk att den är kluven precis rakt av på mitten så det är ett gap på ca en meter allra högs upp mellan halvorna. Man kan stå och förundras hur en så stor sten blivit så absolut spikrakt kapad på mitten i två lika stora delar. Så synd på ladan. Stockarna ruttnar när taket har försvunnit. Finns det ingen som kan hitta på någon turistverksamhet med stocklador? Jag VILL att stockladorna ska bevaras! Så himla sorgligt att se ladorna säcka ihop. Kvarnen måste repareras i alla fall. – Vems var bilen i skogen, tro? Haha, det ser ut att ha varit en kapea Mosse men kan väl ha varit vilket märke som helst.

    • Per

      Stora stenar finns nästan överallt i Österbotten men i byn har vi en som är riktigt stor. Den kallas för Stenkyrkan men det finns flera namn på den. Den på bilden är småpotatis i jämförelse. Att eran sten var kluven med fint snitt är naturligtvis en märkvärdighet. Vore intressant att se.
      Ladan på bilden har fått skatta åt förgängligheten, precis som många andra lador. På slutet av 1900-talet ansågs de inte ha något större värde och allra minst ville man kosta på dem ett tak. Verkligen synd för med en bra tak har de stått i hundra år till. – Kanske ladusafari?

      Bilen är en kanske Ford Prefect av okänt årtal men även Ford Anglia kan passa in. De första bilarna av denna modell började tillverkas strax innan kriget. De sista ägarna var nog några av byns ungdomar en gång i tiden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »