Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Livsstilar

Vad är bättre än ett givande samtal om livet, resor, ekonomi, politik, livsstil, framtiden, minnen, hälsa och välmående?

Igår besökte jag sister Jane med gemål i den Lyckliga Staden. De bjöd på middag. Köttsås av älg, egentillverkad lingonsylt, broccoli och som efterrätt äppelpaj av egna äpplen och vaniljsås. Supergott!

Som vanligt diskuterade vi en hel del. Bl.a. berättade de att de nu kör en kampanj med att inte äta någonting efter klockan fem på eftermiddagen. Ett bra sätt, tillsammans med motion, att gå ned några kilon. De har nyligen återvänt från en resa till Sicilien och där åt och drack de så gott att de tyckte att ett något mera spartanskt leverne var nödvändigt innan de åker på nästa tripp i november. De har också en vit period, d.v.s. inget öl, vin eller annan stark dryck, skall inmundigas innan nästa resa.

Detta med att inte äta någonting efter klockan fem är något som kanske också jag borde följa? Ofta vill jag ha en smörgås och te ganska sent på kvällen. Hur skall jag lyckas med det, bryta vanan? Jodå, sa svåger, det går hur bra som helst efter några dagar. – Då blir det bara lite maté ikväll för min del. Få se hur jag lyckas?

Vi diskuterade också livsstilar. Hur jobbar man på rätt sätt, hur mycket, när. Alternativt boende, kanske en lägenhet i Spanien/Portugal som pensionär, eller en stuga i ödemarken. Behöver man köpa en massa grejor, senaste nytt av allt eller klarar man sig med ett enklare liv? Mindre boendeyta, färre ägodelar att ta hand om och bekosta. Själv har jag varit inne på dessa tankar många gånger och skulle inte ha något emot att prova på en enklare livsstil. Fast jag har ju redan en ganska enkel livsstil men den går kanske att förfina.

För att citera Thoreau:

När man skaffat sig nödvändigheterna, finns det ett annat alternativ än att sedan skaffa sig överflödigheter, och det är att verkligen börja leva.

På Facebook fick jag idag syn på en länk till en tidningsartikel om ett sådant alternativt sätt att leva. Det är Rania Rönntoft och sambon Andreas Skoglund i Matfors en bit från Sundsvall som flyttat från Göteborg för att leva ett mera lugnt liv nära naturen. Ganska tufft tycker jag att ungdomar väljer denna livsstil när andra i deras ålder köper hus, tar lån, skaffar barn, klättrar i karriären. De tror på downshifting något som också jag är intresserad av. Jag kommer att följa Ranias blogg Rania Maria Photography” en tid och se hur de lever livet.

Ytterligare en länk, ”Du och din puls går ner i varv i naturen”, som handlar om välmående, hittade jag på YLE:s hemsida där vikten av visteles i naturen framfördes. Självfallet tog jag idag i samma anda en runda på ca 6 km gåendes i rask takt. Dock stannade jag till här och var eftersom jag också hade med kameran. Jag borde ha förbättrat min livskvalité en hel del om vi skall tro vad som skrevs på YLE:s sida. Bäst var det när jag upptäckte ett par hjortar som betade på en äng i skogen och att jag också lyckades fånga dem på bild. Det är livskvalité!

hjortar
Här står de och kollar en lång stund på vem jag är. Till sist skuttade de iväg in i skogen och ett starkt flåsande ljud hördes. Kanske irriterade över att de blivit störda. Tyvärr hade jag inte mitt 70-300 objektiv och stativ med. Då hade jag kommit nära och kanske fått en kanonbild.
2015-10-03 Oravais hamn
När jag åkte hem igår kväll stannade jag till i kyrkbyn och tog denna bild från hamnen. Tyvärr lite sent för att fånga en ännu bättre solnedgång.

Pust! Valde jag rätt?

Saltgruvan får ibland ett ryck. Idag var det en sådan dag; vi genomförde en s.k. Tykydag. Tyky är finska och jag kan inte översätta ordet rakt av men det betyder i alla fall att vi gör hälsosamma aktiviteter tillsammans. Som t.ex. motion eller fåniga tävlingar. Idag dock inga tävlingar utan mest motion. Vi fick välja mellan vattengymnastik eller en runda i motionsspåret. En runda i motionsspåret lät ganska lätt; det valde jag.

Jag vet inte om jag valde rätt för det visade sig att en av kontorsdamerna var anförare och hon kunde detta med att köra krävande träningsprogram. Krävande åtminstone för ett gäng gubbar som sällan gör annat än samma rörelser i all oändlighet. Ett undantag är Stora Yxan som motinerar och tävlar regelbundet.

Vi fick minsann krypa i gruset och känna svetten rinna när korta ruscher genomfördes i branta backar. Vet ni hur svårt det är för en gammal krigare att hoppa bock? Eller att göra tio armhävningar för den som blev sist i någon gren? Nåja, det sista klarade jag bra men vissa övningar fick jag stå över p.g.a. min onda axel.

Som avslutning bjöds vi på kaffe/te och en stor, fet gris (bakverk). Dit for alla kalorierna vi brände. Nyttiga var ändå övningarna för vi fick många tips om hur man håller sig spänstig och vid god vigör.

Tyky Norrvalla
Här går en del av deltagarna till välförtjänt kaffebord.

Sports Tracker

Åter har jag idag gjort en rejäl motionsrunda. 8,5 km gång i fint väder och med massor av fågelsång och tranors trumpetande i öronen. Vid ett tillfälle hade jag tranor på båda sidor av vägen och de gav minsann hals så att jag trodde att nu anfaller de. Hackspettar trummade frenetiskt i torra träd och fjärilar fladdrade omkring på ett flertal ställen. Speciellt en fjäril med mörka vingar med en vit (gul) rand längst ut på vingarna var ofta synlig idag. Efter något googlande fastnar jag för att det måste vara en Sorgmantel.

I telefonen har jag appen Sports Tracker som med telefonens GPS-funktion igång på en karta visar var jag går samt tider, sträckor, fart, kaloriförbrukning mm. Allt sparas i telefonen. Denna app är gratis och något jag haft i mera än ett år. Det nya är att jag nu har registrerat mig på deras hemsida och då överförs alla uppgifter till mitt konto och jag kan på datorn se de olika workouts jag gjort. På så sätt blir det mera roligt att motionera, gå eller cykla. Jag kan se mängden motion jag fått per månad eller annan tidsperiod och jag kan följa de olika rutterna på kartan. Jag kan samla kilometer per månad eller annat vad som faller mig in.

Mitt konto är privat så det syns inte för andra på nätet men många har offentliga profiler och då kan man se deras olika övningar och turer. Ganska kul.

En annan bra sak är att man kan också använda Sports Tracker  när man turistar och går runt i olika främmande städer. Detta provade jag i Buenos Aires i höstas och nu kan jag i efterhand se hur jag gick söndagen den 21 september i nämnda stad. Detta kommer jag att börja använda mera när jag är på mina resor. Sports Tracker kan vara bra att ha igång ifall man går vilse och inte vet riktigt var man är. En bra grej som jag rekommenderar till alla som rör på sig. Finns att ladda ned för Android på https://play.google.com/store/apps/details?id=com.stt.android 

buenos aires 21 sept 2014
Gången kan tyckas något ranglig men jag kan försäkra att jag var helt nykter. Ibland kommer det toppar på upp till 15 km/h och jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag då måste ha rusat över någon gata i full galopp. Ibland har jag stannat till och då går kurvan ned till noll.

Att vandra är att må bra

Trots ett utomordentligt sparkföre på byns vägar fick sparken ändå stanna hemma idag. Istället blev det rask vandring i mera än 7 km. Solen sken och vinden var avtagande, en riktigt fin dag.

Visst hade jag kunnat ta sparken men jag menar att vandring ger mera motion och även möjlighet till tanke och reflektion. Med sparken susar jag iväg med god fart, det blir liksom inte tid till att stanna, fundera eller ta någon bild. Kameran hade jag med, inte systemkameran utan den lilla, nätta.

Att fundera går bra när man vandrar. Man blir liksom mera harmonisk. Kanske är det friska luften och att hjärtat arbetar som gör att tankeverksamheten främjas.

För någon tid sedan kom en rapport som menade att lagom motion är bättre än att ständigt köra hårda pass, att belasta kroppen för mycket. Jag är benägen att hålla med, lagom-motionär som jag är. Visst kan det vara bra att få upp pulsen under viss tid med jämna mellanrum men hård jogging eller skidlöpning får vara för min del. Rask promenad då hellre, eventuellt med vissa sträck- och böjövningar.

Tankarna kommer och far under vandring. T.ex. en så enkel tanke att nog är det ändå rätt bra att kunna röra sig fritt och för egen maskin. Vi tar mycket för givet men livet kan ändras med mycket kort, eller inget varsel alls. Som tur är vet vi inget om det men nog bör vi stanna till ibland och känna efter hur bra det är att kunna gå obehindrat. Bara en sådan sak. Jag tror vi skulle bli mera harmoniska och nöjda om vi kunde uppskatta det lilla och enkla i vardagen.

Vi människor har ibland den tråkiga förmågan att gnälla över småsaker och bli ilskna över oväsentligheter. Kanske är vi bekymrade över något eller t.o.m. deppade en längre tid, då är promenaden den bästa medicinen. Ut och gå en timme, när vi kommer tillbaka är chansen stor att vi hittat en lösning på problemet eller känner oss bra mycket piggare. Att vandra är att må bra. En universalmedicin mot mycket!

sparkföre
Perfekt sparkföre! Rena isgatan på sina ställen.
vinterbäck
Än rinner vattnet i bäcken. Värre vintrar har vi haft.
vinterväg
Här vände jag. Vägen var då inte mera plogad.

Storhopen och så vanligt folk

Jag höll på att glömma söndagens stora begivenhet när Botniacykling susade genom byn. Vädret var det allra bästa och jag misstänker att en och annan fick kämpa med värmen. En motorcykelpolis körde först och han hälsade, storhopen som kom efter hade inte tid med sådana banaliteter. Hälsa kan man göra i graven tänkte de nog, här gäller det att komma först. Nåja, alla har vi våra intressen och naturligtvis ville de göra så bra som möjligt från sig efter all träning de genomfört.

Som tur var kom motionscyklisterna senare och de var roligare och i vissa fall mera språksamma eller presterade i alla fall pust och stön i backen hos oss. De var liksom mera mänskliga. Duktiga var de alla cyklister som genomförde loppet. Även de som kom sist för det var strongt gjort att kämpa på och inte ge upp. Enbart det är en seger.

Själv tog jag en hel del bilder som jag lade upp på Flickr. Jag tänkte att kanske folk skulle vara intresserade av en och annan cykelbild på sig själv. Om det var uppskattat eller ej vet jag inte för det är bara en som hörde av sig och där kunde jag inte hjälpa för bilden blev oskarp.

polis
Först kom polisen. Han eller hon hade nog en lätt körning. Rena söndagsjobbet.
storhopen
Sedan kom storhopen; jag menar cyklisterna och inte min granne fåraherdens rishop i bakgrunden. Både hoparna lär alstra värme om än på skilda sätt.

19:11

19:11 idag, då infaller midvintersolståndet i republiken och just i den minuten publiceras detta inlägg. Vi på norra halvklotet befinner oss just då som allra längst bort från solen och därefter blir det bara ljusare, även om det inte syns med det samma. Vid ett visst datum blir dagsljuset ett tuppfjät längre. Jag tror det är på Staffan-dagen, den 26 december. Ett tuppfjät är inte långt men alltid något.

Jag tog mig en stilla promenad i dag. Jag ville prova en ny app jag lagt till i telefonen, nämligen Sportstracker som registerar förutom tid, avstånd, kaloriåtgång även ens framfart på kartan. Intressant för noggrannheten är stor på kartan. T.ex. kunde jag se när jag bytte från ena sidan av vägen till den andra och det är ju inte många meter. Man kan också visa sina aktiviteter på Internet men det tror jag att jag avstår ifrån för jag har på känn att ibland kan det bli lite tunnsått.

Jag har också den ovanan att avvika på stig och väg och plötsligt befann jag mig i skogen vid den lilla tjärn som jag besökte i våras och då tog en film plus foton. Idag var det helt annorlunda men film och lite bilder blev ändå skörden. I våras var det alldeles tyst, inte en fågel, bara myggsurr; idag hördes en motorsåg och röjsåg i syd, någon höll på med skogsarbete.

Det är alltid uppfriskande att gå på rask promenad, jag får tankarna rensade, nya idéer kommer och jag känner mig på bra humör efteråt. I skogen känner jag däremot ro, nästan vördnad inför de stora och små träd som bildar skogen, träsk och diken, mossbelupna stenar och murkna trädstammar som också ger liv åt nya växter eller mat åt fåglar som söker godbitar som kanske gömmer sig i det döda trädet. Med höga tallar runt om är det som att sitta i en katedral.

Ja, det var ju appen som fick mig ut idag. En annan app i telefonen fick jag också användning för, nämligen Flightradar24. Jag hörde ett flygplan högt upp i det blå, eller skall vi säga grå, idag på eftermiddagen. Jag fiskade snabbt upp telefonen ur fickan och kunde på kartan se flygplanets bana, höjd och fart. Flyget kom från Tokyo och skulle till London. 2 timmar och 48 minuter senare skulle det landa upplyste mig appen om. Tänk vad bra att veta när jag traskade runt där i skogen. 😉

Själv strosade jag vidare och fick höra och se ett halvdussin småfåglar som med musliknande pip gav sig tillkänna i ett buskage. Vilken sort vet jag inte men roligt verkade de ha.

skogstjärn
Med ett öga mitt i.
tallebarr
Varför gråter du, lilla tallekvist?
tall
Här får du en kram, du knotiga!
stenar
Titta, där är ju stenarna jag placerade ut ifjol!