Vem är de? Var är de nu?

Hur lång tycker du att den optimala väntetiden mellan två flygningar är? Två 2 timmar? Jo, det är en passlig tid inom Europa tycker jag. Det finns tid för lite förseningar och i bästa fall hinner man äta en bit mellan flygen. Det beror naturligtvis på hur stor flygplastsen är och om det finns flera åtskilda terminaler.

I går tisdag blev min väntetid i Helsingfors hela 4,5 timmar och det är för länge. Jag hann bli uttråkad men som tur är fanns gratis wifi och ett ställe där man kan sitta i fåtölj med litet svängbart bord för datorn. Eluttag för både dator och laddning av mobilen eller annan elektronisk utrustning. Perfekt, tänkte jag och slog mig ned för att slå ihjäl tiden.

Men jag hann också sitta och glo på folk. Ja, inte dumglo utan mera sitta och iaktta folk, hur de beter sig, hur de är klädda, om de stressade eller ser vilsna ut.

En stor del var säkert affärsresenärer, det kunde man se på klädsel och handbagaget. Resvana såg de också ut. Speciellt lade jag märke till en man med sydeuropeiskt utseende, kanske italienare, inbillade jag mig. Snygg kostym i blå ton, proper slips, perfekt kammat hår och skorna var inga vanliga tofflor. Självsäkerhet strålade omkring honom. Säkert en framgångsrik affärsman eller högre chef av något slag, fantiserade jag. Med all säkerhet en man som åker business class. Jodå, mycket riktigt satt mannen i den blå kostymen i första klass och talade i telefon när jag tillsammans med andra billighets-resenärer fick gå ombord och söka oss till de bakre regionerna i flygplanet. Vem var han, varifrån kom han, vart skulle han? Sådant kan jag sitta och fundera på medan människor strömmar förbi mot sina resmål någonstans. – Inte bara på flygplatser utan rent allmänt när jag har en stund över på offentligt plats.

Första klass-mannen reste från Kastrup till Helsingfors.

I Helsingfors lade jag märke till en äldre kvinna i kappa. Klockan närmade sig midnatt och vi väntade på att få äntra flyget till Vasa. Hon såg trött ut och gick lätt böjd framåt när hon fick syn på en ledig stol där jag satt. Hon kom fram, granskade snabbt stolen, det såg ut som om hon suckade, vände och gick. Hon ställde sig bland andra väntande, förmodligen raska och friska.

De båda stolarna var speciella på så sätt att de var märkta med två bilder som föreställde en rullstol och en person som går med käpp. Helt tydligt avsedda för personer med rörelseproblem eller funktionshinder av något slag.  Eller bara för äldre folk som behöver vila sig en stund i kön till gaten.  – Varför satte hon sig inte? Eller varför satte sig ingen annan i dessa enkla trästolar? Varför satte jag mig i den ena stolen? Vem var hon denna trötta kvinna? Varför reste hon?

Ok, jag är nyfiken på människor och ibland får jag en obändig lust att intervjua för mig helt okända människor. Han affärsmannen, den trötta kvinnan eller varför inte hon som satt jämte mig i flyget från Köpenhamn. En effektiv, stiligt klädd kvinna i medelåldern. Hon läste sina papper, gjorde anteckningar och först sista stunden i flygningen bläddrade hon förstrött i en av tidningarna. Hon pratade perfekt engelska. Vem var hon och vad stod i hennes papper? Var är hon nu?

Frågor, ren nyfikenhet eller ett äkta människointresse? Har du sådana later?

Det moderna Malmö

Stolen

Ett vykort som jag sände. Ibland skickar jag vykort.

8 reaktioner till “Vem är de? Var är de nu?”

  1. Vilket härligt vykort! Helt underbart. – Att vänta på flygplatser är det tråkigaste som finns, helt i klass med att vänta på försenade tåg. Här är tågen så försenade hela tiden så man kan tro man bor i ett u-land.
    Haha, visst är det kul att studera människor och hur de uppför sig eller inte uppför sig. Åker man med de här ”världsberömda” Finlandsfärjorna får man se många olika typer av människor och uppföranden.

    1. Ja visst, så skånskt även om gåsen såg lite moloken ut.
      Tågens förseningar är ett ständigt återkommande problem. Jag råkade själv utför detta i början av sommaren när jag skulle åka från Höör till Malmö. Trots all teknik och it-styrning, hur är det möjligt?
      Speciellt på Finlandsfärjorna finns det ”objekt” att studera. Inte sällan hänger jag mig åt detta studium på Wasa Express på väg till Holmsund eller på returen.

      1. Jag tycker att hippiegåsen med flower powerstuk snarast ser påtänd ut, och med ett helt vallmofält i bakgrunden blir det spexigare. Ett motiv att le varmt åt och som genererar fantasier tillbaka till Woodstocktiden. Men är detta en skånsk Mårten Gås så är det knappast opiumvallmo i bakgrunden – med tanke på det otal arter som finns – om inte odlaren är osedvanligt skicklig på att manipulera de rättsvårdande myndigheterna.

        Men denna föregående helg har vallmon använts i en helt annan innebörd. 11/11 1918. En bra dag som avslutade ett förödande krig, vilket kom att kasta ner en optimistisk västvärld i frustration, ångest och extrema politiska motsättningar inom och mellan vissa stater. Vallmon är nu den dagens symbol. På samma datum 67 år senare föddes min förste son, det var också en bra dag. Dessutom är 11/11 ursprungligen Mårtensdagen/Mårtenmässo-dag, som nu tyvärr kapats av Mårtensafton för traditionell skånsk gåsamiddag med svartsoppa som förrätt, och skånsk äppelkaka som dessert.

        Vem var då denne Mårten? I alla fall inte seriefiguren. Det var ursprungligen helgonet Martin av Tours.

        1. Påtänd eller småsömnig, bara att välja.
          Han kanske vaknat i ett vallmofält av en eller anledning?
          11/11 kallas också hågkomstens dag, fick jag nyss lära mig, och då hågkomst av alla stupade.

          Mårten – Martin – Här finns en trivsam historia om Martin av Tours och annat intressant vid denna tid på året. Bl.a. Gåsagången. Sådant hade inte gått för sig idag.
          https://popularhistoria.se/vardagsliv/traditioner/martins-gas-martensgas

  2. Visst har jag sådana later, om nu människointresse rör sig om later. Jag känner till stor del igen mig i ditt åttonde stycke, men en sak skiljer oss åt. Jag vill inte intervjua, jag vill istället samtala, jag vill utbyta idéer och erfarenheter. Det känns inte bra att bara få, man ska dela med sig också – precis som här på din blogg – kanske är det så du också menar, men med andra ord. Situationer som de du beskriver finner jag perfekta för min personliga del. Jag är i stor utsträckning den totale solitären – enstöringen par excellens – men också babbelkrukan som kan raljera huller om buller i vissa sociala sammanhang. En paradox. Men dörren till mitt privata château öppnar jag inte.

    Jaha, kanske du tänker nu, hur hänger det ihop med ”de situationer som du beskriver finner jag perfekta för min personliga del.” Jo de är helt enkelt perfekta därför att de är snabba, kortvariga. Ett möte som ibland genast glöms bort, eller ett möte som blir ett livslångt minne. Det kortvariga kan ge större impulser än livslånga meningslösa konversationer med åldrande barndomskamrater.

    Det är många akademiker och andra yrkesgrupper som på ren rutin utnyttjar tidsförlusten som resan innebär till att arbeta. Och de vill nog inte bli intervjuade eller småprata. Detta om kvinnan på sätet bredvid dig. Det finns så många varianter på vänthallarnas och flygsätenas sociologi och psykologi.
    Jag ska bidra med en egen tragikomisk berättelse. Sorglig, men ett vackert minne.

    Jag passagerarflyger inte längre, jag äger inte ens ett giltigt pass. Men den här historien tilldrar sig många år tillbaka. Jag minns inte vilket år – jag har glömt det, jag har glömt det mesta av den här resan, men det viktigaste är att jag minns det viktiga. Essensen.

    En resa hem från Montreal – skitresan för dygnsrytmen är den från väst till öst. Jag hade biljetten i min hand och muttrade rent mentalt över att jag aldrig får bra sittplats eller den ultimata grannen, och aldrig fönsterplats – vad det nu är för bra med det. Jag var väl trött. Men min biljett indikerade fönsterplats i det här fallet. När jag kom till min plats satt där redan en vän mörk skönhet på min fönsterplats. Kommunikationen var inte helt okomplicerad, vilket jag återkommer till, och vilket genomsyrar hela berättelsen, men initialt begrep jag genast att hon frågade om hon tagit min plats. Nej, menade jag, sitt du där.

    Hon var spanjorska, arbetade på kontor, talade varken engelska eller franska – vilket rimligtvis är ovanligt för någon som reser till franska Kanada – men vi förstod varandra. Hon hade helt enkelt rest till Quebec med en släkting, men behövde resa hem i förtid. Hon var så vacker, eller snarare charmerande, att vem som helst borde kunna bli knäsvag. [Minnen kan såväl förstärka som försvaga intryck, minns det]. Vi lämnade markkontakten och gick upp bland molnen, men inte ens där kan två personer utan gemensamt språk nöta på hur länge som helst, och vi borde ju sova. Jag ställde om mitt älskade armbandsur och hon pluggade in hörsnäckorna för att se ”El laberinto del fauno” av Guillermo del Toro, av någon obegriplig anledning översatt till svenska som ”Pans labyrint”.

    Första gången jag såg ”Pans labyrint” var det på kanadensarens inrådan. Jag var less och tungsint, och hade redan sett de filmer på Sandrews och Filmstaden som jag ville se. Jag köpte hans koncept och gick på sena föreställningen. Skit!, tänkte jag, och skitungar ska man aldrig lyssna på. Andra gången jag långt senare såg den var i hemmamiljö, och jag älskar den. Den är lika vacker som genial och socialrealistisk. Spanien är Spanien, och landet har liksom Finland en traumatisk historia. Som utomstående vet man aldrig vad grannen anser. Min granne tyckte verkligen inte om filmen, men om det kom sig av politiska, estetiska eller rent personliga skäl det vet jag inte. Tilläggas bör att filmen tar starkt avstånd från Francos diktatur.

    Mikronatten från öst till väst gick mot sitt slut, men det var ännu ett par timmar kvar, trodde jag när piloten började prata i högtalarsystemet om att gå in för landning. Jag som har grava problem med siffror hade ställt min klocka två timmar fel. Nu gick det snabbt utför, och jag som ville ha någon slags ytterligare kontakt innan vi skiljdes åt. Inte ett ragg eller en kyss – vaffan då för – utan kanske be om ett vykort från hennes soliga havskust, och säga hejdå på ett anständigt vis. När ett plan landar, då har alla bråttom, och jag tappade bort henne.

    Senare vankade jag omkring på mellanlandningens Lufthaven, vilken den nu var – jag minns inte. Så såg jag henne på distans, och hon såg mig. Vi tittade på varandra med någon slags känsla i blickarna, och jag ville återigen be om ett vykort, men var blockerad. Sedan gick vi åt våra respektive håll.

    Jag har ännu i denna skrivande stund inte bestämt mig för om denna episod är tragisk, eller ett vackert minne. Men jag är tårögd när jag avslutar.

    Det var det om ett minne som defragmenterats.

    1. Förvisso, samtalet är det perfekta. Då får båda parter ge sin historia och sina synpunkter. Ett utbyte. Samtidigt är nyfikenheten en stor drivkraft hos mig; något jag ärvt av min far. Att få veta vem denna främmande människa är och vart hen är på väg. Då blir liksom min person ganska ointressant. Den känner jag ju redan till i stora drag.

      Tyvärr är det ganska sällan jag hittar någon människa på mina resor med vilken jag kan föra ett mera djupt och givande samtal. Det händer men inte så ofta. Alla är så stressade och ytliga. Många har också fördomar mot en äldre, ensam herre som läppjar på sin öl eller sitt te. Eller bara sitter stilla i en stol i väntan på en flygavgång.

      Som du skriver: ”många… utnyttjar tidsförlusten som resan innebär till att arbeta.” Visst och med litet sunt förnuft stör man inte dessa myror. Men hon den trötta kvinnan, jag hade gärna hört hennes historia. Jag tror att den hade varit bra mycket mera intressant än mitt slätstrukna liv som jag är van vid.

      En spanjorska som ockuperat din plats! Jag förstår att du blev begeistrad. Det är kanske därför jag försöker lära mig spanska, spanjorskorna. Jag kan bli rent lyrisk när jag ser dessa kvinnor på TV!

      Det gick som det gick, en blick, ni gick åt var sitt håll. Din resa blev dock ett minne som du återkommer till. Vilka andra resor minns du? Jag förmodar att de flesta resor du gjort så minns du knappt men denna minns du. Egentligen en fin berättelse! Tragisk, nej! Sådant är livet, som består av sekunder, platser och ren tur. Samt lite mod!

      1. Du ställde en fråga i ditt sista stycke, jag tänker inte gå på djupet med den. Men jag har ett minne från två olika England/Skottland/Irlandresor, ett minne där de båda färderna hör ihop trots allt. Men det mesta jag kan säga om det minnet är: ”Jag minns inte.” Men det är ett kärt minne som dyker upp då och då, med sina grumliga konturer.

        En landfast tågresa till och i ett örike på den tiden detta begav sig innebar att man också kom med fartyg via vattnet. Nu minns jag inte vilken resa detta var, eller vilken hamn båten angjorde. Det torde ha varit endera Hoek van Holland till Harwich eller Oostende till ?. Calais till Dover var nog senare resor i mitt fall. På den tiden fick man också vid ankomsten stå i kö för att komma till en uniformerad tjänsteman vid en pulpet. Där hade man fyllt i en blankett, visade sitt pass och han ställde frågor, för att därefter låta en slinka in i The United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland.

        Ett minne inom parantes i det här sammanhanget var den gången när jag hade så många brittiska stämplar i mitt pass att mannen vid pulpeten endast öppnade passet, tittade, och sade: ”Welcome back Sir.” Det var det. Tyvärr blev det passet och mitt Interrailkort stulet redan i samband med att jag över natten tog in på ett skithotell i London. Gubbtjyven, en Donald Trumtyp lurade mig dessutom på pengar. När jag protesterade ryade han att han hade allt nedskrivet i den svarta bok som han höll i handen, och att han var den hederligaste mannen i distriktet, samt att jag kunde fråga vem som helst på gatan om den saken. Som främling omgiven av ett obestämbart och svårtolkat kollektiv av individer, och en hotellägare som (enligt min tolkning, inte hans ord) hävdar att det han personligen skrivit i sitt anteckningshäfte var lika hugget i sten som Mose lagtavlor vid nedstigandet från Horebs berg, då är det bara att kapitulera, och polisanmäla – inte för att få rätt i sak – det var omöjligt – men för reseförsäkringens skull. När jag presenterade ärendet för den leende konstapeln kallade han bara den typen av etablissemang för ”a hole in the wall”. Allt ordnade sig, och jag blev kompenserad av mitt försäkringsbolag vid hemkomsten – men historien orsakade mig en hel del omak initialt. Svenska konsulatet var stängt över helgen – och det var fredag kväll + att jag inte riktigt gillar London. Konsulatet, eller om det var ambassaden, utfärdade efter helgen ett provisoriskt pass. Då hade jag väntat på att en myriad människor av olika nationaliteter före mig i kön hos den godkände passfotografen skulle passera. Och de svenska tjänstemännen skrev ett rekommendationsbrev till British Rail rörande att jag skulle få köpa ett brittiskt Inter Railkort. På den tiden kunde man enligt reglerna enbart köpa den biljetten i sitt hemland. Det var där och då jag för första gången såg inledningen ”Dear Sirs” på ett formellt brev. Så satt jag då slutligen med mitt brev i British Rails palats, i ett enormt förrum, och väntade på nåd. Så kom hon då, en av de vackraste, vänaste och artiga unga kvinnor jag träffat. Korrekt klädd. Hon tog mitt medhavda brev, gick ut genom en stor dörr. Efter en kort stund var mitt sista problem bortblåst, och jag kunde resa vidare norrut till Newcatle upon Tyne och John W., med ett brittiskt Interrailkort. Lång parantes. Hoppas att den är någorlunda sann. Det var ju det där med minnet.

        Nu återvänder jag till resorna innan den s.k. parantesen. Jag fotograferade ju på den tiden, och i folkvimlet på perrongen såg jag en äldre stadig man – eller kanske stabbig, en äkta John Bull – i uniform. Jag minns inte vilken uniform, men jag har honom alltid i det bristfälliga minnet som en polis, men han kan också ha varit en tulltjänsteman, eller järnvägare – det får jag reda på om jag någon gång finner det fotot. För ett foto blev det. Ett kort samtal, så var saken klar. Han var en mycket gemytlig herre. Du och jag har olika uppfattningar om det där med gatufotografering – ett begrepp jag övergivit. Jag ser det i mitt fall ofta som porträtt i en publik miljö, men helst undviker jag genrer ö.h.t. För mig blir de bilderna alltid bättre än rena bilder på en gatumiljö, där man (jag) ofta är för blyg för att fånga huvudmotivet bara sådär. Då går jag hellre fram till personen/personerna, snackar lite – och får förhoppningsvis en hyfsad bild, i autentisk miljö. Som i berättelsen här ovan.

        Eftersom så många människor är trevliga och generösa vill jag ge tillbaka. Så i mörkrummet på den tiden gjorde jag alltid extra kopior, i lite större format, för att ta med till dem som det fanns en rimlig chans att träffa igen – och de där bilderna som jag tog med mig i retur till ursprunget har även fört mig vidare, och gjorde mig hågkommen även bland skotsa busar och sådana man inte bara oproblematisk umgås med. Jag var ju han med fotografierna. De flesta verkade älska att få fotografier från sin egen miljö.

        Men nu var det John Bull och mitt dåliga minne – håll med om att jag är ofokuserad, som det så modernt heter. Jag minns faktiskt inte om jag tog med en bild eller inte, när jag senare tog samma rutt till södra England. Jag hoppas det, men jag resonerade som så, att det var i stort sett omöjligt att än en gång stöta på samma individ som man råkat i ett folkvimmel en gång. I det som här följer florerar minnesbristen med full kraft. Jag minns inte om jag var på perrongen, eller om jag satt på tåget med fönster mot perrongen. Men jag minns att där kom han än en gång i eget majestät vandrande längs perrongen, precis som under den tidigare resan. Det penibla är att jag inte minns om han fick något fotografi eller ej. Men oavsett var jag befann mig, eller om jag hade något foto med, så for jag genast fram till honom för ännu ett samtal innan tåget avgick.

        Nåja. Jag kan tyckas helt dement, men hellre framhåller jag en brist än propsar på att jag sitter inne med den sanna berättelsen. Det är sånt man gör när man skriver fiktiva romaner. Det finns f.ö. mer än en självutnämnd minneskonstnär som snabbt kan beslås med felminne.

        Erkänn att det var dumt av dig att ställa den där frågan i slutet av din svarskommentar ovan.

        1. Varför skulle jag tillstå en dum fråga som får ett klokt svar, nämligen reseanekdoter som kan roa en och annan? Det tillför ju bloggen ytterligare en botten, synd bara att så få läser kommentarer från tidigare inlägg.

          Som med mycket annat så är minnet hos de flesta fragmentariskt och vissa saker minns man men tidpunkten kan vara höljt i dunkel. Eller så minns man inte namnet på personer i det förflutna. T.ex. gamla arbetskamrater. Ett gott råd till ungdomen vore att de nogsamt för bok över sina bekanta, medstuderande och arbetskamrater, något de kommer att ha nytta och glädje av en vacker dag. Så många gånger jag undrat: vad hette hen?

          Din historia från London när du blev bestulen påminner mig om en bekant som på grund av eget slarv och för mycket innanför västen blev av med alla sina pengar, pass och skor. Staden var Paris och tre dagar fick han vänta innan han fick pengar sig tillsänd hemifrån. Som tur var träffade han en norrman som var i liknande situation och de kunde hjälpas åt i denna knipa. – Ditt fall löste sig trots allt till det bästa även om minnet gömmer vissa detaljer.

          Chansen att du åter skulle träffa ”John Bull” var ju onekligen liten men ändå gjorde du det även om detaljerna även här har tonat bort. Att förse dina modeller med en bild från fototillfället är en fin gest men då måste man också ha en rimlig chans till ett möte, så som du skriver.

          Minnet kan spela oss ett spratt eller så minns vi det vi vill minnas. Någonstans mellan sanning och dikt. Som min blogg; det mesta är sanning och ren dikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *