Det som händer det händer
”Hur som helst är jag övertygad om att det inte blir några fler krig”, tillade jag dumt. Han log: ”Men vad inbillar du dig egentligen? Att det är något man kan veta i förväg? Att vi nittonhundratrettiosex stod i fönstret allihop och bara väntade på det första skottet?”
Just nu håller jag på att läsa en bok där detta stycke finns. Tanken slog mig att detta stämmer bra in på den oförutsägbarhet som livet många gånger bjuder.
Att vi är i våra bästa år, det blåser medvind och vi nymornade kastar oss in dagens sysslor med liv och lust är ingen garanti för att vi överlever dagen. Ej heller vet vi på kvällen om vi vaknar följande morgon. Livet är en händelse med dödlig utgång. Garanterat!
Trots detta krassa faktum kan vi inte stå där i fönstret, titta ut och vänta på liemannen. Eller för den delen, vänta på bättre tider hur länge som helst. Vi måste ut, leva och möta det oväntade och ibland lite skrämmande. Pröva med foten om isen håller. Inte låta rädslan styra våra liv till passivitet, panik och rigid kontroll. Rädsla är en del av vårt skydd men kan också bli vår värsta fiende.
Vi kan inte alltid veta vad dagen har i sitt sköte. Vi gör våra riskkalkyler och handla därefter. Medvetet eller omedvetet varje dag. Och alla dagar överlever vi utom den sista. Det som händer det händer. – Mina reflektioner.
Boken heter ”Dragspelarens son”, skriven Bernardo Atxaga, pseudonym för Joseba Irazu Garmendia. Den första baskiska författaren som jag läst och också den första bok jag läst som ger insyn i Baskien, dess folk och språk men också i spanska inbördeskriget och de konflikter och följder som uppstod. Jag har ännu bara hunnit läsa en fjärdedel av boken men gillar stilen och att närmare få stifta bekantskap med Baskien och dess nutida historia. Baskiska är ett gammalt och speciellt språk, inte släkt med något annat språk. Ord på baskiska förekommer i boken och de liknar inget annat.
Bernardo Atxaga – Wikipedia
Dragspelarens son – recension Dast Magazine
Baskiska – Wikipedia
6 kommentarer
Annepauline
Mycket tänkvärt inlägg. ”Det är som det är och blir som det blir”, sa hundraåringen i boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Nä, man kan inte gå och grubbla på vad som kan hända hela tiden. Då blir man antagligen tokig ( are ). Men lite läskigt kan det kännas ibland. Jag tänker på den där hemska bilolyckan utanför Sundsvall i slutet på maj där fyra pojkar dog. Tänk om de vetat i förväg hur den dagen skulle sluta? Börjar jag tänka så kan jag drabbas av noja. En bekant till mig hade planerat en långresa på tre månader, bland annat till Nya Zeeland, i år. Så kom coronan och av den resan blev det ingenting. Ingenting vet man. ”Det är som det är och blir som det blir”, det är det enda man vet.
Per
Vi gör alla våra riskbedömningar, hela tiden, även om vi inte alltid är medveten om det. Och nej, normalt går man inte omkring och oroar sig, det skulle inte bli till något, men i vissa lägen måste man aktivt göra en riskbedömnig. Håller isen? Själv tycker jag trafiken är något av det farligaste vi kan utsätta oss för, ändå kör jag bil nästan dagligen. Andra är flygrädda trots att flyget statistiskt är ett av de säkraste färdmedlen.
Jo, mycket som blivit ändrat denna sommar. Inget Urkult som jag sörjer mest.
Wesber
Ja det är då tur att man inte vet något om morgondagen,fast någon gång har det hänt att jag drömt om framtiden bland annat när en nära anhörig skilde sig och flyttade till en annan ort, det visste jag skulle ske redan ett år innan det hände . Mor min var en sanndrömmare och visste alltid när någon i släkten skulle dö. Hon drömde till och med om sin egen död, den drömmen berättade hon för mig ett halv år innan hon dog. Natten till tisdagen fick min son och hans kusin för sig att gå ut på en promenad halv tolv på natten. när dom passerar en bro sitter det en ung tjej på räcket och vill ta sitt liv genom att hoppa ner i Dalälven. Dom lyckades lirka med henne ända tills polis och ambulans anlände, ibland måste man säga att någon annan styr över våra liv.
Per
Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja drömma sanndrömmar. Överhuvudtaget så drömmer jag väldigt lite. I alla fall så kommer jag inte ihåg dem. Jag föredrar att ta dagen som den kommer.
Det var en märklig händelse, den med den nattliga promenaden. Tänk om de inte passerat bron där vid midnatt.
En gång var jag med om en märklig händelse. Den går att läsa om på ett blogginlägg från 2018
https://villniles.com/2018/11/28/den-gangen-jag-foljde-lagen/
Vad var det som gjorde jag steg av cykeln och började gå? Normalt skulle jag inte ha gjort så.
Wesber
När jag läste ditt inlägg om cykelturen i Malmö så kom jag ihåg nåt liknande själv som hände för 2 år sen när jag hade slutat jobba för kvällen och var på väg hemåt. Jag skulle upp och jobba till 06:45 igen dagen efter så jag ville hem och varva ner innan det var sängdags så jag gasade på i över 70 på en 50 sträcka. Då var det någon inom mig som sa ”och nu håller du hastigheten” riktigt befallande och nästan argt, jag blev rädd och saktade ner och tur var väl det för längre fram bakom en kurva stod polisen och hade fartkontroll. Sen dess håller jag alltid 50 där för körkortet är jag rädd om.
Per
Kanske sjätte sinnet har bättre koll på farbror polisen än annat?
Å andra sidan så känner vi kanske inte till hur ofta sjätte sinnet hjälper oss. Vi tar måhända beslut omedvetet som är oss till nytta eller för att undvika fara men vi ser inte eller lägger inte märke sambandet i verkliga livet.
Tur att du klarade dig!