Den gången jag följde lagen

Jag snubblade igår över denna bloggrubrik och genast kom jag att tänka på en speciell händelse när jag följde lagen i en situation där jag oftast inte gjorde det.

Det var på den tiden i Malmö när jag jobbade på Segevång men bodde i södra Malmö. 8,5 km cykeltur morgon och kväll. Det blev nästan ett måste att cykla, få var de gånger jag körde bil. Även om det regnade eller det var halv snöstorm, vilket det sällan var, så cyklade jag.

Detta var någon gång före jul och jag cyklade hemåt i sen eftermiddag i snöblask. Mörkret kom och jag satte på dynamon för att få igång belysningen. Ganska snart gav dynamon upp, slirade på framhjulet och något ljus i strålkastaren syntes inte till.  Snön kladdade kring dynamon.

Nåja, det gick bra att cykla ändå, god gatubelysning längs hela min färd kunde jag räkna med. Jag cyklade genom centrala Malmö men av någon konstig anledning steg jag av cykeln vid Konsthallen och började gå, ledandes cykeln. Ungefär 2,5 km kvar till min lägenhet.

Jag kom ut på Pildamsvägens cykelväg och travade friskt på hemåt. Helt plötsligt steg en polis fram bakom ett träd. Han hade stått där gömd för att haffa cyklister utan belysning och nu fick jag en skopa beröm för mitt val att inte cykla när dynamon inte fungerade. Jag kände mig stolt som en tupp och sken som en sol. Nästan så att jag hade kunnat instämma med en medryckande moralpredikan om cyklisters slarv med belysningen.

En bit längre fram vid korsningen Pildammsvägen/Carl Gustafs väg stod en polispiket och skrev ut böter till syndarna. Tre förmodligen ovetandes ynglingar på två cyklar cyklade frimodigt förbi mig utan belysning och snopna blev de stoppade av polispiketen just som jag passerade. Själv myste jag av förnöjsamhet.

Jag svängde in på Baltiska vägen genom Pildammsparken, gott och väl utom synhåll för konstaplarna, och cyklade hem. Någon måtta fick det vara på laglydigheten! Jag räknade kallt med att det rimligtvis inte kunde vara två patruller ute i samma ärende i samma område. Rätt kalkylerat. Hade inte polisen varit på plats hade jag troligtvis gått hela vägen hem hur konstigt det än låter.

Nu är detta inte någon uppmaning till olydnad mot lagar och förordningar; förvisso skall man ha cykelbelysningen på i mörker, precis som man skall använda reflexer, men något som jag fortfarande förundrar mig över är att jag fick denna ingivelse att stiga av cykeln bara 100 meter från Pildammsvägen där polisen stod gömd. Jag hade tur eller så var det en skyddsängel som räddade mig från att bli påkörd av en bil. Så kan man också se det mitt i all skenhelighet!

Jag vet inte om denna bild har så mycket  med själva inlägget att göra mera än att man både som cyklist och som bilist skall stanna vid övergångsställe/skyddsväg när fotgängare avser att gå över vägen. Ibland syndas det mot detta men jag försöker verkligen hålla koll på fotgängarna. Inte kul att köra på en fotgängare! – Bilden är från Andra Sjön i Nykarleby.

Utflykt medelst pedaler

Igår var det ett riktigt bra cykelväder och jag tog mig en runda runt om i provinsen. Bäst att passa på medans den är fint väder. Första anhalt var grillkiosken, där har jag tänkt köpa en glass men den hade inte öppnat då jag susade förbi. Säsongens första glass fick vänta.

Passerade en vacker äng, stannade till vid vattentornet i grannbyn. När jag var liten så ställde jag den fråga som jag tror varje barn ställer förr eller senare: Varifrån kommer alla små bebisar? Min far hade det bekväma svaret till hands att de kommer från vattentornet i grannbyn, genom det lilla hålet som syns i väggen. Som jag tittade varje gång jag fick åka förbi med turbussen men inte såg jag skymten av den minsta lilla bebis där. Det var nog som med jultomten det där. – Nu är tornet något inväxt så det syns knappt om man inte vet om det på förhand.

Passerade Vörå å, där simmar nog inga gäddor små. Hur vet jag det? Jo, då hade det stått folk och fiskat längs efter stränderna. I Las Palvis köpte jag vatten på flaska för vem visste när jag nästa gång kom till en oas. Speciellt trött blev jag inte men hungrig och som tur var hade ett av landskapets näringsställen öppet och jag beställde en god pizza som färdkost. Jag vilad min lekamen och drack en öl till medan jag lyssnade på musik och reklam ur högtalarna. Lagom puttrig musik av äldre stuk och reklamen berättade om det fina kött man kunde köpa på Bulltofta kött och hur förträfflig Nilssons Möbler i Svedala är. Ja, ja bara lite långt dit, liksom. Istället fortsatte jag i motvinden som nu plötsligt gjorde allt för att klämma kalorierna från pizzan ur kroppen.

Jag trampade och trampade och passerade en bro där det blåst än mera men sedan blev det fint i den tätare skogen på andra sidan sundet. Jag svängde av till en by som bara hade en smal grusväg som tillfart. Här mötte jag flera fina bilar som yrde upp dammet så det var som i en dimma men jag såg också fina vyer i denna by med välansade trädgårdar och trevliga hus. Sedan föll mina ögon på en gammaldags hästdragen slåttermaskin vid vägkanten. Varför den stod där vet jag inte; kanske hästen dog och så blev maskinen kvar? Eller blev nog utkonkurrerad av den stora traktor med såningsmaskin som jag mötte i en backe?

Vid en korsning stannade jag till och läste på en skylt att här upphör allmän väg. Alltså därifrån jag kom vilket borde betyda att stora delar av landskapet bakom mig inte hade allmän väg. Jag menar att jag borde ha mötts av en motsvarande skylt på andra sidan byn om inte allmän väg fanns i byn. Det fanns också en annan vägskylt med förbryllande upplysning men det lämnar vi därhän denna gång.

Ett sista stopp gjordes i ett vägdike där vackra gula blommor lyste. Man ser så mycket mera när man cyklar och det är så lätt att stanna till och ta en bild. Motion får man också. Jag tror jag skall göra fler utflykter på detta sätt i sommar.

Cykeltur på gott och ont

Idag nollställde jag cykeldatorn och cyklade en sväng till villan (sommarstugan). Ifjol blev det väldigt sparsamt med cykling för mitt knä krånglade varje gång jag cyklade en lite längre sträcka men något sådant kändes inte av idag. Någon racercyklist är jag inte; fastmer tar jag paus när jag möter någon person att prata med, tar ett foto när motiv dyker upp eller bara sätter mig ned och njuter av utsikten när så bjuds. Det fina med cykling i lite lugnare tempo är att fotomotiv som man annars inte ser när man susar fram i bil plötsligt bara finns där.

Vid villan såg jag ett projekt som kanske borde göras denna sommar. Bryggan har blivit lite sned och vind och är även lite för högt belägen jämfört med vattenytan. Den byggdes för 30 år sedan och på den tiden har landhöjningen sänkt vattenytan med ca 30 cm. Med en ny brygga blir den mera ändamålsenlig och man kommer närmare vattnet. Frågan är om jag skall fixa till den i sommar eller till vintern när jag kan gå på isen bredvid.

När jag åkte hem gjorde jag en avstickare till en gammal soptipp som varit stäng i många herrans år. Tyvärr tar inte alla hänsyn till det utan folk dumpar fortfarande grejor och skräp där. Nytt för i år är en ful hög med diverse grejor, leksaker, kläder m.m. Inte blir man direkt glad när man ser sådant även om det inte är min mark. Sedan gammalt finns nog tillräckligt med skit i det området.

väg
Fin cykelväg, lite trafik och mycket fågelkvitter
bäck
Vilt och vackert om man tittar lite till sidorna.
sorgligt
Mindre vackert, rent ut sagt sorgligt! Vem har dumpa skräp på detta sätt?

 

Kvasibohem på cykel

Idag begav jag mig ut på säsongens första cykeltur. Jag köpte ny cykeldator igår och installerade manicken efter lunch. Naturligtvis måste jag ut på en provtur. Det blev inte så långt, bara 15 km, men manicken fungerade utmärkt. Medelhastigheten var blyga 15 km/h men så var det mera en nöjestur än ett tävlingslopp. Kameran var naturligtvis med.

En annan cyklist var Henry Miller. Han dök upp i senaste programmet från Kobra (sevärt). Han framställdes som bohem och det var han väl, speciellt när han bodde i Paris på 1930-talet. Han är en av de författare som jag anser vara en av de verkligt stora, jämngammal med min farfar.

Jag har läst ett flertal av hans böcker och beundrar hans stil. Kanske inte så mycket för hans frispråkighet vad gäller sexualitet utan för hans respektlöshet för det normativa och hans språkbruk. Känner jag mig lite deppad någon dag brukar jag läsa några valfria sidor av hans alster och snart känner jag mig piggare och åter på språng.

Skall jag säga som det är ser jag hellre Kobra än en deckare eller actionfilm på TV.

Jag hade  hellre varit bohem än jobbare i saltgruvan men av bekvämlighetsskäl föredrar jag regelbunden inkomst även om det också har sitt pris. Men man kan ju ändra sig på gamla dar.

Cykelturen gick genom byn förbi de tre broar som förbinder oss med fastlandet. Det var ganska kyligt trots plusgrader. Det var tur att jag monterat långkalsonger på vevstakarna som utförde trampjobbet.

I grannbyn svängde jag in till en medarbetare från saltgruvan. Han och hans lagvigda höll på med att fylla på vedförrådet inför kommande vinter. Han klöv och hon plockade klabbar. Båda såg småsvettiga ut. Vi fick en liten pratstund. Jag kom att tänka på att redan nu när våren knappt har gjort sin entré planerar folk för nästa vinter. Träd skall fällas i skogen, hemkörning ordnas och klyvning sker på tunet vid stugan. Sådant är livet på landet. Själv har jag ved för flera år på backen.

Cykelturen var uppfriskande och efter chorizo-korv med leverlåda som enkel middag tog jag mig en tupplur på soffan. Tänk att livet som kvasibohem ändå är rätt skönt.

 

Tillfälle för fotografering

 

Än är drivorna höga men hjulen de börjar snurra

Alfred

Åh, dessa härliga sommarkvällar. Jag kom hem efter kl. 22, varm och lite andfådd efter en cykeltur på något över två mil. Jag borde egentligen hejdat mig och inte låtit pedalerna gå så fort. Det finns så mycket att se och höra i den sena sommarkvällen. Så många dofter och naturens parfymer i nästippen. Låt vara att jag har dåligt luktsinne men något känner jag.

Jag har besökt några ”svenska” kusiner som har en sommarstuga på en liten holme inte så långt borta. De är födda och uppvuxna i Sveriges kungarike men har ändå starka band till nejden. Bl.a. denna förträffliga lilla kobbe med tillhörande villa och bastubygge. Jag brukar åtminstone en gång per sommar besöka dem när de är i trakten.

De har ingen båt vid bryggan utan använder istället en flotte när de transporterar folk, proviant och byggnadsmaterial över det lilla sundet. Flotten framdrivs med en tross, spänd mellan land och holme. Till det fordras en färjkarl som kan hantera flottens framfart och riktning i förhållande till trossen. Den färjkarlen heter Alfred.

Han är en frimodig typ, inte blyg men inte heller framfusig. Han är social och tvekar inte att stå fram när det behövs en frivillig. Sist innebar det att han fick munnen full med gräddtårta och grädde över halva ansiktet. Det klarade han galant av. Ett gäng damer vid en byafest fick ögonbindel och skulle således berövad synorganet göra en gräddtårta med jordgubbar som dekoration. Allt till menighetens förnöjelse. Tårtorna blev si-så-där men provsmakas skulle de. Det var då Alfred steg fram tillsammans med ett par andra tappra. Bl.a. Alfreds kusin Edvin. De är inte i gymnasieåldern men närmar sig småningom. Här får mitt dåliga minne åter en känga; kan jag inte hålla reda på den ungefärliga åldern av släktens telningar?

Ett av mina första minnen av Alfred är när han var i 4-5-års ålder. Livlig, spontan och full av energi. Hans far behövde en lugn stund och föreslog att Alfred skulle springa tre varv runt radhuset vi befann oss i. Alfred som inte bångar för något for iväg som ett skott, återkom efter några minuter och frågade: vad skall jag göra nu? Sådan är Alfred.

Just nu verkar Alfred ha en litterär period. Böcker och korsord intresserar mest när inte flotten behöver bemanning.

Vad gör man när man inte har tillräckligt med mygggaller?