Knatter i väggarna

Med sommaren kommer också fåglar av allehanda slag. Svalorna som skiter på Brunte, kajorna som bygger bon i skorstenarna och nu en hackspett som terroriserat mig halva dagen.

Ett kraftigt hackande i väggen störde mig enormt och jag sprang ut för att få se vad den höll på med. Visst, där satt den och trummade på i ett hörn. Högt och tydligt. Varför, kan man fråga sig? Finns där insekter?

Nope. Där innanför brädbeslåningen hade en småfågel lyckats klämma in ett bo och nu var den rödhövade marodören på jakt efter ägg eller fågelungar. Jag har sett det tidigare. En bekymrad småfågel flög förskräckt omkring men kunde inte göra mycket. Däremot lyckades jag skrämma iväg idioten för en stund men snart var den tillbaka.

Jag rusade ut varje gång jag hörde att den åter satte igång och strax flög den iväg förargat skrikande sitt läte. Så höll vi på en god stund tills kvällningen infann sig. Då tog den tydligen en paus för nu har den inte hörts av på några timmar. Dock är jag ganska säker på att i morgon fullföljer den sitt dåd och hackar sig in till småfågelboet för att kalasa på det som där kan tänkas finnas. Jag är då inte hemma och kan störa den. Sådan är naturen, den enes död, den andres bröd.

Svalor, kajor och hackspettar gillar jag inte. Däremot småfåglar och trastar, de sista trots att de har ett förskräckligt läte. Det som gör trastarna populära hos mig är deras skicklighet att plocka upp maskar ur gräsmattan. De går försiktigt framåt och lyssnar var det kan finnas någon mask och vips så lutar de huvudet lite mera på sned åt det håll de hör en mask och sedan med ett hugg drar de upp en fet mask. Enkla nöjen en gråtung junisöndag med regn i luften.

Djupsund i Maxmo
Någon fågelbild har jag inte. Istället blir det en bild från grannbyn Djupsund från igår kväll. I vattnen däromkring fanns det en hel del sjöfåglar, inklusive en svanfamilj med några dunbollar simmandes på vattnet.

Sena bestyr och tidiga

Slåttade idag blombänken från gammal växtlighet som blev kvar i höstas av någon anledning. Man kan säga att jag är tidig med lien eller ovanligt sen. Men det bör göras; snart tittar ny grönska och nya blommor fram. Förde fönsterljusstaken från i julas upp på vinden där den får vila till december. Julen varar fram till påska, sägs det. Lyfte sparkstöttingen till sommarförvaring så att inte står i vägen och skräpar. Har slutat mata småfåglarna, de får skaffa sig maten själva nu. Såg en grupp galande svanar som flög mot norr och ett halvt dussin kajor som var ute för att se om skorstenarna är klara för nya kullar. De kommer att bli besvikna. Det skall jag se till!

Kort sagt, jag är klar för våren!

På det spelar vi en låt som jag tycker mycket om. Yrsnö med gruppen Rim. Vem vet, kanske vi ännu får en omgång yrsnö innan våren behagar schasa kung Bore långt upp i norr?

 

Vårtecken

Idag när jag lämnade Saltgruvan så upptäckte jag ett mindre område med Tussilago som lyste gul längs med vägrenen. Jag blev så till mig att jag måste ta en bild med mobilen. Hemma lyste små blå blommor i gräsmattan här och var. Det har jag inte sett tidigare om åren på detta sätt utspridda. De brukar annars vara koncentrerade under körsbärsträdet.

Samtidigt vet vi att det är en kort tid blommorna blommar, sedan försvinner de in i grönskan och syns inte mera förrän nästa vår. Tiden passerar oerhört snabbt och om bara några dagar, någon vecka, är denna vilda blomsterprakt ett minne blott, om än vackert, och något nytt har kommit istället. Ibland vill jag stanna tiden!

Fåglarna håller understundom konserter, både morgnar och kvällar, så till den milda grad att jag bara blir ståendes långa stunder för att åhöra deras ljuvliga läten. Ljuvliga läten har dock inte kajorna som kraxande bevakar sina bon. Sår fort jag visar näsan på gårdstunet så finns det minst en kaja som ger varningsläte för ”mystisk gubbe i antågande”. De är kloka fåglar men jag hade helst sett at de försvinner från min tomt.

Snöspaden är för sedan länge bortplockad från farstubron och igår bytte jag till sommardäck på Brunte. Idag plockade jag fram utebord och stolar. Vi kan väl enas om att våren är här på riktigt? Kommande dagar utlovas närmare +20 Celsiusgrader. Dags att kolla förrådet av t-shirts. Flanellskjortan känns plötsligt väldigt vintrig.

2016-05-03 Tussilago blommor
Tussilago tycks leva av ingenting. Här på en torr vägren.

2016-05-03 Blommor 002-1
Så vackra en kort tid. Ja, vad är det som de heter? – Blåsippa är min gissning men Scilla, blåstjärna av ett eller annat slag, lär vara ett mera troligt förslag. 

Jag läste en ramsa

För ca. 10 dagar sedan skrev jag ett inlägg om att jag inledde säsongens vedeldning i spisen. Därav blev intet. Något tårades mina ögon första kvällen när det rykte in lite, andra kvällen var det tvärt stopp. Spisen vägrade samarbeta och det rykte in här och var.

Sotaren beställdes och han rensade både spis och rökkanaler häromdagen samt meddelade att det fanns ett fågelbo i den ena pipan. Så sur jag blev. Åter hade kajorna lyckats forcera gallret över skorstenen upptill och proppat ena pipan full. Bara på ett dygn. I våras visste jag att de höll till där och inom ett dygn efter att jag hörde dem väsnas klättrade jag upp och satte nytt galler över skorstenen. Någon fågelbo såg jag inte då, slarvade väl med kollen. Detta straffade sig nu.

Jag åtog mig att rensa bort deras bo och klättrade upp på taket och skruvade bort plåttaket över öppningarna. Halva boet fick jag upp men resten fanns för djupt ned. Jag petade med ett kvastskaft men boet försvann allt längre ned i pipan.

Nåväl, detta var inte hela världen för sotaren hade rekommenderat att jag skulle elda med tidningspapper i rökkanalen längst ned. Efter en stund fattade boet eld i skorstenen och började brinna. En del rasade ned i pipan, det mesta gick upp i rök. Som det rök, som ett helt ånglok med fullt lass i vagnarna. Nästgårdssvåger ringde och frågade om han skulle ringa efter brandkåren men det klarade vi oss utan. Efter en stund var det slut på rykandet och jag kunde sätta fyr i spisen som nu hade drag som utav bara den. Så skönt det kändes och så fint värmen strax spred sig i stugan. Men över kajorna läste jag en och annan ful ramsa. Maken till envisa och listiga fåglar får man leta efter. Nåja, till våren lär de bli nummer två på taket för nu vet jag vad som gäller.

Vedeldning har en speciell värme som ingen annan värmekälla kan mäta sig med. Så varmt och gott det känns. Därtill startade jag fläkten (endast fläkten) i luftvärmepumpen som spred ut värmen fantastiskt bra i stugan. Jag kunde inte ha igång fläkten mera än en knapp timme, sedan blev det för olidligt varmt.

Nåja, nu är ordningen återställd och jag hoppas att elräkningen går ned eftersom jag inte mera behöver anlita värmeelement för att hålla grundvärmen. Jag har programmerat luftvärmepumpen så att den startar en stund innan jag stig upp på morgonen lite innan sex och därför är det varmt redan då. Jag behöver inte huttra i tidig otta. Så bra! Jag kan också följa min elkonsumtion på Internet. Per år, månad, dag eller timme kan jag se min förbrukning och kostnad. Samt jämföra hur det har varit tidigare år vid samma tid på året. Teknikens under och den digitala utvecklingen. Men skorstenen den består och elden har funnits sedan urminnes tid.

2015-10-31 Umeå kråka 004
Detta är en kråka från Umeå senaste lördag. Kråkor är mera oförargliga, rent av sympatiska jämfört med deras kusiner kajorna.

Krig

Denna tid på året är uppvaknandets tid. Snö och kyla försvinner och fram springer grönska, färgprakt och kuttrasju i buskar och snår. Ett liv utan like.

Samtidigt startar också kriget. Kriget mot fåglarna. Idag hade jag min första dust. I ett par dagars tid har jag hört mystiska ljud från skorstenen och i morse hörde jag ett tydligt kvekk. Kajor! Jag gjorde skyndsamt upp eld och fick mina aningar besannade. Inget vidare drag och rök ville sippra ut från spisen. Något stod inte rätt till. Det gick att elda men något fanns definitivt i skorstenen.

Jag klättrade upp på taket och kunde konstatera att det fanns ett hål i gallret som täcker skostenen högst uppe. De rackarna hade tydligen på sätt eller annat fått upp en öppning och passade på att inreda sin nya bostad. De är inte dumma, kajorna!

Snabbt letade jag fram nytt galler och som jag spände fast över hålet så nu är den glädjen slut, för kajorna som trodde sig hittat tidernas lyxvåning. Det lustiga är att när jag började undersöka skorstenen och reparerar gallret kom ett tiotal andra kajor för att titta på och satt i träden runt om och kommenterade. Jag visade långfingret åt dem och flinade skadeglatt åt de mörka marodörerna. Inte konstigt att de är nästan svarta när de håller till i skorstenar.

Nu är det bara att hoppas att de inte hunnit bygga boet alltför stabilt så att sotaren senare i sommar åter kan öppna kanalen med sina verktyg.

Kampen mot fåglarna är dock inte över. Snart kommer svalorna och då börjar de bombardera min bil med vita, frätande laddningar inne i uthuset. Jag funderade lite ikväll vad som borde göras och jag tror mig hittat en lösning som jag skall testa.

Andra fåglar att kriga mot är skarvar men de har ännu inte ställt till förtret för mig personligen. Vackra är dock inte deras boplatser ute på skärgårdens klippor och skär. Dödens rike är det där de håller till. Dock är det förenat med viss fara att göra något åt skarvproblemet. Myndigheter och nitiska tjänstemän uppbackade av politiker som svävar i det blå vill skydda skarven från skyddsjakt trots att skarvarna blivit så många att de utgör ett stort problem för skärgården.

Nå, egentligen är jag fågelvän för det finns också många fina fåglar som i rätt antal utgör en stor tillgång i naturen. Idag såg jag förresten min första sädesärla för säsongen och snart kommer även tofsvipor och lärkor. Då minsann är det nästan sommar!

kajor
Där sitter de nu, herr och fru Kaja. Rätt åt er som försökte invadera min skorsten.

Rapport

En hel vecka har gått i förkylningens tecken. Två dagar stannade jag hemma från jobbet när snoret rann från näsan snabbare än jag hann torka och hostan rev mitt bröst i bitar. Jag överlevde men får leva med eländet minst en vecka till. Dramatiskt värre.

Idag hade jag beställt sotaren till min spis och skorsten. Ett årligt återkommande ärende. Sotaren, en glad typ, som gärna förhör sig om situationen på backen och jobbet medan han putsar spis och mur. Denna gång hann han inte så långt. Jag hörde en salva med föga fina ord genom huset och gick ut på gårdsplan för att se vad som stod på. Där stod han uppe på taket och försökte kasta sin borste med lod ned genom rökkanalen. Detta visade sig vara omöjligt enär kajor behagat bygga bo i skorstenen under sommaren.

Vad jag hatar dessa kajor! De sitter där hojtandes på skorstenen och flyger bort när jag visar mig på gårdstunet. Men så fort jag inte är till städs bygger de bo och proppar min skorsten full med bråte. På åtta timmar kan de fylla en skorstenspipa med pinnar och cementliknande massa. Nu är det slut med detta. Skorstenen skall rensas och nytt skyddsgaller installeras.

Till nästa vår skall jag skaffa mig ett hagelgevär för att ge de fräcka inkräktarna en läxa. Eller åtminstone ett luftgevär, eller en slangbella. Det skulle inte förvåna mig de minsta om de är fridlysta, liksom skarvarna som förpestar vår skärgård med sin skit. Rapport slut.

I brist på annat blir det Nuffield med extralys

Vapenskrammel

Jag funderar på att beväpna mig. Skaffa en riktig bössa, helst ett automatgevär eller åtminstone ett hagelgevär. Kanske också en låda handgranater eller två. Gasmask skulle jag också behöva. Jag är på krigstigen ikväll och smått uppretad över vissa figurer som förpestar tillvaron för mig.

Vädret är inte det varmaste och en och annan liten brasa kan ge tillskott i värmen inför sänggåendet. Så hade jag tänkt.  Glad i hågen satte jag fyr i spisen och öppnade spjällen. Vad hände? Ingenting. Med röken vill säga. Den drog inte upp i skorsten utan vällde istället ut från spisen in i rummet i jämn takt. Jag försökte med alla gamla konster och knep att få röken att gå rätt väg men icke. Något sipprade ut genom skorstenen men en hel del sökte sig in i rummet och när jag öppnade dörren till toaletten var där alldeles tjockt med rök som kom från en läckande ventil. Hur glad blir man?

Jag klättrade upp på taket för att kontrollera att det inte var något i skorstenens övre utlopp som förhindrade att röken kom ut. Det jag upptäckte var ett ganska stort hål i gallret som täcker skorsten upp till. Där låg också någon pinne prydligt placerad.

Mina misstankar gick genast till mina svurna fiender kajorna som denna tid på året brukar dra runt och skräna. Jag har några gånger hört att de varit upp i vid skorstenen och hojtat ned i kanalen. Tjohoo, kau, kau hördes det. De kan konsten att retas. Jag for ut på tunet och skrämde bort dem men nu riktas ändå misstanken mot dessa marodörer att de försökt bygga bo i min skorsten och täppt till kanalen.

Därför, nästa gång jag ser dem sittandes på min skorsten behöver jag ett vapen för att blåsa fjädrarna av dem. Det skulle nog lära dem att inte inkräkta på min skorsten, än mindre försöka bygga bo där. Kanske det räcker med ett luftgevär, det behöver man väl inte licens till?

Just nu känner jag mig som en rökt abborre men jag har vädrat och till sängs skall jag väl ändå inte behöva gå alltför tårögd. Men åtgärder skall vidtagas, det lovar jag.

Här sitter en annan fågel snällt och prydligt. Det gillar vi även om det bara är en mås.