Allehanda

Lumpänglar

Den femte augusti 1971 började jag mitt första arbete. Jag gick direkt från mellanskolan till arbete i fabrik och fortsatte min utbildning först fyra år senare. Detta har jag ångrat efteråt men hade jag inte gjort detta då hade jag aldrig fått stifta bekantskap med något av den miljö som jag igår fick återuppleva.

Lille Frej var nog, med sina två månader, den yngsta besökaren igår när han tillsammans med sina föräldrar (min granne fåraherden och fru) och jag besökte Oravais Teater där vi såg det nyskrivna teaterstycket Lumpänglar.

Lumpänglar spelas på Kyroboas i Kimo som är en av de vackraste spelplatserna i Pampas för sommarteater. Vridläktaren, kvarnbyggnaden, ån, husen, natur och terräng; allt bidrar till varierande scenväxlingar.

Jag skall inte orda så mycket om själva handlingen i pjäsen men den handlar i korthet om livet på Oravais Klädesfabrik på 1920-30-talet och då främst ur arbetarkvinnornas synvinkel med både vardag och romantik, sorg och glädje. Dessa kvinnor, som vid sina vävstolar, spinnmaskiner, kardmaskiner, beredningen och allt vad som den tiden hörde till en fullt fungerande textilfabrik, kallades lumpänglar.

I pjäsen skildras livet på Masunin (Masugnen) som området kallas i folkmun. Hårt arbete, trångboddhet, stora barnaskaror, bruksmiljön med arbetarbostäder, det lite finare folket som ledde arbetet, direktören och hans son, föreningsverksamheten, politiska spänningar, enskilda människoöden och personliga porträtt. Kort sagt, en mängd ingredienser för att skapa en teaterupplevelse som jag kommer att minnas länge.

Masunin var speciell med sin blandning av svenska och finska bland arbetarna. Man pratade det språk man kunde, om det så var dialekt eller finska, och man lärde sig varandras språk och halvspråk och allt där emellan i de situationer som uppstod. En rollgestalt som fint tog fram detta var Härmä-Alma som kom till fabriken med enbart sina finska språkkunskaper. Snart nog lärde hon sig svenska och kom sig också upp ett pinnhål på den sociala rangskalan med allt vad det innebar, en av handlingarna i pjäsen. På ett hörn fanns också den omgivande landsbygdsbefolkningens misstänksamhet och smått nedlåtande syn på ”masunaran”, något som dock inte fick stor uppmärksamhet i pjäsen.

Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig. Jag vet inte om man kan säga att någon hade huvudrollen men Härmä-Almas öde som spelades av Alexandra Mangs engagerade de flesta i publiken skulle jag tro. Det fanns många fina rollprestationer och man kan inte göra annat än beundra detta gäng som sommar efter sommar levererar.  Pia Simons fick göra en modig simtur i det förmodligen kalla åvattnet medan Alexandra Mangs förtvivlade skrik halvvägs ned i samma å gjorde att det gick rysningar längs ryggraden. Allt för konsten! Att det också var så många barn med var roligt och borgar för återväxten bland skådespelarna. Den yngsta var visst bara tre år.

Teaterstycket Lumpänglar är bra, kanske något av det bästa som denna scen frambringat. Se den om ni har möjlighet! Mätt blev man dock inte på denna pjäs; flera frågor hängde kvar i luften när man så småningom masade sig ned från vridläktaren för hemfärd: hur gick det för Härmä-Alma efter att hon blivit övergiven, förblev hennes dotter Saga stum, vad kan ringen som Alma fick i en av slutscenerna betyda i framtiden, varför försvann vävmästare Wallenius till Sverige så plötsligt, återkommer Gunnar till Masunin och får han en ny chans, hur gick livet vidare för Jepo-Fina, vad händer när Ainos pojkar kommer tillbaka från Amerika? Det finns en mängd uppslag för en uppföljning av denna pjäs och det är vad jag tror kommer att ske i framtiden! Kommer korsen som inledde och avslutade Lumpänglar att finnas med i en eventuell fortsättning på samma tema och i samma miljö? Ja, det vet bara Annika Åman som skrivit Lumpänglar! Man kan ju alltid hoppas.

Frej skötte sig f.ö. exemplariskt, tyst och stilla. Jag tror inte någon stördes av hans gny någon gång emellanåt. Inte ens när skådespelarna kom upp bland publiken och Langfinnin, Grannfinnin och Lillfinnin med sina kraftiga röster deltog i ett politiskt möte så hördes ett ljud från honom. Han bara kisade på farbröderna en meter från honom och log.

Recension av Österbottniska Posten.
Ljudklipp med Annika Åman, Radio Vega Österbotten.
Sången Lumpänglar som sjungs av Annika Åman på YouTube. Sången, en dikt som skrevs av Elise Kullas, en gammal bekant till salig mor.

Här följer en kavalkad med bilder från igår kväll.

8 kommentarer

  • kicki

    Det låter som en pjäs i min smak. Vet du hur länge pjäsen visas?
    Har i vinter läst Per Anders Fogelsträms Mina drömmars stad, som handlar om arbetarbefolkningen i Stockholm i slutet av 1800-talet. Ett ämne som berör.

  • lagottocattleya

    En fantastisk kväll, det både ser jag på dina fina foton och på hur du beskriver det. Vridläktare har jag aldrig sett förut, men det verkar både praktiskt och spännande. Pjäsen skulle jag gärna sett, men förstår att det är omöjligt. Man kan lätt se på skådespelarna att storyn passar dem – de ÄR i sina roller.

    • PJ

      Ja, det var en fin kväll, speciellt som man till en del känner till bakgrunden. Vridläktare är mycket praktiskt vid scenbyte. Publiken snurrar runt till nya scener och under tiden görs eventuella ändringar bakom ryggen på en till följande scener. Också bra att det finns en å i anslutning för det ger ytterligare val.
      Ja, jag tror också att de trivs i sina roller.

  • GO

    Även frun och jag skall bevista det vackra Kyroboas för att se Lumpänglar. För mig med 14 år på Masuunin kommer det säkert att väcka minnen. Många historier om vad som fordom timat fick man höra på 70- och 80-talet. Pjäsen har ju dessutom fått idel lovord.

    • PJ

      Det tycker jag utan tvekan att ni skall göra.
      14år, det var betydligt längre än vad jag hann.
      Gamla historier är värdefulla, borde upptecknas för eftervärlden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.