Åter på spåret och en tragisk olycka

Det har varit lite tunnsått och tyst här på bloggen denna vecka; orsaken är kraschen tidigare i veckan. Det tog sin lilla tid att bestämma vilken av mina två datorer som skulle göra vad och en del strul med programmen förekom. T.ex. kunde jag inte installera mitt MS Office 2010 fler gånger trots att jag betalt för det en gång i tiden. Sådana var villkoren i det finstilta. Jag ringde t.o.m. ett av Microsofts servicenummer här i Finland och där försökte han hjälpa mig men nope, han kom inte åt begränsningarna och därför kommer jag inom 29 dagar att mista mitt MS Office-program. Svenska kunde han inte utan det fick gå på engelska med påföljd att han inte uppfattade och kunde särskilja bokstäverna P och B. Det gjorde att jag fick rabbla upp licensnumret två gånger plus ett aktiveringsnummer på 56 siffror. Jo, ni läser rätt, ett 56-siffrigt nummer! Allt till ingen nytta efter ett 20-minuters telefonsamtal.

Troligtvis blir det inget nytt MS Office, det kostar per månad, utan jag kommer att använda Open Office som är gratis. Det duger gott för de behov jag har. Istället måste jag prenumerera på Lightroom och Photoshop från Adobe. Kostar skjortan i långa loppet men Lightroom klarar jag mig inte utan. Fotografering är ett av mina stora intressen och med RAW-format i kameran fordras redigering. Mina radioprogram fungerar nu som de ska vilket glädjer mig. Nog om detta, jag skulle kunna skriva två A4 om detta strul. Nu är jag dock åter på spåret.

Ikväll har den första riktiga snön kommit. Blötsnö. Visst har vi haft snö på marken tidigare i veckan men mera som spårsnö. Ikväll ligger kanske 5-10 cm på marken, sedan får vi se om det håller fram till jul. Som tur är har jag nya vinterdäck på Bettan så jag hoppas att jag inte råkar ut för något slir och släng på vägarna.

Sämre gick det för de forbönder från Hälsingland på väg till marknaden Jamtli i Östersund. Det var tre hästekipage som under en veckas tid travade hela vägen till Östersund längs trafikerade vägar. De sände dagligen live på Facebook och på kvällen laddade de upp bilder från dagens lunk. Jag följde dem och tyckte det var så intressant att se hur de tog vara på de sysslor och traditioner som forbönder förr i världen utförde. Tre hästar som drog varsin kärra med två personer på kuskbockarna. De verkade ha det så gemytligt.

Ända fram till Haxäng strax söder om Brunflo, bara en dagsfärd kvar till Östersund, där de råkade ut för en trafikolycka i torsdags. De blev inblandade i en kollision mellan en personbil och en timmerbil och färden fick ett abrupt slut. Två kvinnor omkom, varav en var forbonde från Lycksele på en av kärrorna. Två skadades svårt och en häst dog också på plats. Som jag gissade så var det en omkörningsolycka och personbilen som körde om frontalkrockade med timmerbilen vilket gjorde att släpet välte och stockarna flög omkring som tändstickor. De helt oskyddade hästkärrorna råkade mycket illa ut.

Jag brukar inte vara känslig av mig men detta tyckte jag var alltför sorgligt. Kanske beroende på att jag varje dag tittade på livesändningarna och kände att jag var med på färden den stunden. Småprat och långsam färd, helt annorlunda än de bilar som susade förbi. Andra forbönder, från andra ställen i mellersta Sverige, kom fram men dessa råkade illa ut.

Detta är en påminnelse om hur nära döden vi egentligen är. Att sätta sig i en bil kan mycket väl vara det sista vi gör. Inget säger att vi kommer levande fram. Inte ens i sängen är vi helt säkra. Igår morse vaknade jag med en smäll. En tavla med ett av mina fotografier i A4 ramlade helt plötsligt ned  från väggen och drog med sig en annan tavla i samma utförande. En sådan med enbart glas och ingen ram, bara fyra spännen som håller ihop konstruktionen. Ni har säkert sett sådana tidigare. Nu hände inget annat än att de ramlade ned men tänk om jag haft dem uppsatta ovanför sängen vid huvudändan och de ramlat rakt ned på min hals. Vad hade hänt om jag fått en glasskärva instucken i min hals och förblött innan jag fått hjälp? Hypotetiskt men fullt möjligt! Eller att jag trillar nedför trappan och bryter nacken när jag haft ärende till vinden.

Nåja, man kan inte gå omkring och vara rädd för allt som kan hända för då kan man inte leva det liv man är född till. Lite sunt förnuft räcker långt och lite grann tror jag på ödet, man lever så länge man lever. Själv vill jag dö med lien i hand som en kvinna i byn gjorde en gång i tiden.


Polisen efter tragiska dödsolyckan: ”Sorgligt och ofattbart” – SvT Jämtland

Open Office

Några bilder med hästar har jag inte men jag kan visa några bilder till från julmarknaden på Stundars. Också en marknad.

En väderkvarn finns också på Stundars

Gråa byggnader, lika gråa som tomten i Viktor Rydbersgs dikt ”Tomten”. Snart aktuell att läsa upp på julen! – Synd att bilen råkade finnas med på bilden.

Lite modernare varor bjuder detta stånd på Stundars ut till försäljning.

Vad är lycka?

Tidigare i veckan fick vi oss meddelat att Finland korats till världens lyckligaste land enligt en FN-rapport. Bara att sträcka på sig och känna sig lycklig.

Ja, när är man lycklig? En evighetsfråga som ältats av otaliga lärda samt lekmän och lekkvinnor. Lycka, vad är det?

Enligt Bladet var några av parametrarna landets BNP, sociala skyddsnät, hälsa, frihet och frånvaro av korruption vars värden bör vara på topp. Om så är fallet kan diskuteras bl.a. med tanke på den pengaknipa som nationen ständigt verkar befinna sig i och det slarv och hastverk som regeringen visar vid lagberedningar och de följder det kan få. Men låt ändå säga att vi är bäst i världen vad gäller det världsliga, är det inte mera att känna sig nöjd än att känna sig lycklig? Jag menar att lycka är större än BNP och frånvaro av korruption.

Vad är lycka? Poeten Bob Hansson har sitt förslag: lycka är att lägga märke till lyckan när man har den. Skall man tolka det som att frånvaro av olycka är lycka och att man är medveten om det?

Eller skall vi lyssna på den gamla barnabönen ”Gud som haver barnen kär” där vi läser ”lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Lyckan skulle då inte vara något permanent och bara den Gud älskar får lyckan, d.v.s. vissa utvalda. – Jag vet, enligt den kristna läran älskar Gud alla människor men enligt barnabönen framställs denna ynnest ändå som selektiv.

I Saltgruvan brukar en jobbarkompis ofta fråga: Är du lycklig? som en del av hans jargong. Om det sedan är på skoj eller om det är menat att vi borde vara lyckliga i republiken Finland må vara osagt. Jag brukar svara ungefär: Lycklig, här? Men jag är inte heller olycklig.

Själv tror jag det handlar mycket om förväntningar. Slår ens förväntningar in är vi nöjda, lyckas vi bättre än våra förväntningar blir vi lyckliga. D.v.s. vi får något mera än vad vi förväntar oss. Åtminstone för en stund. Vi har ju också förmågan att glömma och ständigt sträva efter mera. Förtar denna strävan förmågan att känna lycka över det lilla i tillvaron?

Lycka brukar tillskrivas bröllop. Två människor får varandra, något kommer till fullbordan. När det gäller förälskelse mellan två människor blir vi nöjda om vi inte blir avvisade och visas också motsvarande intresse från den andra parten blir vi lyckliga, d.v.s. vi får mera än vi förväntar oss i utgångsläget. Det säger klick. Och två lyckliga är den stora lyckan! – Får vi nobben blir vi olyckliga, tills känslorna svalnat över tid.

Lycka skulle då vara att vi får mera än vi förväntar oss och insikten om frånvaro av olycka. Den sista delen av tesen är kanske svårast att upptäcka.

Får vi mera än vi förväntar oss på ett nationellt plan i Finland?  Knappast, allt är noga ransonerat och övervägt men de flesta är inte heller olyckliga. Låt oss säga att Finland är den mest nöjda nationen för tillfället enligt World Happiness Report. Då skjuter vi inte alltför mycket över målet.

Och lycka enligt din mening är….?


Bob Hanssons definition av lycka 

Urkult är lycka, ger alltid mera än vi förväntar oss!

[youtube=https://youtu.be/Xzi4azDxvfY]

Teknikens under i nödens stunder

Jag hängde lite på Facebook på förmiddagen och då dök det plötsligt upp ett inlägg av en släkting som satt fast med sin långtradare på E4:an vid Gåsnäs söder om Härnösand. Han hade då redan väntat 2 timmar p.g.a. en trafikolycka som inträffat mellan en långtradare och två personbilar. Halt och besvärligt väglag på platsen. Den ena bilen med två personer i fastklämd under långtradaren. Det tog tid att röja upp och köerna blev långa.

Det som då hände var att någon i kön snabbt bildade en grupp på Facebook med namnet ”Vi som sitter fast på E4”. Information om detta fick han också snabbt ut via P4 Västernorrland och genast kom medlemmar in i gruppen.

Tanken med gruppen var att informera om läget i kön och ordna hjälp om någon behövde. Det var inte helt lämpligt att till fots bege sig ut på vägen i den situationen.

Jag tycker det var ett bra initiativ som också kan tillämpas vid andra situationer när en olycka händer eller när det uppstår en situation där många människor berörs men informationen är begränsad.

Det kan lätt bli en irriterad stämning i en sådan kö. Ingen gillar att vänta utan att få veta vad som är på gång. I en sådan FB-grupp kan de som är längst fram informera om vad som verkligen sker på olycksplatsen. Snabbare än något annat medium. Man kan tipsa om alternativa färdvägar och mana till lugn. Det gör det också lättare att härda ut i en kö med långa väntetider när man har ett medium att bevaka som är levande. Folk har något att sätta tankar och uppmärksamhet på.

Det enda negativa jag kommer att tänka på är att falska rykten och smaskiga detaljer kan blomma ganska fritt om det vill sig illa. Då gäller det för den som startat gruppen att ha sunt förnuft och gallra. Dock verkade dagens FG-grupp att ha en lugnande inverkan på bilisterna i kön och många tyckte det var en god idé.

Släktingen fick vänta i nästan 4 timmar innan han kom iväg men hann ändå till kvällsfärjan från Holmsund. Det tragiska var att en av personerna i olyckan avled senare och en är svårt skadad.

Jag har för inte så länge sedan skrivit ett inlägg om trafikvett och det tåls att läsas än. Nu när det är vinter kan tilläggas att det kan vara bra att inte köra tanken helt tom ifall man blir sittandes någonstans. Det är inte så trevligt att bli utan värme i bilen p.g.a. bränslebrist. En annan sak som bör finnas i bilen under den mörka årstiden är en ordentlig ficklampa. Själv har jag en pannlampa. Jag har också alltid med en vattenflaska i bilen. Enkla saker som kan förbättra situationen om olycka av ett eller annat slag är framme.

Om två veckor åker jag till Jokkmokk vintermarknad. En körsträcka tor på närmare 1400 km i vinterlandskap och med vinterföre. Jag vet inte vad som väntar men det kan bli -30 C, snöstorm eller glashalt. Jag håller tummarna och hoppas på ett moderat vinterväder.

En sak jag läste om ifall man blir sittandes vintertid i en bil som inte kan ha motorn igång är att ha en sovsäck med sig och krypa in i den. Då skall man klara sig rätt bra från kölden. Tror jag skall ta med den, det är ju inget stort besvär. Men framför allt kommer långkalsonger att sitta på!


Artikel om olyckan i Allehanda 

Vi som sitter fast på E4 – Facebookgruppen

Kom levandes hem! – mitt blogginlägg om trafikvett

Skärmdump från Facebook-gruppen

En passande låt därtill

[youtube=https://youtu.be/PQuLJ0uzNls]

Kom levandes hem!

Du vet aldrig när det är sista gången du stänger dörren bakom dig här i livet och det gäller speciellt i trafiken. Trafikolyckan i måndags, när ett litet barn dog, visar än en gång hur farlig trafiken är.

Jag vill inte påstå att jag är Guds bästa barn i trafiken, vi gör alla våra misstag, men jag har ändå vissa regler som jag försöker hålla mig till och som betydligt borde öka mina chanser att överleva i trafiken. Jag delar med mig.

Håll avstånden i köer! Hur ofta ser man inte hur bilar ligger tätt, tätt bakom varandra och ändå inte kör om. Det är lätt att föreställa sig vad som händer om framförvarnade bil tvärbromsar för t.ex. en älg. Hinner bil 2 och 3 alls med? En annan orsak att hålla avstånd i köer är att det underlättar omkörning för den som absolut måste köra om och farliga omkörningar undviks bättre.

Kör du om, gör det snabbt! Tar du beslutet att köra om, ligg inte och sega utan få det undanstökat för att snabbt komma ur situationen. Är det dåligt väglag eller din bil är slö, avstå!

Rätta hastigheten efter väglag och övrig trafik! Jag är inte den som slaviskt följer hastighetsbegränsningarna men kör ändå inga vanvettiga överhastigheter. Det är betydligt viktigare att anpassa hastigheten efter hur bra man känner vägen, väglag och trafiktäthet. Är det 80 km/h måste jag inte köra den hastigheten om det är dimma, halka och snöoväder. Är det långa köer är det absolut ingen mening med att köra om.

Var extra uppmärksam vid gryning och skymning! Älgar och andra djur rör sig mera i gryning och skymning. Det kan vara befogat att spana lite till sidorna i skogen också och inte bara stirra rakt fram.

Sitt inte och fickla med mobiltelefonen eller annan utrustning! Ett av de mera farliga momenten i trafiken är när folk använder mobiltelefonen medan de kör. Har du inte handsfree, stanna vid säkert ställe och ring upp om du får samtal. Sällan är det heller så viktigt att du måste svara med det samma. Hur var det förr i världen när mobiltelefoner inte fanns? Nog rullade livet på då också även om vi inte var anträffbara 24/7.

Håll jämn hastighet! Det finns inget mera irriterande än när en bil framför kör än 90 än 80, ibland 75. Det finns goda skäl att anta att personen som kör på detta sätt, trots normal trafiksituation, håller på med någonting annat än att bara köra bil, t.ex. mobilen, hålla styr på barnen, letar efter något som föll på golvet, etc. Ojämn hastighet kan också provocera till farliga omkörningar! – Här vill jag slå ett slag för farthållaren! Kör man på landsväg där trafiktakten är relativt jämn, slå på farthållaren! Den hjälper också till att undvika tillfälliga överhastigheter och det blir en bra mycket mera harmonisk färd. Min erfarenhet är också att det blir färre omkörningar när hastigheten är jämn.

Använd inte dimljus i onödan! En annan grej som väcker irritation är när folk slår på bakre dimljus vid minsta lilla snöflinga som faller eller dimunge som syns.

Använd blinkers i tid! Ni vet den där lilla spaken som sitter strax under ratten. Speciellt i stadstrafik är detta ett problem: blinkers används just som manövern påbörjas eller används inte alls.

Respektera övergångsställen! Håll utkik efter skylten för övergångsställe och var beredd att stanna i tid. Något av det värsta som kan hända en bilist, trots att aktsamhet iakttagits, är att köra på en fotgängare. Precis som vid älgspaning på landsväg, låt ögonen också skanna av trottoarer och cykelvägar. Och för Guds skull, stanna alltid om en annan bil stannat vid ett övergångställe!

Kör alltid nykter och utvilad! Jag sätter båda tillstånden under samma rubrik för båda är lika farliga. Nykterhet bakom ratten borde vara en självklarhet men tyvärr ser vi nästan dagligen i massmedia notiser om påträffad rattfylla. Trafiken i sig är så farlig att vi behöver definitivt inte öka riskerna mångfalt genom rattonykterhet. Håll också koll på dagen-efter-körning! Vänta hellre någon timme extra istället för att köra för tidigt dagen efter.

Trötthet är som sagt lika farlig som rattfylla! Det är något som folk inte tänker på så mycket. Känner du tröttheten komma smygande och ögonlocken känns tunga, kör till sidan och ta en tupplur! Redan 10 minuter kan räcka! Det är något jag aktivt praktiserar. Känner jag mig trött bakom ratten kör jag till sidan vid säkert ställe och tar en kort sovpaus på 10-20 minuter och sedan kör jag säkert igen. Jag läste någonstans att största risken att somna bakom ratten är på eftermiddagen vid 4-5-tiden.

Så, det är mina råd för en säkrare körning. Har ni andra nyttiga råd eller synpunkter, kommentera gärna! Som jag skrev, trafiken är farlig och även om man kör/gör så gott man kan, så kan olyckan ändå vara framme, andras eller egen. Hjälp till om du kan vid olycka och sakta ned farten där räddningsarbete pågår. Gäller förresten också vid vägarbete och dylikt! Många utropstecken blev det!  🙂

Ha det gott och kör tryggt!

Sådana skönheter brukar inte stressa fram på vägar och gator även om lite mulller ibland kan höras. Bild från Juthbacka-marknaden 2017.

Att tänka efter före

Igår skedde en tragisk trafikolycka inte långt från oss. En familj på väg söderut på R8 frontalkrockar med en mötande bil. Flera skadade och ett litet barn på 9 månader avlider. – Många blir upprörda.

Tyvärr är vi människor så funtade att vi ofta drar förhastade slutsatser. Massmedia förmedlar snabbt vad som händer men vi får inte veta hela sanningen förrän långt senare. Uppdateringar görs. Polisen berättar inte allt på en gång, av olika orsaker.

Det som hände igår var att folk alltför snabbt, bl.a. på sociala medier, drog slutsatsen att det var vägunderhållets fel att olyckan inträffade p.g.a. dålig halkbekämpning. Det kan mycket väl ha varit halt, eller t.o.m. mycket halt på platsen, men den primära orsaken till olyckan verkar vara att bilen med familjen i gjorde en farlig omkörning med gulmarkering och backkrön i trafiksituationen.

Visst var vägunderhållet ifjol vinter under all kritik med spåriga vägar och med många dikeskörningar som följd men att per automatik anklaga vägunderhållet för olyckan igår, utan att veta speciellt mycket om situationen, är ändå lite magstarkt.

Så sker gång på gång, inte minst på sociala medier, när något händer. Vi har sett liknande vid terrorattentat. Rykten går sekundsnabbt världen runt. Det är som om vi måste få ut vår rädsla, avsky och reaktion genast och någon syndabock måste också omgående sparkas fram i rampljuset om det så är vägunderhållet, muslimer, myndigheter eller någon annan som råkar i blåsväder. Fenomenet är säkert urgammalt men idag har det sådan explosiv verkan i vårt samhälle med all den kommunikationsteknik vi använder oss av och är omgivna av.

Det är inget fel i att uttrycka sympati med offer och försöka få klarhet i vad som hänt men vi bör nog alla lite till mans och kvinns inte alltför snabbt dra slutsatser som vi sedan får ångra. Det gäller att tänka efter före och inte vara för snabb med skicka-knappen.

Just nu håller jag på att läsa Emma Frans bok ”Larmrapporten” som kanske kan hjälpa mig personligen att tänka efter före både i verkliga livet och i cyberrymden. Jag får kanske återkomma till denna bok.

Ha det gott, kör med förstånd!

Två eftertänksamma och också två att tänka på i trafiken fast de inte alltid är lika synliga.

Militärminnen

Härom dagen skedde en allvarlig olycka i Ekenäs när ett militärfordon krockade med en rälsbuss och fyra personer omkom. Tre var beväringar varav två från Pampas. Olyckan skedde vid en obevakad järnvägsövergång i dåligt väder. Det är ett tungt meddelande som de förolyckades familjer och vänner fått ta emot och händelsen har skapat stor uppmärksamhet i Svenskfinland.

Finland har genom åren behållit sin allmänna värnplikt där också kvinnor kunnat delta som frivilliga. De allra flesta klara sig bra genom denna tid men ibland händer olyckor som t.o.m. förorsakar dödsfall.

När jag gjorde lumpen på 70-talet i Nylands Brigad i Dragsvik, Ekenäs, (den svenskspråkiga militära enheten i Finland) var jag också med om ett olyckstillbud som kunde ha slutat med katastrof.

Jag tjänstgjorde i Granatkastarkompaniet (GRK) och vi hade övning i Syndalen där vi bl.a. sköt serie med granatkastarna. Det innebar att vi matade på så många granater som det var möjligt. En man placerade granaten i eldröret, granaten gled ned till botten och flög sedan iväg. Proceduren upprepades snabbt. Den som laddade granaten vände sig om för att få nästa granat så han hade ingen koll på om granaten verkligen flög iväg, mycket oljud och smällar som det var runt omkring.

Det var just det som hände, en granat flög inte iväg utan blev kvar inne i granatkastaren. Det som nu kunnat hända var att följande granat laddats, glidit ned i röret med den troliga påföljden att båda granaterna exploderat inne i röret. Det hade blivit en smäll utan like och hur det gått för oss som befann oss i närheten kan vi bara spekulera om. Jag vill minnas att det var skarp ammunition vi sköt med. Som tur var upptäckte en av oss beväringar att granaten inte flög iväg och hann stoppa följande laddning med ordern Tuli seis (Eld upphör). I sista stund upphörde eldgivningen från vår granatkastare och ingen fler granat laddades. Jag kan kanske tacka min lyckliga stjärna att jag sitter här ikväll och knappar in denna blogg? Den som upptäckte vad höll på att ske och som fick stopp på laddningen blev befordrad, fick extra permission och troligtvis också någon utmärkelse om jag inte minns fel. En allvarlig händelse var det.

En annan gång var jag med om en övning där vi skulle passera över en sjö med landstigningsbåtar. Vid stranden var det ganska många båtar som skulle iväg, även tunga amfibiefordon som för egen maskin skulle ta sig över sjön. En båt startade och körde iväg men just när den var en kort bit från stranden så började den brinna vid motorn och den stannade. Elden spred sig snabbt i båten och de som befann sig ombord måste hoppa i sjön för att rädda sig. Om de hade flytvästar minns jag inte men alla klarade sig iland och ingen större skada skedde förutom att deras utrustning brann upp. Som tur var skedde det inte på öppen sjö.

Nåja, detta var småsaker jämfört med ett riktigt krig. Likväl är det stor sorg för de anhöriga som drabbas när och om olyckan är framme.


Fyra döda och elva skadade i allvarlig olycka vid plankorsning i Raseborg 

Här en bild från 70-talet när jag gjorde lumpen. Denna gång håller jag i granaten. Vad kompisen hette har jag glömt bort. 
För att återgå till nutid, här en bild från i morse när jag motionerade Nelly. -7,3 C som kallast strax innan soluppgången.

Fredagen den trettonde

Den dagen är snart förbi och inte hände det något! Eller, jooo…

Som så många andra fredagar tog jag en tur till köpladan för att fylla på mitt förråd av specerier samt både långa och korta varor. Allt gick bra tills jag på hemfärden fick röd lampa på instrumentbrädan och en snabb höjning av temperaturen i motorn. Att något var fel insåg jag genast och lyckades styra in på en sidoväg för examination av Bruntes tillstånd.

Omgående kunde jag konstatera att vattenpumpen hade skurit, den stod helt stilla och slirade på remmen. Inte mycket annat att göra än att ringa sister Jane som hade vägarna förbi så att hon kunde plocka upp mig.

Hade jag varit vidskeplig hade jag skyllt ”olyckan” på fredagen den trettonde. Men si det gjorde jag inte. För det första var det inte en olycka utan resultatet av vanligt slitage på en del av motorn. Bilen är gammal och sådant måste komma förr eller senare. För det andra kunde haveriet ha varit betydligt större, t.ex. att topplockspackningen eller växellådan pajat. Nu blir det en reparation till moderata kostnader. För det tredje kunde jag ha befunnit mig långt borta i mörkan granskog med snöstormen piskande runt öronen. För det fjärde kunde jag haft en viktig tid att passa (t.ex. en färjeavgång), nu var det bara att vänta en liten stund så kom sis för hemfärd. – Rena turen med andra ord!

Egentligen var det inte så farlig, bara lite förargligt men det får jag ta. I morgon bitti hämtar vi bilen, min svåger och jag, och förhoppningsvis är bilen åter i skick senast någon gång i slutet av nästa vecka. Då måste den åter funka för då skall jag åstad, längre än till köpladan.

Någon bild av sjuklingen har jag inte men istället spelar vi en underbar låt! Jag blir alldeles varm inombords.

[youtube=http://youtu.be/iyTTX6Wlf1Y]

Tänk så det kan gå när skorna inte är på

Trots att jag igår var på marknad och inte råkade i slagsmål, som Bulten i Bo brukade göra (episod i Emil i Lönneberga), inte blev rånad i Amsterdams glädjekvarter eller råkade ut för älgkollision under mina 1700 kilometer långa bilfärd genom Norrland så klarade jag mig inte utan blåtira denna sommar.

Sistlidna natt gjorde jag ett besök på toaletten. Morgonen närmade sig och jag tyckte inte jag behövde tända belysningen trots att det ännu var ganska mörkt ute. Ni vet, man kan ju sin bostad utan och innan. Tyvärr råkade jag trampa på en av mina träskor som låg och vilade på en matta. Alldeles på kanten steg jag, skon kantrade och jag med den. Jag föll framåt och trots att jag lyckades dämpa fallet så slog jag naturligtvis huvudet i armstödet på en av mina stolar vid köksbordet. Rakt på vänster öga som fick sig en smäll. Det var ingen kraftig smocka och jag reflekterade egentligen inte över det för förutom att träskon fick sig en rejäl åthutning. När jag vaknade på morgonen så kände jag en lätt svullnad kring ögat och visst; begynnelsen till en vacker blå ton hade infunnit sig. Inget stort men likväl föga klädsamt.

Frågan är nu om jag skall använda puder eller maskara för att dölja fadäsen eller borde jag likt Moshe Dayan placera svart lapp över ögat till det värsta är över?

Vad lära vi av detta? Jo, att träskor skall alltid vara på fötterna annars kan de ställa till med stort förtret.

lapplisa
Lapp-Lisa (Anna-Lisa Öst) i Vilhelmina var snäll och slog mig inte med sin gitarr. Ingen blåtira.
amsterdam by night
Trånga gator och gränder i Amsterdam på sena kvällen men ings skurkar syntes till. Ingen blåtira.
juthbackamarknad 2013
Mycket folk på marknaden men ingen ville mucka gräl. Ingen blåtira.
träskor
Men dom här gav mig blåtira med hjälp av en stol. Två mot en, inte just.

Frost som bär, is som brister

Att det hör till årstiden med både snöyra och köldknäppar är kanske inget märkvärdigt. December räknas väl som den första riktiga vintermånaden? Något som dock överraskade mig ikväll var en skördetröska i fullt arbete på åkern i grannbyn. Men stark belysning från strålkastarna rullade den runt åkern och gjorde ett senkommet skördearbete. Tur att det inte kom mera snö än det gjorde.

Jag tror knappast att det var något av de vanliga sädeslagen som tröskades, fastmer ryps eller raps. Tydligen går det ännu att bärga skörden av dessa växter. Orsaken till den sena skörden torde vara den vattensjuka åkern som inte bar dessa stora skördetröskor eftersom det regnat ovanligt mycket i höst. Men nu när det frusit på ordentligt så kan man åter köra med tunga maskiner på åkrarna. Sådan är min teori om den ovanliga synen.

Något annat som snart förväntas bära är isen längs med kusten. Men ack så bedrägligt en tillvaro på isen kan vara om man inte vet vad man håller på med. Isen är fortfarande tunn och inget att lita på. Det har nog säkert en och annan redan fått prova på. Också med tragisk utgång.

Själv gick jag genom isen för många år sedan, 4 km från land. Snålblåsten i slutet av förra veckan var inget att jämföra med hur jag frös innan vi kom iland och in i en åtminstone vindskyddande bil. En brännande kyla som skar genom märg och ben. Den gången fick jag tacka svåger för att han orkade skjutsa mig i land på sparkstötting. Annars vet jag inte hur det gått. Själv har han också legat rejält i blöt med en skenade, herrelös båt som snurrade runt i issörjan alldeles bredvid. Den gången klarade han sig i land genom beslutsamhet och tur. Sådant är livet på landet och i synnerhet i skärgården.

sällskap
Två vänner, en grå, en röd. Troget stå de kvar.