Allehanda

Guggeli-kuu

Jag har från och till följt den s.k. debatten i olika tidningar på nätet om etableringen av ett Guggenheim museum i republikens huvudstad. Nu verkar det som om de gröna i stadens styre kommer att sätta stopp för detta genom sin vågmästarroll.

Man får den uppfattningen av diverse kommentarer att döma  att det är folket mot etablissemanget, bondförnuftet mot kollrigheter, sparsamhet mot slöseri. Det handlar om två saker: pengar och synen på konst.

Många av kommentarerna hänvisar till att pengarna behövs till nyttigare saker som sjukvård, skolor och de fattiga. Visst, tanken må i teorin vara god men hur mycket bättre eller sämre blir samhällsservicen om museet byggs eller inte. Jag vågar påstå, försumbart. Det är ungefär samma argument som de som pläderar mot u-landshjälp framför; först skall vi hjälpa de egna behövande inom landets gränser, sen skall vi  hjälp fattiga på andra sidan jordklotet. Jag vågar åter påstå att de som är starkast emot hjälp till andra folk är de som minst hjälper de egna behövande i landet. Men det går bra att skenheligt svänga sig med sådana åsikter när man i eget, rent egoistiskt syfte  struntar i främmande människors nöd. Samma mekanism finns i förklaringarna, att om ett Guggenheim museum byggs så uteblir satsningar på andra viktigare behov i samhället. Jag vågar påstå att när Guggenheim är historia och bortglömd görs ändå inga satsningar på de områden som nu  utpekas som mest hjärtknipande. Då är det andra prioriteringar som gäller.

Vad är konst, en fråga som både lärda och mindre lärda länge grubblat på. De som är emot Guggenheim museet framför ibland åsikter som påminner om de som både Hitler och Stalin brutalt realiserade; nämligen att konst skall spegla vacker natur,  det egna folket styrka, lidande och präktighet medan allt nytt och experimentellt är flum och bedrägeri. Smaken må vara delad som baken men utan nyskapande skulle vi fortfarande bara se dystert medeltidsmåleri.

Jag besökte Guggenheim museet i New  York för ett par år sedan. En del av min upplevelse där var en grupp skolbarn i 10-års ålder som blev helt förtjusta i en utställning av Sarah Anne Johnson. Själv blev jag också ståendes en god stund vid detta verk som hette Tree Planting. Jag menar;  jag delar hellre konstuppfattning med barn än med de  konstfacister som tror sig veta vad konst är trots att de knappt satt sin fot innanför dörren till ett konstmuseum.

Ja citerar ett stycke ur min resedagbok från den resan:

Det verk som intresserade mig mest var Tree Planting av Sarah Anne Johnson. En fotoutställning med bilder från plantering av träd på kalhyggen i Manitoba, Canada. Hon har tagit bilder under 3 års tid av de människor som har detta sommararbete men också av dockor i olika situationer. Fina bilder och fyndiga motiv. Samma tyckte också en grupp skolbarn som var på rundvandring i muséet. Det var svårt att slita dem från denna hörna. Men bestämda vakter och barnens ledare lotsade dem snabbt vidare vilket jag tyckte var synd. De borde fått längre tid på sig när de tyckte att denna utställning var kul och annorlunda.

Museet var mindre än jag väntat mig men å andra sidan är allting så stort i NYC att det är svårt att jämföra.

9 kommentarer

  • lagottocattleya

    Synen på konst och konstens förhållande till pengar och tvärtom kommer alltid att pendla fram och tillbaka eller upp och ner eller vad man vill säga – alla förstår nog ändå. Hursomhelst ett intressant ämne.

    Min man kom just hem från Nordkorea, och synen på konst där är faktiskt annorlunda än i Sovjet/Ryssland. I Ryssland tyckte jag att mycket var stort, grått och trist – såväl själva monumenten som omgivningen ikring dem. Nordkorea har tydligen ännu större monument och statyer, men gärna med mosaiker i bakgrunden och framförallt vacker och pampig musik som tonar ut. Alla barn kan spela instrument och /eller sjunga. Alla lär sig det i skolan.

    Nu är det nog så att barnen blir tvingade till detta i skolan, och musiken ska inge nästan en religiös känsla när du lyssnar på den. Man har nämligen en stor personkult kring Kim Il Sung, som den gamle ledaren hette. Han dyrkas som mer eller mindre en gud.

    Så, konst kan verkligen tjäna en mängd syften. Under romantiken hyllade man konstnären såsom stående närmre Gud än andra människor – han var ett geni med direktkontakt uppåt kan man säga. Undrar om man i Nordkorea ser konstnären som en dragen ledning till Kim Il Sung? Jag får höra mer av mannen när vi kommit i form efter resorna.

    Till sist vill jag säga att det är så skönt det du skriver, att du hellre lyssnar på och känner med barnen. För visst är det barnen som har alla tentakler ute och direktkontakt med det mesta här i livet på vår Jord?

    • Don PJ

      Så sant, intressant ämne: vad är konst och vad bestämmer konstens pris.

      Det är säkert så att de koreanska staterna är präglade av den östasiatiska kulturen, båda med närhet till Kina och Japan. Därför borde det vara en klar skillnad mellan Sovjet/Ryssland och Nordkorea även om det pompösa är/var populärt i båda staterna. Och konst kan, som sagt, användas på olika sätt. Bäst är det när konsten är fri. Fri som barnens fantasi!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »