Objuden gäst i huset

Just som jag satt här i godan ro och kikade på mina skärmar så såg jag i ögonvrån en liten snabb skugga som for över golvet. Snabbt och tyst men lika fullt var det en mus som behagade gästa min varma boning. Jag blev riktigt paff för det är länge sedan jag sist hade en mus som gäst.

Jag kan förstå att även dessa små varelser söker sig till varmare ställen när det som senaste helg varit lägre temperatur än -20 C. Som lägst hade jag -22,5 C på lördagskvällen. Likväl är de inte välkomma i min stuga och nu gäller det att leta fram musfällan. Var den finns vet jag inte men imorgon får jag göra en razzia och leta. Därefter blir det att gillra fällan med Allerums prästost och sedan brukar det inte ta lång stund innan det hörs en smäll och så har musen kilat vidare till sälla jaktmarker. Snabbt och effektivt.

Jag satt en stund vid spiseln med ett vedträ i högsta hugg när jag såg att det kilade omkring där men då aktade sig den lilla rackaren att visa näbben. Lite besviken är jag på grannens katt Maja som inte skött sitt uppdrag på gården trots att jag trampat upp en stig genom skogsbacken så att hon skulle ha det lite lättare att ta sig hit genom snön för att hålla pli på mössen. Hennes morsa Lisa var en mera flitig besökare men sedan hon dog så ligger ansvaret på Maja. Den ungdomen, den ungdomen…

Vi kan väl inte säga annat än att vi även denna vinter får en riktigt vinter. Lagom kallt, även om det smällde till i helgen och lagom mycket snö har vi. Vi behöver inte mer snö, det är säkert. Så egentligen skall man inte klaga. Fint sparkföre är det också och förhoppningsvis blir det en och annan utfärd kommande dagar med detta förträffliga fortskaffningsmedel.

Ack ja, även vintern är vacker på sitt sätt.

Genom purpurdriva borde de komma, mus före och katt efter!

Den bästa investering jag gjort! Alltså luftvärmepumpen som hänger på väggen där bakom. Producerar värme ur kyla fast det är mera än -20 C ute. Och åjo, snöskuttan eller snöbjörnen, är också en god tjänare även om jag själv får stå för energin.

Ännu en tid är grinden öppen för kung Bore men snart får han ta vintern med sig och dra till Häcklefjäll. – Bild från Oravais slagfält.

13 reaktioner till “Objuden gäst i huset”

  1. Lustigt att du skrev detta just idag. Strax innan hade jag skrivit följande till min bror som sporadiskt bevakar Plejsets förhoppningsvis frostfria inomhustemperatur, och att vattnet inte är fruset:
    ”Om du gör en kontrollraid i Plejset kan du väl använda ditt skarpa jägaröga och ditt stressade falköga för att lyssna efter/titta efter musspår. Jag glömde att sätta i de där elektroniska musjagarna i höstas, och nu kan jag inte säga exakt var de finns. Inget att göra något åt.”

    Det är lite si och så med de där mössen i Plejset, skogsmöss i regel. De är prima skadedjur, men jag älskar de små krabaterna. Vackra, snabba och inte minst mycket intelligenta, även om människan tycker att det är en baggis att fånga dem. Men då handlar det inte längre om intelligens, utan om dödande fällor. Den konsten behärskar också Rambo. Vem f-n är inte ett skadedjur, om vi tänker efter.

    Oftast ser jag eller grannas inte några spår av dem, men ibland händer det – som i min lilla Plejsetlägenhet för några år sedan. Jag tror faktiskt att jag skrev ett sådant där s.k. massutskick, bl.a. till dig, om den historien. Förmodligen tragiskt bortglömt i tidens litterära flod av storverk. Nåväl, det rasslade och prasslade bakom tramporgeln min i Plejset – och nu antyds del II av denna kommentar. Mina två tramporglar. Även jag har haft två tramporglar.

    Det var uppenbart att det fanns minst ytterligare en filur än undertecknad i den lilla lägenheten. Filuren blev tuffare och tuffare, men omöjlig få fysisk kontakt med. Musen var som en rörelsedetektor som omedelbart reagerade. När den fick ett ryck och sprang in i rummet saknade ljud betydelse. Den gömde sig ofta under en av mina högtalare, som i regel går på ganska hög volym om jag är ensam i huset. Den kunde sitta på golvet eller den utrangerade vedspisen och glo på mig, och jag kunde stående på golvet resonera med den länge med full röst – givetvis utan svar. Ingen av oss rörde sig. Båda var stilla länge. Men gjorde jag den minsta rörelse – då var golvet tomt. Det kallas väl överlevnadsinstinkt. Lita aldrig på en övermakt. Det gör inte heller jag. Tänker på ”Möss och människor” av John Steinbeck.

    Sedan jag konstaterat att det handlade om skogsmus, inne för vintern, och inte om den förödande permanenta husmusen tog jag det lugnt. De är ju snarlika, men med olika beteenden. Och vi fick ett par trivsamma vinterveckor, innan döden slutligen fördärvade deras vår och sommar.

    ”Är det bara en?”, tänkte undertecknad, med tanke på hur gisten kåken är, och vilken sträng vinter vi det året levde med. Men det visade sig snart att de var en duo, en fin liten duo, som jag kom att få nästintill tama, åtminstone den större av de två. Jag började känna till vanorna och ljuden från den som visade sig vara den större. Ut från bakom orgeln mitt emot min bordsplats, och ett spejande likt en kommandosoldat föregick en rush över den fria golvytan till under kommoden med högtalaren på. Efter ett tag hörde jag prassel från en skräptunna på andra sidan orgelharmoniet. Ok, då är de två. En på var sida av rummet – och såvitt jag vet var de aldrig fler än en duo. Men de blev sturskare, och de är ju födgenier de där små gnagarna, även om den som visade sig vara den mindre var en blyg och försiktig skönhet.

    Jag var personligen i ett ovanligt miserabelt mentalt och ekonomiskt tillstånd den där vintern, det där brukar hänga ihop, det var svinkallt ute, elräkningen skulle skena – det visste jag – och jag satt i halvtaskig värme från stearinljus och elelement, men jag hade ett par kompisar som blev allt frimodigare, och jag började mata duon. Knäckebrödsbitar, äppelbitar och diverse överblivet. Först vid högtalaren, sedan allt närmare och närmare mina fötter vid bordet. Modet växte hos den större av den, som klev fram nästan till mina fötter och knep något större än en munsbit. En gång när de båda var under högtalaren på kommoden fick jag senare dåligt samvete. Jag hade ställt ett plastlock med lite tilltugg bredvid mig på golvet. Den större spejade ut från under kommoden, sprang fram, högg tag i en bit, och sprang bakom orgeln med den. De äter inte på plats. Detta upprepade sig gång på gång. Och maten petade jag sakta närmare mig. Den lilla stack hela tiden fram sin nos från under kommoden – och ville så gärna, ansatser, men vågade inte. Till slut hade den större burit all förplägnad bakom orgeln. Jag led lite när den lilla nästan satsade på sista biten, men så kom den större. Hoppas att de senare delade rovet som broder och syster. Jag översätter gärna beteenden, och kan känna igen mig i en liten skogsmus som inte törs. Sådan var jag ofta som barn.

    Mitt sista steg, för att glädja den lilla – jag ber om ursäkt för fördomar, men jag fick för mig att hon var en hona – var att placera ut en halvstor äppelbit, nästan ett litet äpple som det tuggats på av mig, mellan bordets kortsida och mössens motorväg, relativt långt från min sittplats. Karskt sprang den lilla fram, högg tag i äpplet, kämpade och stretade – men förmådde inte rå med det. Några centimeter. Ingen måltid på plats där heller. Rovet skulle bakom orgeln. Jag åsåg spektaklet med allt sämre samvete. Viljan rår inte alltid på förmågan, och man ska inte göra gyckel av andra, i synnerhet inte de svagare. Den sämre av oss var såklart jag, men morgonen efter kunde jag delvis förlåta mig själv, men inte det medvetet sadistiska inslaget. Med ett leende såg jag att äpplet var borta från sin plats.

    De där gynnarna förgyllde verkligen min tillvaro den där vidriga vintern. De är skadedjur – javisst – men vad är inte människan. Och det var inte människor som lyste upp min himmel under den där mörka perioden. Ibland fick mössen tokspel. Sprang runt som galningar på golvet. Ut från orgeln, in under kommoden t.v. om mig, in bakom bokhyllan utan monterad baksida, i sin tur bakom mig. Golvet räckte inte till. Plötsligt stack ett nyfiket spejande mushuvud fram på övre sidan av ett antal böcker, bara för att försvinna och dyka upp på ett liknande ställe, och så en viss iver in i skrubben, förrummet till där jag sover. Och så en nos med morrhår i bokhyllan igen. Helt speedat.

    Själv log jag bara och funderade: ”Var fan får de amfetaminet ifrån?”

    Innan jag var tvungen att resa åter till Tierp tvingades jag snabbt och effektivt döda dem. Min skyldighet som hyresgäst. Jag tänker ofta på dem. Charm och inre skönhet är ett värde, oavsett vilken varelse man är.

    Så var det nu det där med orglarna igen, från ditt förra inlägget. Två orglar var det. Jag har också personligen ägt två tramporglar, numera bara en. De två är/var paradoxer. Min farfar hade en orgel i finrummet, jag vill minnas att vi sade salen när jag var barn, för det var ett stort vackert dekorerat rum i ett hyfsat välbärgat bondehem. Den var så vacker, med svarvade spiror och två påmonterade ljusstakar i mässing. Är inte expert på kulörer, men jag skulle benämna den ljusbrun. På den där konstruktionen älskade jag att bröta loss med helt omusikaliska improvisationer när jag var barn – man är väl modernist. Jag älskade hela det där rummet. Och soffan – ett ton tung. Den finns nu i min lägenhet i Tierp. Nåja, ett ton, men det var så det kändes när jag och Fyrisbiografens dåvarande ägare baxade mästerverket uppför trappen till min nuvarande lägenhet.

    Tiden går, och gamlingar avlider. Efter en tid hamnade farfarsorgeln i Farsans f.d. garage, under ett skynke, och den var min. Den sades inte fungera, bälgen var trasig. En släkting hade tidigare tänkt sig att med sina hantverkstalanger ge sig på den. Men det blev inget av, den blev min, den stod i min fars hus. Jag vet faktiskt inte om den fungerade eller inte. Min far muttrade över åbäket. Han ville hugga upp den, precis som Morsans vävstol. Slikt gör ont i mig. Och jag hade ingen plats för den någonstans, men älskade den fortfarande. Så där stod jag nu med två orglar, en fantasilös mörkbrun som min äldste som repat sönder locket på, men ett instrument som fungerar, sånär som en tangent på en stämma. Efter mina vinterkompisars framfart vet jag inte vad som fungerar eller ej. De bodde ju där. Jag har inte provspelat den på evigheter. Eller så har bälgen torkat sönder p.g.a. understimulans. Den ska också ut – jag har förgäves försökt skänka bort dem, men måste sanera min tillvaro. Tyvärr.

    Det är nog så med livet. Är man inte museiintendent så finns det inte plats, men det gör det inte heller ens på museerna. Det mesta ligger i källararkiv. Det går inte att spara allt – folk säger det till mig, jag håller med, … men skiter i det. Det lilla av det jag kastar ersätter jag med än mer skräp. För jag är ingen lyxsamlare. Jag samlar krimskrams som jag kan sitta glo på med ett leende, väl medveten om att det nästintill inte kostat mig ett piss i investeringskostnader. Men det kan ge mig fantasier, drömmar och visioner om en …

    1. Glömmer hela tiden din fråga om vilken historia från Bibeln du tänkte på när jag berättade om den lilla flickan och rönnbären. Du har ju också påmint mig, men eftersom du inte tycks hitta tillbaka till gamla kommentarsfält numera kommenterar jag här. Jag vill ju vara ärlig. Först fann jag inget svar alls, och det har jag inte heller gjort nu. Jag har varit lite offside i sådana spörsmål den senaste tiden. Försökte analysera lite. Jag tror att du är en man av Nya Testamentet – sant eller falskt vet inte jag – men jag satsar på det. Jesu liknelser. Men jag fann inget vettigt i det här spörsmålet. Alla dessa liknelser om vingårdar, odling, ogräs och säd fann jag för långsökta, utan att ha tagit del av alla. Vad gäller det dundrande G:a Testamentet finns ju Moseböckernas bisarra föreskrifter, men jag gick bet. Överraska mig!

      1. Så du kommer inte på denna uppenbara likhet med Adam och Eva i paradiset när ormen lurade Eva att äta den förbjudna frukten?
        ”Javisst, svarade jag, de är jättesura, men inte farliga att äta. Hon smakade glatt”.
        Där fick du åta dig ormens roll ett kort ögonblick för att i nästa scen bli det ångerfulla och skamsna paret Adam och Eva.
        ”Så insåg jag vad jag gjort.”
        I den tredje scenen är du Gud själv med orden
        ”Du kan inte äta bären på de andra träden. Titta på de här löven – bara när de ser ut så kan du äta när bären är röda. Ät aldrig andra bär, om du inte vet.”

        Visserligen inte i kronologisk ordning men där har vi förbudet, synden och ånger.
        För den som inte vet vad det handlar om finns här ursprunget till denna konversation i första kommentaren.
        https://villniles.com/2019/01/20/grotmyndig/#comments

        1. Jag gläder mig ödmjukt i min anspråkslöshet över att ha upphöjts till ormen, människosläktets fördärvare. Men dessvärre, när jag läser vidare, får jag inte ihop din tolkning på en enda punkt. Självanalys är en tveksam metod, och jag har länge och ofta undrat över vad det är för fel på mig, som så länge vilsen har tultat omkring i samhället. Men i ditt svar har jag kanske funnit lösningen – multipla personligheter. Fyra personligheter med tre/fyra? olika roller, under loppet av några rader – det vore allt en föreställning att se och roas av. Men kostymören bakom scenen måste vara lika snabb och flink som mina husmöss med tanke på de snabba karaktärsbytena.

          Här hinner jag på bara några rader med att vara ormen, fördärvaren, sedan paret som kom att föda fram hela människosläktet, enligt Genesis, för att slutligen transponeras till Gud, ormens dödsfiende. Här var det svårt att hänga med i svängarna utan att bli åksjuk, snabba ryck. Kanske är kvantfysiken, där motsatta fenomen kan uppträda samtidigt, lösningen.

          Det mest blasfemiska kom dock på slutklämmen, så tvärt emot skapelseberättelsernas (de är ju två) grundidé vad gäller lustgården. ”Du kan inte äta bären på de andra träden. Titta på de här löven – bara när de ser ut så kan du äta när bären är röda. Ät aldrig andra bär, om du inte vet.” Den Väldige resonerade tvärtom. Man kan äta av allt i Eden, utom just ett enda speciellt träd som är förbjudet – här är det tvärtom, man kan äta av ett träd, inte de andra växterna. Och du tycker att jag borde ha genomskådat detta förvandlingsstycke!

          1. Nåja, en liten variant blev det på detta med vad de fick äta och inte. Poängen är att Gud gjorde ett förbud, ormen lockade till olydnad och Eva och Adam blev lurade och utsparkade. Som jag skrev var inte din berättelse i kronologiska ordning jämfört med Bibeln men likheten är ändå slående, tycker jag.
            Ett annan sak var ju att du inte lurade den lilla flickan men du fick betänkligheter när du tänkte på alla förbjudna (farliga) bär som finns.
            Ja, detta blev en dialog i den högre skolan. Kanske borde vi låta höga kyrkliga herrar, likt påven och hans kardinaler göra en tolkning? Komma med en bulla.

    2. Jag kan hålla med om att mössen är kloka på sitt sätt, precis som de flesta varelser har sina rutiner och beteenden. T.ex. kajor menar jag är en av de klokare fåglarna. Mössen har sina flyktvägar säkrade på förhand och de är försiktiga att lita på den stora jätte som kommer smygande med ett vedträ i högsta hugg. Samtidigt är de lättlurade och lite glupska när en ostbit lockar i en fälla, ett misstag som det oftast bara gör en gång.

      Att jag skulle mata möss som objudna kommer in i min stuga är uteslutet. Speciellt inte efter att jag på efternatten låg och lyssnade på denna gynnares förehavande runt om på stuggolvet. Milt sagt kokade det under täcket. Om nu detta är en hus- eller skogsmus låter jag vara osagt men bort skall den. Jag tror nämligen att det bara är en och jag hoppas att den inte drar hit halva släkten för att våldsgästa gubben i stugan där.

      Ha, ha, lustigt att du iakttog denna tävlan mellan mössen där den lilla var den ständiga förloraren. Kanske det var ett utstuderat scenario som mössen spelade upp för dig i akt och mening att locka dig att mata dem? Visst var vi överens om att de är intelligenta? Och de lyckades en tid tills avrättningen var ett faktum.

      På ett sätt förstår jag din sympati för dina möss, de är ju också samlare, om än inte på orglar och sådant. Själv minns jag en vinter när jag hade fågelfrön i farstun och mössen där gjorde flitiga besök och bar bort en del utan att jag märkte det. Senare på våren fann jag ett lager av dessa fågelfrön i ärmen på en av mina ytterjackor. Ingen annan än mössen kunde ha burit dit dem.

      1. Jo, minsann, möss är intelligenta – men också stenkorkade, precis som majoriteten av oss människor. Paradoxer präglar de flesta levande varelsers existens, och mössen har ju inte så lång livstid på sig att bli utexaminerade i livets hårda skola. Nyfikenheten har dock våra släkten gemensam. Behovet av att upptäcka, det känns ibland som om den driften kommer direkt efter basbehoven föda och ett gömsle, det människor kallar bostad eller social tillhörighet. Elementär trygghet. Men trygghet kan ofta vara en sekundär faktor, värd att offra, så länge äventyret är en hejdundrande upptäcktsfärd, och inte offrad överlevnadsinstinkt. Men många risker tar både möss och människor. Ibland ganska ödesbestämmande, förödande såväl som lyckoskott.

        Men för att åstadkomma ett abrupt slut vill jag framhålla att insekter fascinerar mig mest.

        1. Annepaulines kommentar här nedan påminde mig om att jag i min egen ovanstående kommentar glömde det jag egentligen skulle skriva om. Som så ofta vecklade jag in mig i eljest, och avslutade innan det egentliga ärendet fick krypa fram. Så här kommer fortsättningen på inledningen ovan. Historien bygger vidare på historien om musen och katten som fick närkontakt.

          En natt den där ovan beskrivna vintern, när jag bäddat ner mig i min sovskrubb var det någon som försiktigt buffade på min armbåge. Jag vaknade och tittade häpet. Vid min armbåge satt en av mössen, jag var för yr i mössan för att se vilken av de tu. Nu vet jag inte om den här historien är sann eller en av John Blunds mera realistiska drömmar i landskapet mellan sömn och vakenhet, men i min värld är upplevelsen 95% äkta vakenhet. Inte minst därför att våra blickar länge möttes, utan att någon av oss rörde sig. En oförsiktighet från min sida, och magin var bruten. Jag var åter lika ensam i mitt läger som Ebenezer Scrooge innan de riktiga spökerierna förändrade hans liv.

          1. Du är inte ensam om att ha drömt/upplevt en situation som det inte är lätt att veta om det är dröm eller verklighet. Jag har också upplevt en sådan märklig ”dröm” som var så stark att jag menade att jag var vaken. En mycket speciell dröm och på ett annat plan än ditt mössmöte.

            Insekter, ja. Myror, de är fascinerande varelser. Starka, kloka, sociala och vilka väldig metropoler bygger de. Där kan man tala om logistik och samarbete även om konstruktionen som sådan inte ser ut mycket för världen. En hög men med invändiga gångar. Hur hittar de ut?

            För att sluta där du började, nyfikenheten. Vad vore livet utan nyfikenhet? Troligtvis hade vi utan nyfikenhet än idag suttit i en grotta någonstans. Inte helt fel funderat att nyfikenhet är en av våra viktigaste drifter. Ibland kan nyfikenhet ge lyckoskott, ibland nackskott.

  2. Jag skrattar åt era mösshistorier! Hemma hade vi möss inomhus varje vinter hur noga min mor än försökte plugga igen alla ventiler i stenfoten. Lätt som en plätt kom mössen in och nog var det förargligt när man hörde dem springa race ( speedade av amfetamin? ) och pipa då och då i väggarna på nätterna när man skulle sova. En gång låg vår katt och sov framför vedspisen. En mus kom trippande fram underifrån vedlåren, tassade fram till katten, ivrigt vädrande med morrhåren darrande i luften. Katten vaknade jättesömnig och faktiskt nosade katt och mus på varann, nos mot nos, innan katten på riktigt fattade vad det var den nosade på. Då blev det minsann fart på katten, men musen reagerade snabbare och for som ett streck in under vedlåren igen. Katten såg ut att skämmas! Min bror hann faktiskt ta en bild på det hela. På bilden ser man, katt och mus, nos mot nos.

    1. Då skall vi betänka att möss ändå inte är hela världen även om det låter som om hela världen mals sönder när de är i full fart. Råttor är sjufalt värre och de kan finnas i städerna. Det är väl inte så länge sedan det var stora råttproblem i Stockholm? Usch, då är det bättre med en mus.

      Fick katten fortsatt anställning i hushållet? Eller blev det bara löneavdrag? Mindre grädde i skålen?
      Det var en ovanlig bild, synd att den inte går att se här i kommentaren.

  3. Stora råttproblem i Stockholm, jodu, nu är det större råttproblem än någonsin. Jösses, så mycket råttor det finns. De hoppar runt överallt både natt och dag. De verkar ha vant sig både med människor och bilar, de skuttar fram helt obekymrat. De smälter in i miljön så att säga. Rådisarna väntar nog på sommaren, då har de mat i överflöd i alla parker när folk lämnar matresterna efter sina pick-nickar på marken där de går och står. Råttor är överlevare, de klarar sig bra på allt folk slänger vid återvinningsstationerna så länge. Där hamnar förpackningar halvfyllda med både det ena och det andra…det finns miljontals råttor i Stockholm. – Vår katt gjorde nog bort sig totalt när hon var så i drömmarnas värld ( ? ) så att hon inte fattade vad som hände. Hon såg så snopen ut sedan, precis som om hon tänkte: Shit, hoppas ingen såg att jag gjorde bort mig.
    Värre än så blev det eftersom brorsan var så himla snabb att ta ett foto.

    1. Må jag säga, sådan tur att bor i en avkrok i Österbotten och inte berörs av denna invasion. Visst kan det finnas någon råtta här också men de är lika sällsynta som vargen. Inte vet jag men denna vinter hörs det inte alls lika mycket om vargobservationer här jämfört med ifjol. Däremot såg jag igår en video där vargen gjorde ett besök i en trädgård i Tierp och där hade ihjäl ett rådjur.
      Grannens katt Maja har senaste natt gjort ett besök här så kanske mössen har fått sig en tankeställare och blivit byte eller flytt sin kos. Får vi hoppas för jag har inte hittat mössfällan än.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *